Det blev visst personligt rekord igen…

Alltså det är så skoj när man blir bättre och bättre. Igår var det dags att testa min MTB efter att den varit inne på service och fått massa saker i drivlinan utbytt.

Testrundan fick bli på Hacksta MTB-bana som jag älskar att köra på. Där utsätts både cykeln och dess förare för alla dess utmaningar.

Första varvet kände jag att jag hade riktigt bra flyt, men jag tror jag tog ut mig lite väl mycket i början, vilket sinkade mig lite på de två delar där banan har sina största stigningar.

Jag kunde inte se hur de gått, eftersom jag inte hade min Garmindator (den har pajat). Jag körde istället med min Garmin träningsklocka, men med den kan man inte se hur varven gått så länge turen pågår.

Det finns fortfarande blåbär om ni inte visste det

På andra varvet kände jag att jag hade ännu bättre flyt, men i en kurva höll jag lite för hög fart och for rakt ut spenaten. Landade dock mjukt bland blåbärsrisen och klarade mig från både skrubbsår och skador. Phu…

Den lilla incidenten gjorde dock att jag slog av på tempot och slutförde rundan utan några fler problem.

Snart tar nog PR-festen slut, men…

Väl hemma visade det sig att jag fått till en 37 sekunders förbättring av min bästa varvtid på banan. Nya personliga varvrekordet är nu 13:22. Det gav mig en andraplats av dem som kört där i Team Utan Gränser och en 14:e plats i totalen på banan!

Känner mig superdupernöjd, då jag blev lite överraskad att jag hade så mycket pulver i benen 😀

Fånigt nöjd efter en sväng på Hacksta Trail

Patienten är hemma igen

Efter att den trilskast och varit allmänt irriterande på Engelbrektsturen nu i sommar, visade det sig att en del av drivpaketet på min MTB var i behov av att bytas ut.

Idag fick jag kvittera ut patienten från Rydins cykel, där Florence varit inlagd. Och ja, alla mina cyklar har namn 😀

De har nu bytt stora och lilla klingan, kedjan, kassetten, lite drev och trissor. Sedan upptäckte man att även vevlagret var slitet, så det är också utbytt. Allt ser så nytt, rent och fräscht ut att det nästan känns som jag köpt en ny cykel. Ska ta en liten provtur med den någon dag framöver för att testa att allt känns bra.

Jag kan verkligen rekommendera Rydins Cykel i Åkersberga om ni har problem med era cyklar och bor i norra Stockholm. De är så duktiga och jag har alltid fått toppenservice av dem under de år som jag då och då lämnat in mina cyklar dit.

Senaste dagarnas värme gör en slö

Igår var det en toppnotering av temperaturen hittills i år. Mäktiga 32 grader hade jag här hemma i Åkersberga. Det gav en känsla av att man befann sig lååångt mycket mer söder ut nere i Europa och idag fick vi få liknande siffror, men kanske någon grad lägre. Tidningarna öser på med rubriker som skräckvärmen, supervärmen och andra stora skrämselord, vilket jag tycker är lite fånigt. Att vi i Sverige har 30 grader varmt på sommaren är ju inget konstigt under kortare perioder då och då. Detta utan att på något sätt förringa att vi måste ändra på vårt leverne för att bromsa upp klimatförändringarna.

Hur som helst har värmen förslappat mig och gjort mig riktigt slö, trots att jag dricker vatten, äter glass och försöker undvika solen.

Dags att röra på slöfocken

Idag masade jag mig iväg och tog en sväng med MTBn på favoritbanan i Hacksta för att få svettas kopiösa mängder svett. Detta trots att min MTB inte är fixad efter allt växeltrassel på Engelbrektsturen. Idag fick jag bara 2 växeltrassel!

På måndag ska MTBn in till en lokal cykelverkstad och då ska det bytas stora och lilla klingan, kedja och kassett m.m. Det blir ingen konvertering till singelklinga har jag bestämt mig för efter diskussion med meken.

4 och ett halvt varv blev det, men något knas var det med min Garmindator som gjorde att några varv inte registrerades på banan 🥵 Bytte till att köra med Garminklockan då istället och då funkade det bättre. Det blev inget personligt rekord på hela segmentet, men på två delsegment satte jag PR i värmen ✌🏼

Imorgon står det landsvägscykling på schemat med ett litet gäng ur Team Utan Gränser. Det är en fikarunda till Wira Bruk och deras magiskt fina café som vi ska göra.

Engelbrektsturen – 7 mil med växeltrassel

Årets första och kanske enda MTB-lopp hade kunnat blivit en succé. Formen fanns där och jag var rätt taggad när startsnöret släpptes och vi fick cykla iväg.

Första biten ut ur Norberg är det trångt och det är inte någon större idé att försöka köra om andra. Här gäller det att bara hålla koll på den stora amöba av cyklister som snart ska in på den avsmalnande grusvägen så att man inte kör in i någon eller blir påkörd. Efter en stund, bildas de två led och då går det att ligga i omkörningsfilen och plocka platser.

När grusvägen sakta övergick i mera stigliknande terräng kom första stoppet. På en lite stökigare stig åker kedjan av i ett hopp. Det var bara att stanna och skita ner händerna för att få tillbaka den.

