Eftersom jag blev diskad i Zwiftracet igår när jag ställde upp i klass D, så smög jag in en anmälan till klass C i kvällens SZR Evening Joyride som var ca 30 km lång.
Planen var att försöka hålla mig till ledaren i gruppen hela tiden och det gick ganska bra. Jag var till och med uppe drog ibland. Kände mig stark och hängde till och med alla på första sprinten.
Vid sprinten på andra varvet som var vid ca 20 km, så var det som de andra fick el-cyklar och jag en BMX. Sakta, men säkert ser jag klungan försvinna efter sprinten och ledarens gula markering blir mindre och mindre.
Plötsligt är det som det alltid är för mig i C. Jag cyklar alldeles själv och hamnade mellan gruppen med ledaren och de andra eftersläntrarna. Blev jättebesviken när jag satt där på cykeln och jag inte kunde hänga med, men mindre besviken när jag ändå kom på 59:e plats av 95 totalt antal startande. I C kom jag dock bland de sista i bottenskrapet, fast jag kom inte sist 🙂
Jag tog verkligen i idag, men man måste tydligen ta i ännu mer… Nåja jag fick ändå ett ordentligt svettigt träningspass och det är ju därför jag utsätter mig för detta 😅
Nattens vindar var inte lika intensiva i morse när jag vid frukostbordet funderade på vad jag skulle göra för sportig aktivitet idag. Solen hade nu skingrat molnen och dagen såg ut att bli riktigt fin, men blåsig. I tisdags lovade jag en vän, men glömde att jag skulle köpa med mig de speciella tomater som bl.a. finns i mina vänner butik Olja & Oliv Deli. De heter Piennolo Di Vesuvius och är kanske inte de tomaterna som man först och främst frossar i sig. Nej, detta är en tomat som lämpar sig i matlagning, men ojojoj… vad den är härlig att laga mat med. Det är en väldigt exklusiv sort som bara dyker upp under september i butik och den kostar därefter också. Över 300 kronor får man ge för en stor klase, men ibland är det värt att lyxa till det.
Hur som helst så blev dagens sportiga mål att cykla in till Olja & Oliv Deli som ligger på Södermalm i Stockholm, så utrustad med en tom ryggsäck trampade jag iväg. Efter en stund började jag ångra mig att jag valt cykeln, för det var sådan motvind på vissa ställen att det var jobbigt att trampa. Men ack den som ger sig! Jag stretade på och lagom till lunch var jag framme.
Jag började med att sippa på en cappuccino i deras bar och hade väl egentligen inte tänkt äta lunch, men när jag såg maträtterna som gick ut på löpande band förbi mig ångrade jag mig och beställde en Tryffeltortelini som var som sammet i munnen på en som inte ätit så mycket pasta den senaste tiden.
Efter att jag ätit och pratat klart med Henrik och Åsa som äger butiken köpte jag mina vulkantomater och en sak och packade dem varsamt i min ryggsäck för att åter cykla mot Åkersberga genom ett soligt, men sjukt blåsigt Stockholm.
Det blev en 72,6 km lång shoppingtur på cykeln som tog långsamma 3 tim och 30 min, men så fick jag ihop nästan 1000 höjdmeter också. Målet var ju inte att cykla fort, utan att förflytta rumpan fossilfritt till och från stan. Men jag kände mig lite som belgisk stormtrooper i min outfit i vindbyarna 🌬🚴🏼♂️
Det blev i ett nattligt inlägg ikväll och utanför fönstret så viner vinden så att asparnas löv applåderar hysteriskt och regnet smattrar mot rutan. Idag så kände inte för att sjunka ned bland kuddarna i soffan efter middagen och slötitta på TV. Nä, idag kände jag mig full av energi och även om klockan snart var halv tio på kvällen, anmälde jag mig till ett Zwiftrace. Jag valde ett som var ca 30 km och hyfsat platt med bara lite backar. Tycker det är så härligt med Zwift, när man bara rätt som det är kan göra sådana här spontanpass en kväll.
Jag kom både etta och sist i min grupp, eftersom det var bara jag som listades på Zwiftpower i klass D i racet. Trots att jag inte presterar några mastodontwatt, så hade jag bra fart på taxbenen och pulsen var på topp stundtals. Det blev ett jobbigt men skönt pass och nu kan man somna nöjd till höststormen utanför.
