Förra helgen tyckte jag att Florence hängt länge nog i badrummet. Jag tror att hon har hängt på samma plats sedan sensommaren förra året. Anledningen till detta är att jag verkligen inte känt att vi har haft några gnistor mellan varandra under lång tid.

Men förra helgen hände något och vi tog oss ut på en gemensam försiktig tur, för att se var vi hade varandra. Innan vi gav oss ut var hon givetvis tvungen att pumpa upp sig lite för hon skulle orka med detta.

Med ny fräsch vårluft i däcken bar det iväg till den lokala MTB-banan för att se hur den klarat vintern. Efter ett lugnt varv kund vi konstatera att de fallit en hel del träd som kommunen röjt bort efter vintern. Tyvärr var det ett träd som fortfarande låg rakt över banan, vilket jag felanmälde i kommunens app. Detta fixade kommunen snabbt och efter två dagar skulle det vara fritt fram igen.

Efter den lilla korta intensiva turen förra helgen kände jag att det kanske ändå finns lite glöd kvar mellan Florence och mig. Igår behövde jag komma ut en sväng efter lunchen. Vem stod då där i badrummet och plingade på ringklockan, om inte Florence. Det blev en sväng till på MTB-banan.

Eftersom banan nu var rensad kunde man trycka på lite extra och även om jag känner mig lite ringrostig, satte jag min tredje bästa tid på banan. Det bådar ju gott 🙂

• 

• 

•