En sista sväng innan helgens lopp

På söndag är det dags för ett återbesök till skogarna kring Norberg. Då ska jag köra Engelbrektsturen igen. Det är ett av mina favoritlopp på MTB, så det ska bli kul.

Som uppladdning inför detta har jag denna vecka fått till två pass på den lokala MTB-banan och båda gångerna satte jag personligt rekord på banan. Det känns som jag inte tappat så mycket av skogsmullecyklisten i mig, trots att jag knappt cyklat på MTB:n i år.

Idag lät jag MTB:n stå och tog mig istället en sväng med racern. Vädret var soligt och ca 25 grader, alltså toppenväder för en landsvägsrunda. När jag kom upp till Brottby, upptäckte jag att jag glömt min vattenflaska hemma. Då bestämde jag mig för en kortare runda, för att jag inte skulle ramla av cykeln pga uttorkning.

Strax efter Brottby börjar himlen fyllas med mörka moln och rätt snart kom de första dropparna. Dropparna gick snabbt över till ett rätt ihållande regn. Jag som annars avskyr att cykla i regn, njöt lite i hemlighet av det svalkande regnet ☺️

Framdäcket såg till att benen svalkades av allt vatten som det tog med sig från asfalten

När jag närmade mig Hakungebacken på väg tillbaka, upphörde regnet. Och hemma hade det inte kommit en droppe. Vi fick en skur lite senare med åska och allt när jag satt och drack lite bubbel med några grannar. Apropå Hakungebacken. Jag satte inget PR där idag, men jag gjorde min 3:e bästa tid och då har jag cyklat där rätt många gånger – 76 gånger närmare bestämt!

Jag fick ihop ca 43 km idag och det kändes lagom. Nu ska jag vila en dag, så att man är pigg i benen på söndag. I Norberg verkar det på söndag bli fint väder och ca 20 grader fram till lunch, då det väntas börja regna 😬 Mitt i loppet alltså, så vi får väl se om det blir en geggig upplevelse.

Efter regnet körde jag fladdrig klädstil för torka
Så fort jag torkat var klädstilen återställd

Personligt rekord IGEN på Hackstabanan

Tjosansvejsan vad det gick undan idag! Min teamkompis Robert Schmatz och hans son kom för att köra några varv på MTB-banan här i Åkersberga. Robert har varit här förut och kört, men inte hans son. Så för honom var det premiär.

Häromdagen var jag så nöjd att jag förbättrat mitt tidigare personliga rekord med 18 sekunder. Idag när jag hade sällskap på banan, vilket alltid sporrar en lite extra. Då drämde jag till med 28 sekunders förbättring av det personliga rekordet som jag satte häromdagen.

Nu putsade jag till tiden från 14:31 till 13:59 😅

MTB-banan i Hacksta är en bana med mycket backar och några riktigt urhärliga utförsåkningar med velodromliknande sektioner. På de ställen där klättringarna är som störst så är det inte ovanligt att jag nästan når maxpulsen när jag är ute efter att försöka sätta en bra tid.

Idag gick det mesta rätt och kroppen kändes fin. Kände på mig när jag kört varv 2 av 4 att det andra varvet var ett rekordvarv, vilket det också var.

Att köra slut på sig i Hacksta är grymt bra för kondisen tror jag, då det blir lite som intervallträning. Måste fortsätta att köra mer där i kombo med vanlig landsvägscykling, så man inte tappar denna fina trendkurva som jag just nu upplever.

Robert Schmatz strax innan ”målgång”
Roberts son som jag tror cyklade snabbare än många andra som kört på banan
Våra cyklar som ligger och vilar efter rekordvarvet
Här jagar jag Robert uppför en av backarna

Personligt rekord på Hackstabanan

Whoaaaa… en sån skön känsla! Jag har inte satt ett däck på Hackstabanan i år, men som jag tidigare skrivit så har jag ju känt mig starkare som cyklist efter allt pendlande. Idag tänkte jag det var dags att väcka liv i MTB:n som jag knappt suttit på i år.

Förutsättningarna ute i skogen var perfekta efter gårdagens regn och MTB-banan såg ut att vara i gott skick och det verkade som man varit där och gjort lite reparationer nu när banan varit öppen i lite mer än ett år.

Jag började med ett varv i ett lagomtempo, som jag alltid gör. Detta gör jag för att jag inte ska drabbas av några obehagliga överraskningar som kan vara allt ifrån träd eller grenar som fallit på banan eller lösa stenar och hål som kan ha uppstått eller hamnat på banan. Idag såg allt bra ut efter ett varv.

Efter en kortare paus vid start/målet var det dags att attackera banan en andra gång. Även om jag nyss kört ett varv, kände jag mig pigg i kroppen och jag fördelade mina kraftinsatser på ett bra sätt för att inte köra slut mig för tidigt, som är rätt lätt på denna bana.