Min viktresa
Ni som funderar hur det går med den, så ska jag uppdatera er på att det går bra och jag är snart i mål där jag vill ligga viktmässigt.
Mest roligt är att jag faktiskt fått en del kommentarer från några som inte sett mig ett litet tag att det hänt saker med mig. Sånt känns riktigt bra, då man inte själv ser samma sak när man glider förbi spegeln varje dag.
Vi som bor i Åkersberga är inte bortskämda med att på ett hyfsat säkert sätt kunnat välja cykeln som transportmedel från Åkersberga ned till Täby. Men lagom till sommaren meddelade dock kommunen att man fått till en deal med markägarna att få anlägga en cykel/gångbana mellan Täljö och Rydbo, vilket är ett steg i rätt riktning för oss pendelcyklister. Det blev ingen asfalterad variant som man kanske drömt om, men det blev en rätt fin sträcka ändå med sitt hårt packade grus.
Cykelbanan är inte 100 % klar ännu, då betonghindrena är kvar i väntan på de cykelpassager som kommunen beställt för att hindra större fordon att köra där. Den kommer nog bli bättre och bättre med lite kärlek från kommunens maskiner då och då som de sagt att detta vägunderlag kommer kräva.
I söndags bjöd jag in till testa nya cykelbanan i en lokal pendelcykelgrupp. Inbjudan riktade sig till de som kanske inte testat att pendelcykela från kommunen ännu. Jag skrev att vi skulle samlas kl 06:45 idag onsdag, vid en busshållplats som de flesta skulle kunna hitta till. Sedan fick man haka på mig och Mats Beiming som är en annan flitig cykelpendlare för att se hur vi cyklar in till stan.
Det blev en del positiv respons på detta i gruppen och imorse blev vi 4 stycken som trampade iväg genom den ljumma septembermorgonen mot stan. Det var jättetrevligt att få lite sällskap och även jag som tagit på mig rollen som pendelcykelguide fick testa en del nya vägar som jag inte brukar köra, men som Mats brukar cykla. Det kan vara så att jag väljer att cykla hans väg framöver, då den inte var så mycket kortare, men den var snabbare.
Tack åter igen för sällskapet Mats, Mathias och Anders. Jag kommer göra en ny inbjudan i gruppen nästa vecka att haka på mig, så får se om några nya dyker upp då.
Morgonens pendelcykelgäng vid Rydbo Station. Foto: Mats Beiming
I söndags hade jag en sådan träningsvärk i benen att det faktiskt var rätt jobbigt att röra mig och utföra vanliga sysslor. Lite pinsamt kan man tycka eftersom jag ändå tränar ganska mycket. Detta är ju bara ytterligare ett bevis på att löpning och cykling använder rätt olika muskelgrupper. Utövar man inte båda sporterna regelbundet, så blir det så här. Jag får helt enkelt skylla mig själv att jag inte löptränat mer innan Stockholm Halvmarathon.
Igår kväll vevade jag lite på benen på cykeltrainern med Zwift och det var rätt skönt att trampa ur benen lite försiktigt. Idag har rörligheten varit lite bättre, men jag har ändå känt mig rätt stel. Trots detta ställde jag upp i kvällens SZR Joyride i klass D i Zwift och med mig hade jag mina TUG-kompisar Johan H. och i en klass ovanför oss körde Robert S.
Det var ett kul gruppträningspass, men musklerna i mina ben brann mot slutet av loppet som var ca 39 km långt. Efteråt kändes det ändå rätt bra och jag tror faktiskt att träningsvärken mår bra av lite annan träning än den som orsakade den.
Viktresan
För er som undrar hur det går med min viktresa, så står den still just nu. Med still menar jag att inget verkar hända, fast jag fortsätter och undvika att stoppa i mig pasta, ris, potatis och bröd. Upplevde samma efter Cykelvasan, då jag tror att kroppen samlar på sig vätska efter en hård ansträngning. Imorse vägde jag 72 kg och vi får väl se vad händer mot slutet av veckan.
