Cykelkläder – inget att gömma sig i

Året är 2012 och jag vinner en startplats till Cykelvasan i en tävling på jobbet. Jag som inte ens ägde en cykel då. Inte i min vildaste fantasi kunde jag tro att den där dagen i augusti markerade starten på något som skulle prägla mitt liv för en lång tid framöver.

Det fanns inte mycket i min garderob som man kunde koppla till cykling. Vad har egentligen cyklister på sig, tänkte jag? Ett snabbt bildsök på Google visade bild efter bild med cyklister iförda tajta åtsittande kläder 😱 Aldrig i livet att jag tar på mig något sånt! Men ju mer jag surfade runt, desto mer sugen blev jag att åtminstone åka och prova lite cykelkläder.

En biltur gjordes till den lokala sportbutiken. Trots att jag försökte se bestämd ut och låtsas veta vad jag skulle köpa, kommer det ändå fram en sådan där ärtigt glad och hjälpsam säljare: Kan jag hjälpa dig med något? Öhhhh nej tack, jag tittar bara… svarade jag.

Efter en stund hade jag plockat på mig ett par cykelbyxor som hade en sådan där vadderad rumpa och hängslen. Till cykelbyxorna hade jag hittat en cykeltröja som såg ut att passa till brallorna. Stod en stund i omklädningsrummet och tvekade om jag skulle utsätta mig för att se mig själv i detta. Jag tar mod till mig och drar på mig kläderna med ryggen vänd mot spegeln.

Jag vänder på mig sakta och ser inte en sådan där cyklist som jag gjorde på datorn. Motvilligt köpte jag ändå cykelkläderna. Det var rätt sköna att cykla i och jag är glad att jag inte gjorde de 95 kilometrarna med vanliga shorts utan vaddering.

Inte förrän jag såg bilder på mig från Cykelvasan, insåg jag att vitt är en färg som avslöjar varandra liten valk man har. Ända sedan den dagen har jag hatat att bära någon form av vita cykelkläder, även om jag gått ned mycket i vikt sedan dess.

Dags att utmana spegeln igen

Nu tyckte jag det var dags att våga göra ett nytt försök med en delvis vit cykeltröja. Jag har ett par svarta cykelbyxor från LaPassione som jag älskar och som är de bästa jag någonsin ägt. Till dessa köpte jag nu en cykeltröja från samma märke med lite retroinspirerade färger i vitt, svart och guld.

Idag kom den med DHL. Öppnade den snyggt paketerade cykeltröjan och ålade på mig den med en känsla att jag inte kommer gilla spegelbilden… Jag gick sakta fram till spegeln och där möter jag en spegelbild som ser självsäker och rätt okej ut faktiskt 😀

En som aldrig haft några extrakilon att bära på förstår kanske inte detta inlägg, men ni som har det eller har haft, kanske förstår. Jag är så himla nöjd att alla års cyklande gjort att ett antal kilon försvunnit. Och även om några kilon till ska bort, så möter jag spegeln med ett leende nu.

Nytt gummi för bättre glid

Jag och el-cykeln firar nu en vecka ihop och känslan att cykla till jobbet är lekande lätt. Ett litet problem är dock att cykeln levererades med riktigt feta MTB-däck. Så feta att de stundtals tar i stänkskärmarna där bak. Jag vill ha stänkskärmar på, så de vill jag inte montera bort. Dessutom sitter det en del fiffiga saker som t.ex. inbyggd baklampa i den bakre.

Jag har nu valt att offra lite av komforten som de feta MTB-däcken ger och istället sätta på lite extra breda vanliga cykeldäck. Var först lite orolig att det skulle se knäppt ut, men det blev rätt okej faktiskt.

Däcken jag valde att köpa var Schwalbe Range Cruiser 622-40 som kanske inte var det däck som hade det högsta punkteringsskyddet, men de ser hyfsat rejäla ut ändå. Tiden får väl avgöra hur kvaliteten är.

Det finns kanske en chans att man kan öka på el-cykelns räckvidd med dessa däck som garanterat kommer ge bättre glid än ett knubbigt MTB-däck. Igår körde jag med de gamla MTB-däcken strax över 80 km och när jag kom hem på kvällen hade jag ca 25 % kvar av batteriet, så jag är verkligen supernöjd hur långt man kan cykla.

En god gärning mår vi alla gott av

Men jag inleder med lite cykelrelaterat. Idag kom jag på att jag hade ett par armvärmare liggandes hos butiken La Chemise inne i Stockholm som jag beställt till min cykeloutfit för Team Utan Gränser. Med +27 grader på termometern så behövdes de verkligen inte idag, men hämtas skulle de.

