På söndag är det dags för ett återbesök till skogarna kring Norberg. Då ska jag köra Engelbrektsturen igen. Det är ett av mina favoritlopp på MTB, så det ska bli kul.

Som uppladdning inför detta har jag denna vecka fått till två pass på den lokala MTB-banan och båda gångerna satte jag personligt rekord på banan. Det känns som jag inte tappat så mycket av skogsmullecyklisten i mig, trots att jag knappt cyklat på MTB:n i år.

Idag lät jag MTB:n stå och tog mig istället en sväng med racern. Vädret var soligt och ca 25 grader, alltså toppenväder för en landsvägsrunda. När jag kom upp till Brottby, upptäckte jag att jag glömt min vattenflaska hemma. Då bestämde jag mig för en kortare runda, för att jag inte skulle ramla av cykeln pga uttorkning.

Strax efter Brottby börjar himlen fyllas med mörka moln och rätt snart kom de första dropparna. Dropparna gick snabbt över till ett rätt ihållande regn. Jag som annars avskyr att cykla i regn, njöt lite i hemlighet av det svalkande regnet ☺️

När jag närmade mig Hakungebacken på väg tillbaka, upphörde regnet. Och hemma hade det inte kommit en droppe. Vi fick en skur lite senare med åska och allt när jag satt och drack lite bubbel med några grannar. Apropå Hakungebacken. Jag satte inget PR där idag, men jag gjorde min 3:e bästa tid och då har jag cyklat där rätt många gånger – 76 gånger närmare bestämt!

Jag fick ihop ca 43 km idag och det kändes lagom. Nu ska jag vila en dag, så att man är pigg i benen på söndag. I Norberg verkar det på söndag bli fint väder och ca 20 grader fram till lunch, då det väntas börja regna 😬 Mitt i loppet alltså, så vi får väl se om det blir en geggig upplevelse.

Igår bestämde jag mig för att ta en cykeltur ut till mina kompisar Nadja och Mathias som har landställe ute på Ljusterö och det visade sig att deras tvillingar även fyllde 5 år igår. Därför började jag lördagen med att jag åkte och köpte två presenter till dem. Det blev två små radiostyrda bilar, som jag slog in och monterade på min cykelväska.

Jag hade siktet inställt på att hinna med en viss färja och givetvis kom jag iväg lite sent, så det blev till att trampa på hårt för att hinna. Jag kände att jag hade ordentligt med klös i benen. Jag lyckades hålla ett rullsnitt på nästan 31 km/h under de två milen som det är upp till färjeläget. Detta gjorde att jag istället fick vänta 10 min på färjan 😀 Från färjeläget på Ljusterö och till mina vänner är det lite mer än en mil och då hade jag inte lika bråttom, så då kunde jag slå av lite på tempot.

Efter en härlig eftermiddag och kväll som avslutades med grillade hamburgare, bar det av hemåt igen. Eftersom det började bli kväll, var det rätt lite bilar ute på Ljusterö. Därför kunde jag ha hela vägbanan för mig själv i stort sett hela vägen till färjan. Och då är det klart att man passade på att ta i lite extra. Jag hade ju en 🍔 i varje ben. Resultatet blev att jag lyckades snitta 33,1 km/h under de 12,8 km som det är till färjan. Och med risk för att bli tjatig: Nog är det lite kul att känna sig stark!

Väl på fastlandet, tog jag det lite lugnare och njöt av den härliga sommarkvällen. På ängarna intill vägen dansade älvorna i dimmorna som börjat svepa in – riktigt läckert och magiskt.

Har senaste tiden haft en härlig känsla i kroppen, som jag vill härleda till allt cyklande med framför allt el-cykeln till och från jobbet. Jag svor och grämde mig att ICA gjort parkeringen så dyr för oss anställda i vintras när vi flyttade kontoret.

Men nu kanske jag ska tacka min arbetsgivare för att jag tvingat mig att välja ett annat resesätt, förutom att resa med SL. Det är el-cykeln som införskaffades för lite mer än en månad sedan och det dagliga nötandet på den verkar ha givit resultat.

Jag har gått snart gått ned 2 kg i vikt. Och min våg som är en sådan där som kan visa allt möjligt om hur mycket vatten, fett och muskler m.m. som jag har i kroppen. Den antyder också att min muskelmassa har ökat med ett par procent sedan jag startade med el-cykelpendlandet.

Innerst inne vet jag att man ska älska sig som man är. Men jag kan inte låta bli att känna mig stolt och glad att jag kanske snart når mitt viktmål som jag hållit på och tjatat om i ett år nu.

Den starka känslan är kvar…

Idag körde jag en cykelrunda som gick på småvägarna upp mot Vallentuna och tillbaka. I början av rundan hade jag ett strilregn som snabbt kylde ner och sinkade mig. Det gjorde att jag funderade på att korta ned den tänkta rundan. Men vartefter jag sakta, sakta fick upp temperaturen och regnet faktiskt drog åt ett annat håll än det jag cyklade, så fortsatte jag utmed den tänkta rutten.

Även idag kände jag mig pepp på lite spurter. På två ställen satte jag ned händerna i bocken (vilket jag aldrig gör annars) och laddade på så att pulsen nästan maxade. Känns så konstigt att säga det, men det var urhärligt 😅

På vägen tillbaka så finns det en sträcka som är ett nästan 7 km långt segment från Brottby till Österåkers kyrka. På Garmindatorn ploppar det alltid upp vem som är snabbare än mig av de jag följer, vilket är rätt många. När jag svängde in på vägen och såg hur Garminen började räkna ned hur långt det var innan segmentet började, så växte det ut horn på mig 😈 Idag skulle det trampas… och trampas gjordes det!

Detta långa segment innefattar även Hakungebacken, som är ett segment i sig som är vidrigt jobbigt. Jag såg hur jag sakta sakta lade på den ena plussekunden efter den andra till den som låg före mig. Och i höjd med Hakungebacken började det närma sig en minuts försprång.

Vid segmentets slut hade jag fullständigt krossat min förra snabbaste tid och även tiden som den som låg före mig förut hade. Plötsligt befann jag mig en 4:e plats på listan på Strava som cyklat där i år. Och på listan med teamkompisar i Team Utan Gränser så var jag dagen till ära nummer 🥇 Det är nog bara en fråga om när tills jag förlorar den platsen, men vilken skön känsla det är och känna att man har lite pulver i benen!