Vulkan och glaciärsafari

Dagen efter The Rift hade jag och min kompis Carl bokat in oss på en Super Jeep Tour. Det var ett av dagsäventyren som man kunde boka och som arrangerades av Midgard Basecamp där vi bor.

Vårt äventyr startade klockan 09:00 och med lite stapplande steg och stel kropp, så klättrade vi upp i de enorma bilarna som skulle ta oss ut på dagens upplevelse.

Bilarna är specialgjorda för att klara av att ta sig fram på de steniga och bergiga vägarna som vi skulle åka på. De enorma däcken kan föraren sänka och höja trycket i. Detta är för att de ska kunna svälja alla stenar och håligheter smidigare. Däcken gör också att bilarna kan korsa de flesta vattendrag och mindre floder också.

Vårt första stopp var vid den aktiva vulkanen Eyjafjallajökull och i ”dalen” som uppstod där delar av glaciären smälte bort vid dess senaste utbrott 2010. Det var en mäktig syn att stå nedanför och titta in i sidan på glaciären som fortfarande är nedsmutsad av aska från utbrottet.

Vulkanens krater är strax ovanför glaciären och marken vi stod på nedanför har bara sett solens strålar de senaste 12 åren. Innan utbrottet var det meter och meter av permafrost och glaciär ovanför oss.

Vi fortsatte färden genom ett antal vattendrag på de knaggliga vägarna som vår monsterbil svalde med stor bravur. Och det var här som bilens enorma däck verkligen fick visa vad de gick för.

Vi stannade senare vid en campingplats där vi gjorde en vandring med vår guide i ett lummigt grönt bergsområde. Här växer det massor med lövbuskar och mindre träd. Träd är annars något som knappt finns på Island.

Efter vandringen åt vi vår medhavda lunch och fikade.

Resan gick vidare efter lunchen till några spektakulära ställen där vi vandrade mellan höga raka klippväggar som skapade en känsla av att befann sig i Bergakungens sal och några mindre lite dolda och trolska ställen, där vattnet från glaciären forsade fram. Det är helt fantastiskt att naturen själv skapat dessa ställen som gör att man tappar andan av beundran.

Resan avslutades med ett besök vid det majestätiska vattenfallet vid Seljalandsfoss som du kan gå under. Detta var ett av de häftigare sakerna jag sett i mitt liv.

The Rift 200 km

Jag befinner mig just nu på Island och igår körde jag loppet The Rift 200 km som är ett gravellopp som går på helt magiska och delvis helvetiska grusvägar runt den aktiva vulkanen Hekla.

Vi är ett helt gäng här och de flesta av oss bor på Midgard Basecamp, som bara ligger några minuter från starten och målgången.

Klockan 07:00 stod vi i startfållan och som vanligt är man sådär nervös inför ett lopp. Jag och min kompis Carl stod rätt långt bak i startfållan och våra ambitioner var inte att köra på någon speciell tid utan mer att försöka klara av hela loppet.

De första kilometrarna hade vi en pacecar som höll ihop alla startade fram till att grusvägarna började.

Efter ungefär 45 minuter var det det dags att korsa den första av 5 floder. Detta var ju en helt ny typ av upplevelse att vada med cykelskor genom den rätt starka strömmen.

Här tar Pontus på sina clip-on vadarstövlar som funkade sådär, då den ena lossnade och flöt iväg med floden 😄

Underlaget skiftade ganska mycket mellan riktigt behagligt grus till helvetesgrus som gjorde att man trodde att ögonen skulle ploppa ut ur huvudet. Sedan var det vissa vägar som till synes såg fina ut, men som hade partier med mjuk sand som gjorde att cykelns åkte hit och dit. Det var skitläskigt.

Jag och Carl skildes åt efter 6 mil, då han varit sjuk innan loppet och kände att orken inte fanns att klara av hela loppet. Så här i efterhand så körde han den vackraste delen av loppet som var de första 10 milen, då han bröt.

Efter ett tag blev det så att jag och en engelsman cyklade tillsammmans efter att jag stannat och givit honom lite cykelolja för att få tyst på hans gnisslande cykel. När man cyklar genom vatten och långa sträckor med sand och damm, var det riktigt skönt att jag hade med mig en flaska med olja för att hålla drivlinan i god form. Jag tror jag smörjde nog min kedja 5 gånger under loppet.