Jag bestämde mig för att cykla in dit. Jag stack iväg strax efter kl 11 i det superhärliga vädret, även om det kanske var lite i varmaste laget för att cykla.

Hämtningen gick bra och direkt efter bestämde jag mig för att slå till på en korv med mos som jag njöt av i skuggan av ett parasoll. Efter det blev det en härlig kulglass vid en glasskiosk. När jag skulle parkera cykeln och sätta mig i en park lyckades jag dock riva mig på en detalj på min cykel. Jag fick ett litet men rätt djupt skärsår på låret och även om jag satt kvar en stund och lät såret läka lite, öppnade det sig lite på vägen hem igen. Fick stanna och torka blod ibland, så det inte skulle se ut som jag varit utsatt för ett mordförsök 🤓

Dagens goda gärning

På eftermiddagen när jag kommit hem igen åkte jag till vår lokala växtförsäljning för att köpa lite saker. När jag gled in på parkeringen såg jag två damer sitta på en parkeringsplats i skuggan av ett träd på varsin stol, talandes med lite andra damer. Såg rätt trevligt ut, men kanske lite udda val av ställe tänkte jag.

Jag gick in och handlade mitt och var väl inne i affären i ca 30 min och när jag kom ut så var de två damerna ensamma kvar på sina stolar. Jag hade parkerat ett par platser från dem och när jag står med huvudet in i bagageluckan kommer en av dem fram med sin rullator och frågar lite bedjande om det fanns någon möjlighet för dem att få skjuts till någon busshållplats närheten.

– Vart ska ni frågade jag? Till Norrtälje, svarar hon. Men det går nog inga bussar dit härifrån svarar jag. Då får jag höra att de missat att förboka en färdtjänstbil efter att de varit på ett event på caféet i växtförsäljningen. Nästa lediga färdtjänstbil kunde först komma efter kl 18 och till dess var de tre timmar och de hade redan väntat bra länge.

Klart jag ska hjälpa er. Jag kan köra er till busshållplatsen utmed E18 vid gillingebanan. Norrtäljebussen stannar om det är okej? Dit är det ca 1 mil från Åkersberga. Ett lite förvånat glatt leende växer i deras ansikten då jag erbjuder mig att göra detta. Jag packade in mina blommor, de saker jag köpt och vek ihop deras båda rullatorer. Sedan klämde in dem i min Mini Cooper, samt såg till att damerna satt fastspända i bilen 😃

Två glada passagerare var det och vi pratar om allt möjligt och glider även in på cykling och att jag cyklar och samlar in pengar till Läkare Utan Gränser med TUG. Då visar sig att en av dem också cyklat Siljan Runt som jag gjort. Fast det var bra länge sedan, sa hon som hade gjort det.

På busshållplatsen packar jag ut damerna, deras rullatorer och väskor. Får två långa tacksamma kramar av dem och överöses av fina ord. De envisas om att få mitt mobilnummer så att de kan få swisha ett bidrag som tack för hjälpen. Jag säger att det är verkligen inte nödvändigt. Men de står på sig.

Efter någon timme plingar det till i mobilen och 2×100 kr kommer från dem med ett stort tack och lycka till med cyklingen och insamlingen.

Jag väljer därför att skänka de 200 kr jag fått av dem till Team Utan Gränsers insamling till förmån för Läkare Utan Gränser. Det känns liksom helrätt tycker jag.

Jag sms:ade och tackade dem, samt kollade att de kommit på bussen, vilket de gjort. Ikväll kommer jag somna med ett leende på läpparna, då deras tacksamhet och glädje berörde mig.

What a feeeeeeling

Varför har man inte skaffat en el-cykel tidigare? Imorse kunde jag inte testa nya el-cykeln till fullo hela vägen, då jag skulle möta en kollega i Täby. Hon skulle cykla till jobbet för första gången och jag hade erbjudit mig att cykla med henne, så hon kunde se vilken väg jag kör.

Det är rätt lätt att välja fel väg på vissa ställen, så man får världens omväg eller hamnar på en en väg som är mer backig och därför jobbigare. Jag som pendlat i många år med cykel har kört vilse många gånger i jakten efter den perfekta pendelsträckan.

Resultatet av morgonens cykeltur till jobbet visade att jag förbrukat 28 % av batterikapaciteten och hade då 72 % kvar till hemfärden. När det var dags att cykla hem, var jag själv och nu skulle el-cykeln få visa vad den gick för.