Några smärre misstag gjorde jag som sinkade mig lite och som gjorde att jag tappade lite tid, men trots detta satte jag ett personligt rekord idag. Jag förbättrade min tid från 14:50 till 14:31 🎉 Det blev alltså 19 sekunders förbättring av min bästa varvtid på banan.

Nu klättrade jag ett par placeringar och ligger idag på en andraplats 🥈 på topplistan på Strava i Team Utan Gränser.

De tre första bilderna nedan visar mig innan start, efter varv ett och efter varv två 😅

Klös i benen

Igår bestämde jag mig för att ta en cykeltur ut till mina kompisar Nadja och Mathias som har landställe ute på Ljusterö och det visade sig att deras tvillingar även fyllde 5 år igår. Därför började jag lördagen med att jag åkte och köpte två presenter till dem. Det blev två små radiostyrda bilar, som jag slog in och monterade på min cykelväska.

Jag hade siktet inställt på att hinna med en viss färja och givetvis kom jag iväg lite sent, så det blev till att trampa på hårt för att hinna. Jag kände att jag hade ordentligt med klös i benen. Jag lyckades hålla ett rullsnitt på nästan 31 km/h under de två milen som det är upp till färjeläget. Detta gjorde att jag istället fick vänta 10 min på färjan 😀 Från färjeläget på Ljusterö och till mina vänner är det lite mer än en mil och då hade jag inte lika bråttom, så då kunde jag slå av lite på tempot.

Efter en härlig eftermiddag och kväll som avslutades med grillade hamburgare, bar det av hemåt igen. Eftersom det började bli kväll, var det rätt lite bilar ute på Ljusterö. Därför kunde jag ha hela vägbanan för mig själv i stort sett hela vägen till färjan. Och då är det klart att man passade på att ta i lite extra. Jag hade ju en 🍔 i varje ben. Resultatet blev att jag lyckades snitta 33,1 km/h under de 12,8 km som det är till färjan. Och med risk för att bli tjatig: Nog är det lite kul att känna sig stark!

Väl på fastlandet, tog jag det lite lugnare och njöt av den härliga sommarkvällen. På ängarna intill vägen dansade älvorna i dimmorna som börjat svepa in – riktigt läckert och magiskt.

Uthållig cyklist…

…bloggare. Hell Yeah, visst är jag det! Idag satt jag och efter frukosten och slösurfade lite och för att få lite inspiration brukar jag läsa andra bloggar om framförallt cykling. Jag personligen gillar cykelbloggar, där du får lära känna den som skriver lite mer än bara genom siffror och tävlingsresultat. Den som bjuder på sig själv och skriver om lite allt möjligt kring livet och cykling brukar få mig som läsare.

Jag tänkte idag skulle hitta några nya cykelbloggar att följa, så jag googlade och förutom att min egen blogg dök upp och en del andra bloggveteraner, kom en del topplistor som diverse personer och företag gjort på ”heta” cykelbloggare. De flesta listor var något år eller till och med några år gamla. När man klickade sig in och började besöka de listade bloggarna, var merparten av dem insomnade.

Är bloggandet en utdöende trend?

Orkar inte folk längre läsa om andras upplever och få inspiration till att själva börja träna eller lära sig mer om den träningssort man gillar? Är det bara influensers på Instagram och andra snabba social medier som gäller numera?

Jag gillar Instagram jättemycket, men något som jag aldrig tagit till mig är Instagram och Facebooks händelseflöden som är bilder och rörligt material som försvinner efter en stund. Detta eftersom jag vill att mitt innehåll ska finnas kvar och vara sökbart. Jag respekterar dock de som inte vill vara sökbara och gillar att hålla saker och ting till sin privata krets.

Jag hoppas inte att bloggandet är en utdöende trend och jag förstår om man inte hinner eller orkar skriva varje dag. Det tycker jag inte att man behöver göra heller. Att tvinga fram ett inlägg bara för att blir sällan bra och det tror jag inte läsarna heller gillar.

Min egen blogg startade jag 2012 och den började sitt liv som en allmän träningsblogg med mestadels fokus på löpning, men sakta men säkert utvecklades jag och bloggen när cyklingens underbara värld öppnade sig för mig.

Nu snart 7 år snare skriver jag fortfarande ett eller par inlägg i veckan och visst är det så att bloggen inte är den största i världen rent besöksmässigt, men jag har ändå under årens gång lyckats att skrapa ihop ca 200 000 besök och detta är blogginlägg nummer 1 013.

Någonstans hoppas man ju att mina ord kanske inspirerat någon att börja träna, gå ned i vikt eller fatta ett köpbeslut efter att jag köpt något som jag gillat och skrivit om det.

Hell Yeah – visst kommer jag fortsätta skriva

Även om jag inte vet om jag påverkat någon, så kommer jag fortsätta att skriva 🤓 och därför köpte jag mig att ett par fräsiga cykelstrumpor med texten HELL YEAH från en favorittillverkare av just detta. De heter FingersCrossed Design och är litet tyskt företag som gör coola sköna strumpor av grym kvalitet.