Det roliga med lopp som detta är ju annars att träffa andra, då detta inte är ett lopp på liv eller död för de flesta. Det är en upplevelse och man stannar och hjälper varandra om man cyklar förbi någon med problem. Då får man chansen att prata med cyklister som kan komma från hela världen. Jag och engelsmannen höll ihop under ett par mil, innan vi skildes åt efter en längre klättring.

De flesta stigningarna är under loppets första hälft och totalt är det ungefär 2 000 meters klättring, sett över hela banan.

Det var de mest spektakulära klättringar som jag någonsin upplevt och jag klarade faktiskt att trampa uppför några av dem. Två av klättringarna var så branta att det var totalt omöjligt, där var det bara att leda cykeln upp på toppen. Tyvärr är det svårt att visa på bilder hur brant det var.

Och när det var dags att cykla downhill, fick man delvis hoppa av och leda cykeln genom halvmeter tjock snö som fortfarande låg kvar på de norra delarna av bergen.

Under den andra hälften av loppet var det inte så mycket stora backar, men det var nu vi bjöds på loppets mest helvetiska underlag. Och det hjälpte ju inte att man nu började känna av en del kramp i benen och trots riktigt bra cykelbyxor började rumpan få det väldigt jobbigt av allt skakande.

Efter ca 12 mil hade man lagt in en extra loop och den började med mjuk fin grusvägscykling och detta kändes ju helt underbart tills man avverkat hälften av loopen. Då blev underlaget sprängsten, där det var omöjligt att cykla fort. Under flertalet kilometer fick man försöka undvika att skära sönder däcken på de vassa stenarna genom att köra konstant slalom mellan stenarna.

På slutet var det en hel del välkommen asfaltscykling och ett tag tänkte jag att det kanske var så ända in i mål? Men nej, så var det inte. När man hade som mest ont i kroppen blev det åter ett par mil med riktigt knagglig grusväg som skakade sönder det sista av glädjen med grusvägscykling. Just nu hatade jag grusvägar och när solen förbyttes i ösregn, ville jag bara börja gråta och ge upp. Men då kom jag ikapp en kanadensisk tjej som kände likadant och vi peppade varandra under ett par av de sista milen tills hon stannade lite längre än mig i sista depån.

Efter ca 13 timmars kämpande gick jag i mål ensam och jag ville nästan bara brista ut i gråt av både lycka och trötthet. Avslutade det hela med att käka och dricka öl i målområdet med kanadensiskan som kom i mål strax efter mig. Sedan cyklande jag hem som ett skakande asplöv i regnet.

Efter en varm dusch och en god öl somnade jag ovaggad…

Första dagarna på Island

Nu har vi varit två dagar på Island och installerat oss hyfsat väl. De flesta av oss bor på Midgard Basecamp i byn Hvolsvöllur som ligger ca 10 mil från Reykjavik. Vi bor i uppdelat i två rum med 6 kojer i varje rum. Det är väldigt spartanskt och enkelt, men allt känns ändå fräscht.

Vi har en schysst restaurang här på basecamp, där det arbetar en svensk kock. Och maten är riktigt bra. Byn är otroligt liten och man går runt den på 30 min.

Idag var vi några stycken som tog bussen och sedan färjan över till Västmannaöarna. Detta var en trip jag inte ångrar att jag följde med på. På ön så gjorde vi en vandring upp till toppen av vulkanen Eldfell som hade ett utbrott senast 1973 och täckte då den lilla staden på ön i metervis med aska och öns storlek ökade med 20 % efter utbrottet.

Det var väldigt dimmigt, så utsikten var för dagen kanske inte den bästa. Tog dock ett gäng bilder under dagen, men det är svårt att fånga de spektakulära landskapet vi såg idag.

Imorgon kör vi The Rift

Nu på kvällen har vi preppat våra gravelbikes med väskor och prylar som vi tror oss behöva under de 20 mil som vi ska avverka imorgon lördag. Starten går tidigt på morgonen, men vi bor bara 5 min cykling från start, vilket är skönt.

Så håll tummarna för jag och cykeln håller hela vägen imorgon 😄

Resfeber

Känns som det var så länge sedan som man var ute och reste att jag knappt kommer ihåg hur man gör. Jag ska ärligt säga att jag är en person som egentligen inte gillar att resa och se hela världen som många andra vill. Jag trivs rätt bra här hemma i Sverige eller på bilburet avstånd från Sverige.

