Cykling som gör en cyklig

Igår avverkade vi ca 50 km MTB-cykling och då höll vi oss utmed kustområdena på Fårö. Idag blev det givetvis mera cykling på denna helt underbara lilla ö.

Överallt kryllar det av småvägar och stigar som slingrar sig igenom en svårslaget vacker natur. Den lättcyklade terrängen och alla möjligheter till olika vägval gör att man blir alldeles cyklig ända in i själen. Det är få platser som jag varit på erbjuder detta. Detta gör Fårö till en av mina absoluta favoriter på cykelkartan.

Även idag styrde vi mot Crêperie Tati & Kutens bensin och deras magiska Galette och idag blev det en Galette Elvis Delux 👌🏼

Jag måste också tacka min kompis Johan, vars underbara landställe vi besökt nu i helgen ❤️

Sveriges bästa cykling finns på Fårö

Att åter få äran att cykla på den lilla karga ön Fårö är något som fyller mitt hjärta med lycka. Jag har verkligen inte cyklat överallt i Sverige, men den härligt lättcyklade terräng som Fårö erbjuder är magiskt läckert. Överallt finns det stigar och grusvägar som inbjuder till helt underbar cykling.

I år valde vi att cykla MTB istället för cyclocross som förra året. Detta gjorde att vi nu har ännu fler vägar att välja på. Idag har vi cyklat allt från vackra grusvägar täckta av gotländsk vit kalksten till cykling i urskog där inte en kotte satt sin fot på väldigt länge, där vi fått leda cyklarna för att ta oss fram.

Lunchen avnjöts på Fårös pärla, Crêperie Tati & Kutens bensin som serverar den franska specialiteten Galette. Detta är en maträtt som får smaklökarna att dansa.

Det blev visst personligt rekord igen…

Alltså det är så skoj när man blir bättre och bättre. Igår var det dags att testa min MTB efter att den varit inne på service och fått massa saker i drivlinan utbytt.

Testrundan fick bli på Hacksta MTB-bana som jag älskar att köra på. Där utsätts både cykeln och dess förare för alla dess utmaningar.

Första varvet kände jag att jag hade riktigt bra flyt, men jag tror jag tog ut mig lite väl mycket i början, vilket sinkade mig lite på de två delar där banan har sina största stigningar.

Jag kunde inte se hur de gått, eftersom jag inte hade min Garmindator (den har pajat). Jag körde istället med min Garmin träningsklocka, men med den kan man inte se hur varven gått så länge turen pågår.

Det finns fortfarande blåbär om ni inte visste det

På andra varvet kände jag att jag hade ännu bättre flyt, men i en kurva höll jag lite för hög fart och for rakt ut spenaten. Landade dock mjukt bland blåbärsrisen och klarade mig från både skrubbsår och skador. Phu…

Den lilla incidenten gjorde dock att jag slog av på tempot och slutförde rundan utan några fler problem.

Snart tar nog PR-festen slut, men…

Väl hemma visade det sig att jag fått till en 37 sekunders förbättring av min bästa varvtid på banan. Nya personliga varvrekordet är nu 13:22. Det gav mig en andraplats av dem som kört där i Team Utan Gränser och en 14:e plats i totalen på banan!

Känner mig superdupernöjd, då jag blev lite överraskad att jag hade så mycket pulver i benen 😀

Fånigt nöjd efter en sväng på Hacksta Trail

Patienten är hemma igen

Efter att den trilskast och varit allmänt irriterande på Engelbrektsturen nu i sommar, visade det sig att en del av drivpaketet på min MTB var i behov av att bytas ut.

Idag fick jag kvittera ut patienten från Rydins cykel, där Florence varit inlagd. Och ja, alla mina cyklar har namn 😀

De har nu bytt stora och lilla klingan, kedjan, kassetten, lite drev och trissor. Sedan upptäckte man att även vevlagret var slitet, så det är också utbytt. Allt ser så nytt, rent och fräscht ut att det nästan känns som jag köpt en ny cykel. Ska ta en liten provtur med den någon dag framöver för att testa att allt känns bra.

Jag kan verkligen rekommendera Rydins Cykel i Åkersberga om ni har problem med era cyklar och bor i norra Stockholm. De är så duktiga och jag har alltid fått toppenservice av dem under de år som jag då och då lämnat in mina cyklar dit.

Senaste dagarnas värme gör en slö

Igår var det en toppnotering av temperaturen hittills i år. Mäktiga 32 grader hade jag här hemma i Åkersberga. Det gav en känsla av att man befann sig lååångt mycket mer söder ut nere i Europa och idag fick vi få liknande siffror, men kanske någon grad lägre. Tidningarna öser på med rubriker som skräckvärmen, supervärmen och andra stora skrämselord, vilket jag tycker är lite fånigt. Att vi i Sverige har 30 grader varmt på sommaren är ju inget konstigt under kortare perioder då och då. Detta utan att på något sätt förringa att vi måste ändra på vårt leverne för att bromsa upp klimatförändringarna.

Hur som helst har värmen förslappat mig och gjort mig riktigt slö, trots att jag dricker vatten, äter glass och försöker undvika solen.

Dags att röra på slöfocken

Idag masade jag mig iväg och tog en sväng med MTBn på favoritbanan i Hacksta för att få svettas kopiösa mängder svett. Detta trots att min MTB inte är fixad efter allt växeltrassel på Engelbrektsturen. Idag fick jag bara 2 växeltrassel!