Klockan 15:45 idag så gick startskottet för Stockholm Halvmarathon och grupp D där jag fanns placerad. I normala fall brukar jag vara sjukt nervös inför ett lopp och det har nog sin grund i att man vill göra en lite bättre tid för varje gång man deltar i ett lopp. Men nu var det så många år sedan jag sprang ett halvmarathon och därför kände jag ett visst lugn där bland alla människor i startfållan.
Jag är ju inte den snabbaste löparen direkt, men jag försökte ändå hålla tillbaka efter startskottet i ett försök att den stora gruppen med löpare skulle spridas ut lite. Vid Moodgallerian ganska kort efter start stod första åskådaren som hejade på bl.a. mig och det var min chef med sin dotter.
Efter ett par kilometer inser jag att löpare är ett himla tyst släkte. Ingen säger ett ord till varandra och när vi springer genom en tunnel direkt efter Moodgallerian så blir detta väldigt tydligt. Man hör ljudet av hundratals skor mot asfalten, men inte ett ord hörs… tills efter en stund då jag råkar hamna bredvid ett kompispar där tjejen pratar konstant med killen och dessutom svarar i telefonen när det ringer och pratar på en stund helt obehindrat 🤪
Jag springer på och när jag kommer upp på en av broarna man springer över så ser jag massor med hoppborgsliknandet uppblåsbara saker med kexchokladloggor på. Yeeeesss, en depå med choklad, tänker jag. Men nej… det var bara massor med tjejer i kexchokladkläder med utsträckta händer täckta av plasthandskar som ville ge High Five. Snacka om besvikelse när jag var supersugen på någort ätbart.
Plötsligt i en kurva på Kungsholmen hör jag mitt namn och där står min kompis Robert Otterstål med dotter och vrålar. Oh så stärkande det kändes just då.
När jag passerat en mil som är det längsta jag sprungit i år, så slår det mig att detta går ju rätt bra även om det börjar kännas i fötterna nu. Ett par kilometer senare uppe på Södermalm börjar huvudet tycka det är jobbigt när man möter de snabbare grupperna som är på väg ned mot skeppsbron och snart är i mål. Sånt är psykiskt jobbigt när man börjar bli trött.
Dextrosolkontrollen vid 17 km kom i grevens tid och jag tuggade i mig en hel näve med tabletter så att munnen blev torr som ett kalkbrott. Efter ett tag var det som tur en vattenkontroll där jag kunde skölja ned dammet.
När jag närmar mig Mariatorget börjar det bli plågsamt jobbigt och mina ben och fötter vill inte göra som jag vill. Jag försöker låta bli att tänka att det jobbigt för jag har ju inte ont någonstans.
På söder dyker min chef upp igen hejandes vid kanten av banan och nere vid slottet strax innan mål dyker min kompis Robert med dotter också upp igen. Om ni visste hur mycket era glada tillrop stärker en när man är som tröttast. Tack för att ni fanns utmed banan idag 😊
Springa på under 2 timmar gick som sagt inte denna gång, men det kände jag ju på mig redan innan. Jag korsade mållinjen på 2:10:27 och fällde en liten tår av lycka över att jag klarat av detta igen.
Nu känns benen stela som betongplintar och att gå i trappor är en ren utmaning redan ikväll.
Före race bild med mina TUG-kompisar. Foto: Carina OtterstålSista backen innan målrakan. Foto: Robert OtterstålEfter målgång fick jag äntligen en kexchoklad
Imorgon är det då dags att göra comeback i löpardojjorna och springa ett löparlopp. Det var ett bra tag sedan jag sprang ett längre löparlopp och varför springa fjuttiga korta lopp när man kan ta sig an en halvmara direkt.
Jag önskar att jag varit lite mer förberedd än vad jag är i nuläget och då menar jag att jag borde kanske sprungit åtminstone ett par längre löprundor. Men nu har jag inte gjort det och då är bara att se hur det går imorgon. Annars blir det en lång och trevlig promenad med en nummerlapp på magen.
Ikväll har jag ätit en smarrig pasta carbonara och till efterrätt blev det en glassbåt. LCHF-kosten fick idag stå åt sidan för lite mer kolhydrater inför morgondagens 21 098 meter i Stockholm.
För den nyfikne, så kan man följa mig här imorgon och jag startar klockan 15:45 🏃🏽♂️
