Här kommer en racerapport från en alldeles vanlig motionär och min upplevelse idag.

Efter en natt med lite sisådär sömn gav jag mig iväg mot Lida Frilufsgård och Lida Loop. Väl på plats ångrade jag lite att jag anmält mig till motionsklassen, men gjort e gjort. Det var bara att rätta in sig i ledet näst längst bak.

När man släpps iväg på första loopen, börjar det med att man cykla rakt uppför en brant skidbacke och redan där skiljs agnarna från vetet, då flera pustade och stånkade som om de höll på att dö. Sedan bär det iväg på ganska lättcyklade motionsspår, men den som väntar på något gott behöver inte vänta länge.

Flertalet av delarna i både första och andra loopen är en orgie rötter och stenar, där det gäller att veta var man har cykeln. Förutom rot- och stenfesten föräras åkarna med ibland helt hopplösa stup att cykla uppför. Jag liksom många andra som försökte visa sig på styva linan, fick snällt hoppa av och fälla någon vit lögn om att det skulle gått om inte den framför stannade…

Banan är annars en av de roligaste och mest varierade jag cyklat. Det märks att den är tekniskt klurig, då det för mig tar ca 20 min längre att köra Lida loop, 65 km jämför mot Cykelvasan, 95 km.

Det var ju premiär för mig att köra ett lopp med min fulldämpade Bianchi Methanol. Även om jag inte gjorde någon tid som är värd att skryta över i MTB-kretsar, så var det helt magiskt att köra fulldämpat. I månlandskapet av stenar och rötter svalde cykeln terrängen otroligt bra. Den fungerade näst intill klanderfritt, förutom i en backe, där jag lite oförsiktigt skulle byta från stora till lilla klingan. Det gjorde att kedjan hoppade och jag gick i backen. I samband med det slog jag i benet i cykeln, men landade mjukt på en grästuva.

Jag hoppade upp på cykeln igen och struntande i mitt blödande smalben och att det gjorde ont vid varje tramptag. Efter ett par hundra meter inser jag att jag tappat mobilen – Faan! Hoppar av och halvspringer lite haltande i kanten med cykeln i motsatt körriktning mot platsen där jag gick omkull. Där på grästuvan låg mobilen och väntade.

Resten av loppet löpte på utan missöden. Mot slutet började jag känna hur energin var helt slut och varje tramptag var en plåga. Jag cyklade förbi flera åkare som satt och krampade i stigkanten, men jag fick som tur ingen kramp, utan kunde tillslut ta mig i mål på ca 3:57.

Stort tack till alla supertrevliga funktionärer och sjuksköterskan som såg till att jag fick mitt skrapsår rengjort.

Jag kommer tillbaka även nästa år.