När jag väl får för mig att att resa, så är det en rätt stor sak för mig. Och när man ska resa med cykel är det ännu mer att tänka på och oroa sig för.

Nu ska jag då till Island, där jag aldrig varit och delta i ett lopp på 20 mil över ödemark, berg och dalar. Vi ska korsa fyra floder och dessutom ta oss genom ett fortfarande snötäckt område, samt cykla i närheten av den aktiva vulkanen Hekla. Loppet är alltså extremt på många sätt och vis.

Från början var detta något som jag anmälde till för att flera vänner som jag känner skulle cykla detta. Det var väl därför jag vågade anmäla mig, för att det är lättare att göra sådant här äventyr med kompisar.

Nu när det bara är dagar kvar, har flera av de jag känner hoppat av olika anledningar. Det är allt från från att man inte känt sig tillräckligt tränad, skador och så har vi SAS-strejken som nu ser ut att lösa sig. Men för de som skulle åkt tidigare för att uppleva Reykjavik innan loppet, så är deras närvaro körd.

Nu håller jag bara tummarna för att resterade gäng kommer med och framför allt att min kompis Carl blir frisk, så han kan åka. Jag kommer givetvis att åka hur som helst, så länge jag själv håller mig frisk.

Packa cykelväska är en sport i sig

Idag har jag packat min gravelbike i cykelväskan och jag har försökt att skydda de mest utsatta delarna av cykeln med hjälp någon typ av rörisolering som jag hittade på Biltema.

Sedan ska jag försöka packa alla typer av cykelkläder, då vädret på Island, kan vara väldigt oberäkneligt.

Hur detta går får vi se, men jag har inställningen att ta det lite som det går. Jag har inga tidsmål, förutom att jag gärna vill kunna ta mig runt om jag kan och inte några tekniska saker hindrar mig. Jag kommer försöka njuta och kanske även stanna och ta ngt foto här och där.

Håll tummarna för mig nu…

Island – här kommer jag

Oj vilken lång resa detta har varit, både emotionellt och tidsmässigt innan man förhoppningsvis snart är på plats på Island. Där ska jag med med både kända och okända cykla det 20 mil långa gravelloppet, The Rift.

Planeringen startade hösten 2019 och en cykel för ändamålet införskaffades samma år. Den gamla cyclocrossen såldes och en isländsk gravelbike av märket Lauf True Grit införskaffades. Det blev en resa till Finland för att kunna köpa den, mer om det äventyret kan du läsa om här och lite mer här efter att jag hämtat cykeln.

Resan till Island bokades också och nu satt man bara och väntade på sommaren 2020, då detta skulle bli verklighet. Men… i slutet på februari 2020 slår Corona till med full kraft och världen stannar av och allt ställs in. Vi sköt då på vårt deltagande till 2021, men lagom till sommaren, får vi ställa in allt igen. Man var tvungen att ha minst 2 vaccinsprutor för att komma in på Island. Hade man inte det, var man tvungen att sitta i karantän i rätt många dagar innan man släpptes in. Jag hade bara hunnit få en vid tidpunkten, så det var bara att skjuta på deltagandet och flygbiljetten ett år till.

Men nu 😀 Äntligen så kommer vi komma iväg på detta och jag har ju aldrig gjort något längre graveläventyr och det är ju en massa saker man ska tänka på. Jag har iallafall varit och servat min gravelbike nu, så den känns tipptopp!

Man kan inte ha för mycket cykelprylar

När man är lite newbie på detta längre gravrundor, så är det mycket tankar på vad man ska ha med sig under loppet. Jag kör ju däck med slang, så ett par extra slangar ska jag försöka packa med mig och lite verktyg givetvis, samt lite energi att smaska på när orken tar slut. Funderar på att skaffa en sådan där styrväska, där man kan ha lite extra prylar.

Har tittat både på en billig och en dyr. Det står mellan en från Red Cycling och en från Rapha.

Sommar på Island… fniss 🤭

Den isländska sommaren bjuder inte på några kvicksilverhöjande fakta. Nu i juli är det ungefär 10-14 grader på dagen och regn är mer förkommande än sol.

Detta gör ju att man bör ha cykelkläder för ändamålet. Tur att man är en van året-runt-pendlare som älskar omfamna dåligt väder för att det är lättare att stå ut med det då. Kommer packa cykelkläder för alla vädervarianter.