Hemfärden – första riktiga testet

På vägen hem trampades det på. Och wow vilken skön känsla det var att susa fram i +25 km/h och vid minsta backe känna el-motorns hjälpande hand. Den gör att man inte tappar fart uppför alla små och stora backar jag har utmed min pendelsträcka.

Den tunga el-cykeln plöjer fram som ett kryssningsfartyg i full fart. Och det är en vrålhärlig känsla. Visst kommer man med en racer ofta upp i mycket högre farter än vad jag gör med el-cykeln. Men den oslagbara känslan är när man på ett lekande lätt sätt trampar uppför långa sega backar.

Jag brukar köra sträckan hem från jobbet med den vanliga cykeln på ca 1 tim och 10 min. Hemfärden idag tog bara strax över 1 tim och då hade jag även lite ofrivilliga hinder på vägen. Den stora skillnaden är ju att man inte känner sig i närheten så slut som jag skulle varit om jag hållit samma tempo men en vanlig cykel.

Trodde aldrig jag skulle säga: El-cykel – What a feeeeeeling! Om du tror att man inte får någon träning med en el-cykel, så har du fel. Jag var riktigt svettig när jag hem.

Siljan runt – fast ändå inte

Min första Siljan runt körde jag förra året och fick då uppleva en premiär i strålande väder och en temperatur man annars bara får uppleva mitt i sommaren.

I år skvallrade väderapparna om att det lutade åt ett episkt Siljanväder med regn och kyla. På fredagen kändes detta som en lögn. Solen sken och det var ca 18 grader varmt när vi kom upp till Mora och hem till de familjer där vi brukar bo.

Vi vaknade upp klockan 04:45 och inget regn syntes till, men det var rätt kallt. Vi hade några som ställt in sig på att köra hela Siljan runt, som är 16 mil oavsett väder. Och ett gäng som inte var lika pepp på att frysa och lida pin. Man kan under rundan välja att ändra sig och köra bara 12 eller 7 mil om vädret eller orken skulle tryta. Sedan kan man regga om sig i mål så man får sitt resultat på rätt lopp.

Denna lilla plastsak var ovärderlig som skydd mot regnet som väntade oss
Här är hela gänget samlat innan starten

Regnet som var utlovat började ge sig till känna när vi var på plats på Sollerön och starten. Vi delade upp oss i två grupper och jag anslöt till det gäng som valde att starta med alla som skulle cykla 16 mil, men som tänkte vika av från långa rundan och istället köra korta på 7 mil. I vår klunga blev vi 8 personer.

En bit in i loppet ökade regnet i intensitet och sakta med säkert blev vi allt blötare, kallare och skitigare. Regnet tärde hårt på oss cyklister och våra cyklar, men vi fick bara några mindre tekniska bekymmer som inte hindrade oss märkbart. Trots vädret höll vi humöret på topp under hela rundan och väl i mål hade vi hållit ett rullsnitt på 29,4 km/h under loppet, vilket är rätt bra tycker jag.

Jag kände inte någon som helst avundsjuka över att jag inte cyklade hela Siljan runt som jag gjorde förra året. Det räckte gott och väl att cykla runt Orsasjön. I mål frös jag som ett asplöv och vi valde att försöka få i oss lite varm mat innan vi duschade och bytte om. Jag var dock tvungen att kasta i mig maten och bege mig mot duscharna för jag var frusen in i själen.

Efter att jag fått på mig varma torra kläder kände jag mig en ny människa och köpte mig en stor kaffe och en varmkorv som aldrig smakat så gott. Jag väntade in min skjuts och kompis Robert T som den stålman han är, körde 16 mil.

Till min samling av dalahästar som man får oavsett vilken sträcka man kört, adderade jag en gul häst.

Välkommen Electric Jane

Idag var jag ledig och på eftermiddagen levererades min el-cykel som jag beställt. Jag har aldrig någonsin provat en el-cykel och den jag köpte var för mig helt oprövad, eftersom jag beställt den på webben.

Leveransen

Enligt Postnord skulle paketet väga 200 kg 😳 vilket antingen innebar att jag beställt ett 10-pack med el-cyklar eller att något var fel i deras app. Det var givetvis något fel på deras info de fått från butiken.

En jättelåda dök upp på utsatt tid och levererades av en supertrevlig chaufför som hjälpte mig att få in lådan på tomten.