På måndag ska MTBn in till en lokal cykelverkstad och då ska det bytas stora och lilla klingan, kedja och kassett m.m. Det blir ingen konvertering till singelklinga har jag bestämt mig för efter diskussion med meken.

4 och ett halvt varv blev det, men något knas var det med min Garmindator som gjorde att några varv inte registrerades på banan 🥵 Bytte till att köra med Garminklockan då istället och då funkade det bättre. Det blev inget personligt rekord på hela segmentet, men på två delsegment satte jag PR i värmen ✌🏼

Imorgon står det landsvägscykling på schemat med ett litet gäng ur Team Utan Gränser. Det är en fikarunda till Wira Bruk och deras magiskt fina café som vi ska göra.

Engelbrektsturen – 7 mil med växeltrassel

Årets första och kanske enda MTB-lopp hade kunnat blivit en succé. Formen fanns där och jag var rätt taggad när startsnöret släpptes och vi fick cykla iväg.

Första biten ut ur Norberg är det trångt och det är inte någon större idé att försöka köra om andra. Här gäller det att bara hålla koll på den stora amöba av cyklister som snart ska in på den avsmalnande grusvägen så att man inte kör in i någon eller blir påkörd. Efter en stund, bildas de två led och då går det att ligga i omkörningsfilen och plocka platser.

När grusvägen sakta övergick i mera stigliknande terräng kom första stoppet. På en lite stökigare stig åker kedjan av i ett hopp. Det var bara att stanna och skita ner händerna för att få tillbaka den.

Efter detta hopar sig växelproblemen. Plötsligt kan jag inte växla upp från lilla till stora klingan och det gjorde att jag fick trampa som en hamster som springer i sitt hamsterhjul på raksträckorna. Det funkade dock rätt okej på de mer stökigare partierna som det finns det gott om på detta lopp.

Ungefär halvvägs in i loppet får jag äntligen upp kedjan på stora klingan igen och bestämmer mig att försöka låta bli att växla till lilla klingan, vilket inte visade sig att det skulle gå i några av de riktigt branta stökiga backarna som var kvar. Vid ett ställe på en lång nedförsbacke med rätt stenig terräng lossnar kedjan igen och nu går det så fort att jag inte upptäcker att det hänt. När jag sedan börjar trampa, så rasslar det bara till.

Helvete tänker jag väldigt högt 👿 Nu hade hela växelpaketet där bak vänt sig bak och fram såg det ut som. Detta händer precis vid ett tält där det står ett ”rockband” och skrålar jättehögt ur ett par högtalare som låter som de spruckit.

Vänder upp och ner på hojen. Står och sliter en stund till den gräsliga musiken tills jag äntligen får tillbaka växelgrunkan i rätt position igen. Som tur är verkar den inte gått sönder… Nu är mina händer kolsvarta av olja och jag försöker kleta av mig all skit i gräset innan jag hoppar på cykeln och kör vidare.

Nu kände jag att en rekordtiden var utom räckhåll, men jag fortsatte och plockade tillbaka en hel del placeringar av alla som körde om mig när jag stod och mekade. Nu börjar plötsligt växlingarna funka bättre efter det stora haveriet 🙄

Under resterande del av loppet håller växlarna och kedjan hyfsat bra och kedjan åker bara av en gång till. Då lyckats jag få tillbaka den på plats med cykelskon i farten. Kände mig som värsta proffset som lagar mina grejer i farten…

Hur gick det då till slut

Målet var att försöka slå tiden 3 tim och 16 min som jag gjorde 2017.

Jag hade nog kunnat komma in på en tid på runt 3 tim idag om inte cykeln strulat och varit så dum, men jag är rätt nöjd med min tid ändå som blev 3 tim och 22 min.

Nya tag nästa år… Nu ska cykeln lämnas in på service tror jag och så tänker jag se om jag ska konvertera den till singelklinga.

Tack för fina bilder från Cykelkanalen.se och deras fotograf Anders Jansson och Happyride.se bilder deras fotograf Hans Schönning.

Personligt rekord IGEN på Hackstabanan

Tjosansvejsan vad det gick undan idag! Min teamkompis Robert Schmatz och hans son kom för att köra några varv på MTB-banan här i Åkersberga. Robert har varit här förut och kört, men inte hans son. Så för honom var det premiär.

Häromdagen var jag så nöjd att jag förbättrat mitt tidigare personliga rekord med 18 sekunder. Idag när jag hade sällskap på banan, vilket alltid sporrar en lite extra. Då drämde jag till med 28 sekunders förbättring av det personliga rekordet som jag satte häromdagen.

Nu putsade jag till tiden från 14:31 till 13:59 😅

MTB-banan i Hacksta är en bana med mycket backar och några riktigt urhärliga utförsåkningar med velodromliknande sektioner. På de ställen där klättringarna är som störst så är det inte ovanligt att jag nästan når maxpulsen när jag är ute efter att försöka sätta en bra tid.

Idag gick det mesta rätt och kroppen kändes fin. Kände på mig när jag kört varv 2 av 4 att det andra varvet var ett rekordvarv, vilket det också var.

Att köra slut på sig i Hacksta är grymt bra för kondisen tror jag, då det blir lite som intervallträning. Måste fortsätta att köra mer där i kombo med vanlig landsvägscykling, så man inte tappar denna fina trendkurva som jag just nu upplever.

Robert Schmatz strax innan ”målgång”

Roberts son som jag tror cyklade snabbare än många andra som kört på banan

Våra cyklar som ligger och vilar efter rekordvarvet

Här jagar jag Robert uppför en av backarna