Om du har tips på någon bra cykelblogg, tipsa gärna i en kommentar.

Foto: FingersCrossed Design

Opps… nu ska jag visst köra Engelbrektsturen

Den 21 juli går det 70 km långa MTB-loppet Engelbrektsturen och det är ett av mina favoritlopp, men jag har inte cyklat det på ett par år nu. Någongång i våras satte jag upp en plan att det var dags att köra detta lopp igen, men sedan dess har jag skjutit och skjutit på tanken.

Nu ett par dagar innan sista dag för anmälan anmälde jag mig till Engelbrektsturen 2019. Detta efter att min teamkollega i Team Utan Gränser Tobias Wallenqvist gjort ett inlägg om loppet i klubbens Facebookforum. Har velat lite fram och tillbaka under dagen idag om jag skulle köra, då jag cyklat väldigt lite MTB i år eller typ ingenting! Men nu finns ingen återvändo – anmälan är inskickad och betald 🤘🏼

Nu är det ju inte så att jag kommer ställa upp helt otränad, då jag cyklat väldigt mycket annat. Men jag skulle behöva ge mig ut och cykla lite MTB innan loppet, så jag tänkte börja med att köra några varv på den lokala MTB-banan i helgen som jag inte cyklat något på i år.

2015 cyklade jag loppet på 3:35:48. Jag kom nästan sist i tävlingsklassen Herrar Sport som jag 2015 ställde upp i. Men 2017 körde jag i motionsklassen på rätt respektabla tiden 3:16:07. Målet får väl bli att se om det är en tid jag kan matcha i år eller om jag hamnar mer mot 2015 års resultat?

2015 var ett riktigt kladdigt lopp

Det året var det varmt och skönt men under hela loppet förföljdes vi av ösregn, översvämningar och åska som gjorde det till ett miserabelt kladdigt lopp:

2017 var det istället dammtorrt

Här är jag och min teamkollega Robert Schmatz vid målgången.

Nu är jag på gång

Har senaste tiden haft en härlig känsla i kroppen, som jag vill härleda till allt cyklande med framför allt el-cykeln till och från jobbet. Jag svor och grämde mig att ICA gjort parkeringen så dyr för oss anställda i vintras när vi flyttade kontoret.

Men nu kanske jag ska tacka min arbetsgivare för att jag tvingat mig att välja ett annat resesätt, förutom att resa med SL. Det är el-cykeln som införskaffades för lite mer än en månad sedan och det dagliga nötandet på den verkar ha givit resultat.

Jag har gått snart gått ned 2 kg i vikt. Och min våg som är en sådan där som kan visa allt möjligt om hur mycket vatten, fett och muskler m.m. som jag har i kroppen. Den antyder också att min muskelmassa har ökat med ett par procent sedan jag startade med el-cykelpendlandet.

Innerst inne vet jag att man ska älska sig som man är. Men jag kan inte låta bli att känna mig stolt och glad att jag kanske snart når mitt viktmål som jag hållit på och tjatat om i ett år nu.

Den starka känslan är kvar…

Idag körde jag en cykelrunda som gick på småvägarna upp mot Vallentuna och tillbaka. I början av rundan hade jag ett strilregn som snabbt kylde ner och sinkade mig. Det gjorde att jag funderade på att korta ned den tänkta rundan. Men vartefter jag sakta, sakta fick upp temperaturen och regnet faktiskt drog åt ett annat håll än det jag cyklade, så fortsatte jag utmed den tänkta rutten.

Även idag kände jag mig pepp på lite spurter. På två ställen satte jag ned händerna i bocken (vilket jag aldrig gör annars) och laddade på så att pulsen nästan maxade. Känns så konstigt att säga det, men det var urhärligt 😅

På vägen tillbaka så finns det en sträcka som är ett nästan 7 km långt segment från Brottby till Österåkers kyrka. På Garmindatorn ploppar det alltid upp vem som är snabbare än mig av de jag följer, vilket är rätt många. När jag svängde in på vägen och såg hur Garminen började räkna ned hur långt det var innan segmentet började, så växte det ut horn på mig 😈 Idag skulle det trampas… och trampas gjordes det!

Detta långa segment innefattar även Hakungebacken, som är ett segment i sig som är vidrigt jobbigt. Jag såg hur jag sakta sakta lade på den ena plussekunden efter den andra till den som låg före mig. Och i höjd med Hakungebacken började det närma sig en minuts försprång.

Vid segmentets slut hade jag fullständigt krossat min förra snabbaste tid och även tiden som den som låg före mig förut hade. Plötsligt befann jag mig en 4:e plats på listan på Strava som cyklat där i år. Och på listan med teamkompisar i Team Utan Gränser så var jag dagen till ära nummer 🥇 Det är nog bara en fråga om när tills jag förlorar den platsen, men vilken skön känsla det är och känna att man har lite pulver i benen!

Segmentets topplista med medlemmar från Team Utan Gränser som kört där.
Mina glada handskar log mot mig efter rundan