Det mesta var monterat på cykeln, men det som man behövde göra själv var att vrida rätt styret och montera på pedalerna. Det ingick vanliga pedaler, men dessa valde jag att inte montera. Jag tog en sväng till Cykelkraft och köpte klassiska SPD-pedaler som jag är van med och nya innerslangar till däcken. Det var sådana med bilventiler som satt på, men jag vill ha prestaventiler så jag kan pumpa däcken hemma med den pump jag har.

Övervikt med pondus

När allt var monterat begrundade jag min rejäla och bastanta dam. Den väger in på ca 23 kg och den känns som ett stycke amerikanskt militärfordon när man lyfter den. Ett namn skulle den ju också få och jag hade lite förslag från pappa, då jag kollade på en tysk cykel förut. Men nu blev det ju en från USA och därför känns Electric Jane som ett perfekt namn.

Jag bekantade mig lite med displayen och inställningarna. Man kan välja mellan 3 lägen hur mycket elmotorn ska hjälpa till. 1 är något sorts ECO-mode som ger lägst assistans och 3 är maximal assistans.

Snygga detaljer

Cykeln är en E-MTB från Rock Machine med fabriksmonterade stänkskärmar och belysning. Jag måste säga att man integrerat baklampan supersnyggt i bakskärmen.

Premiärturen

Då var det bara att ta på sig hjälmen och trampa iväg. Med läge 3 aktiverat drar cykeln iväg med ordentlig fart när man börjar trampa. Man kommer snabbt upp i 25 km/h, som är den maxfart som elmotorn hjälper till.

Jag har 9 växlar till förfogande, men på vanlig väg känns de ganska onödiga. Man kör ju typ tyngsta hela tiden och när det börjar gå rejält uppför kanske man växlar ner några steg. Känslan är smått underlig hur en sådan tung bjässe kan framföras så lätt. Vill man trampa på fort, ger sig cykelns vikt till känna. Detta eftersom motorn inte hjälper till när man kör över 25 km/h.

Jag tror detta kommer bli en skön kompis fram och tillbaka till jobbet, med tanke på alla backar jag har på min pendelsträcka. Allt handlar ju om vilken medelhastighet man kan hålla. Så vi får väl se om tiden blir densamma som för vanliga cykeln eller om det går att kapa tid med denna el-cykel.

På min lilla korta testrunda, så avslutade jag med en stig som är en del av Blå leden där det finns en superbrant rätt kort backe. Jag tog det rätt lugnt och normalt så skulle jag med den farten fått stopp halvvägs upp i backen och fått kliva av.

I ingången av backen ökade elmotorn snabbt på vridmomentet, med resultatet att man skjutsades uppför backen så att det nästan kittlade i magen. Superskum, men härlig känsla.

Mer reflektioner kommer efter att jag cyklat lite längre med den och då får vi se hur batterikapaciteten är i verkligheten.

Österåkers kommun på 2:a plats i kommunvelometern

Av en händelse scrollade jag förbi ett inlägg från Danderyds kommun som meddelade att de hamnat på en förstaplats i kategorin småkommuner (upp till 50 000 invånare) i Cykelfrämjandets Kommunvelometer 2019. Där nämnde de att Österåkers kommun kom på andraplats efter dem.

Vad är kommunvelometern?

Kommunvelomtern är något som kommunerna självmant väljer att delta i denna mäter och jämför Cykelfrämjandet kommunernas insatser för cykling under föregående år. Sist Österåkers kommun deltog, var 2012. Med tanke på allt som gjorts för cykel 2018 i kommunen, var det ett smart drag.

Det har ju senast 2 åren gjorts en del lokala investeringarna som byggandet av den eminenta MTB-banan och diverse andra cykelfrämjande åtgärder, som t.ex. offentlig cykelpumpstation. Och så har vi grusvägen mellan Täljö och Rydbo, som har mycket kvar att önska innan den blir ett alternativ för alla cyklister att pendla från och till kommunen på.

Ett stort framåt, men mycket finns kvar att göra

Hursomhelst är det jättekul att se att de sker satsningar i min hemkommun. Men läser man hela genomgången som Cykelfrämjande gjort, så finns det mycket kvar att göra. Bland annat lägger Österåkers kommun bara hälften så mycket på underhåll och drift av cykelbanor jämfört mot genomsnittet bland de små kommunerna. Det märks faktiskt där ute på cykelbanorna. Det uppmärksammade jag igår i mitt inlägg om bland annat grusvägen mellan Täljö och Rydbo.

Stort grattis

Jag vill ändå säga Heja Österåker och grattis till 2:a placeringen. Nu siktar ni väl mot en 1:a placering?

Cykelfrämjandets rapport

Här kan ni läsa Österåkers resultat i Kommunvelometern 2019