Efter detta hopar sig växelproblemen. Plötsligt kan jag inte växla upp från lilla till stora klingan och det gjorde att jag fick trampa som en hamster som springer i sitt hamsterhjul på raksträckorna. Det funkade dock rätt okej på de mer stökigare partierna som det finns det gott om på detta lopp.

Ungefär halvvägs in i loppet får jag äntligen upp kedjan på stora klingan igen och bestämmer mig att försöka låta bli att växla till lilla klingan, vilket inte visade sig att det skulle gå i några av de riktigt branta stökiga backarna som var kvar. Vid ett ställe på en lång nedförsbacke med rätt stenig terräng lossnar kedjan igen och nu går det så fort att jag inte upptäcker att det hänt. När jag sedan börjar trampa, så rasslar det bara till.

Helvete tänker jag väldigt högt 👿 Nu hade hela växelpaketet där bak vänt sig bak och fram såg det ut som. Detta händer precis vid ett tält där det står ett ”rockband” och skrålar jättehögt ur ett par högtalare som låter som de spruckit.

Vänder upp och ner på hojen. Står och sliter en stund till den gräsliga musiken tills jag äntligen får tillbaka växelgrunkan i rätt position igen. Som tur är verkar den inte gått sönder… Nu är mina händer kolsvarta av olja och jag försöker kleta av mig all skit i gräset innan jag hoppar på cykeln och kör vidare.

Nu kände jag att en rekordtiden var utom räckhåll, men jag fortsatte och plockade tillbaka en hel del placeringar av alla som körde om mig när jag stod och mekade. Nu börjar plötsligt växlingarna funka bättre efter det stora haveriet 🙄

Under resterande del av loppet håller växlarna och kedjan hyfsat bra och kedjan åker bara av en gång till. Då lyckats jag få tillbaka den på plats med cykelskon i farten. Kände mig som värsta proffset som lagar mina grejer i farten…

Hur gick det då till slut

Målet var att försöka slå tiden 3 tim och 16 min som jag gjorde 2017.

Jag hade nog kunnat komma in på en tid på runt 3 tim idag om inte cykeln strulat och varit så dum, men jag är rätt nöjd med min tid ändå som blev 3 tim och 22 min.

Nya tag nästa år… Nu ska cykeln lämnas in på service tror jag och så tänker jag se om jag ska konvertera den till singelklinga.

Tack för fina bilder från Cykelkanalen.se och deras fotograf Anders Jansson och Happyride.se bilder deras fotograf Hans Schönning.

Personligt rekord IGEN på Hackstabanan

Tjosansvejsan vad det gick undan idag! Min teamkompis Robert Schmatz och hans son kom för att köra några varv på MTB-banan här i Åkersberga. Robert har varit här förut och kört, men inte hans son. Så för honom var det premiär.

Häromdagen var jag så nöjd att jag förbättrat mitt tidigare personliga rekord med 18 sekunder. Idag när jag hade sällskap på banan, vilket alltid sporrar en lite extra. Då drämde jag till med 28 sekunders förbättring av det personliga rekordet som jag satte häromdagen.

Nu putsade jag till tiden från 14:31 till 13:59 😅

MTB-banan i Hacksta är en bana med mycket backar och några riktigt urhärliga utförsåkningar med velodromliknande sektioner. På de ställen där klättringarna är som störst så är det inte ovanligt att jag nästan når maxpulsen när jag är ute efter att försöka sätta en bra tid.

Idag gick det mesta rätt och kroppen kändes fin. Kände på mig när jag kört varv 2 av 4 att det andra varvet var ett rekordvarv, vilket det också var.

Att köra slut på sig i Hacksta är grymt bra för kondisen tror jag, då det blir lite som intervallträning. Måste fortsätta att köra mer där i kombo med vanlig landsvägscykling, så man inte tappar denna fina trendkurva som jag just nu upplever.

Robert Schmatz strax innan ”målgång”
Roberts son som jag tror cyklade snabbare än många andra som kört på banan
Våra cyklar som ligger och vilar efter rekordvarvet
Här jagar jag Robert uppför en av backarna

Personligt rekord på Hackstabanan

Whoaaaa… en sån skön känsla! Jag har inte satt ett däck på Hackstabanan i år, men som jag tidigare skrivit så har jag ju känt mig starkare som cyklist efter allt pendlande. Idag tänkte jag det var dags att väcka liv i MTB:n som jag knappt suttit på i år.

Förutsättningarna ute i skogen var perfekta efter gårdagens regn och MTB-banan såg ut att vara i gott skick och det verkade som man varit där och gjort lite reparationer nu när banan varit öppen i lite mer än ett år.

Jag började med ett varv i ett lagomtempo, som jag alltid gör. Detta gör jag för att jag inte ska drabbas av några obehagliga överraskningar som kan vara allt ifrån träd eller grenar som fallit på banan eller lösa stenar och hål som kan ha uppstått eller hamnat på banan. Idag såg allt bra ut efter ett varv.

Efter en kortare paus vid start/målet var det dags att attackera banan en andra gång. Även om jag nyss kört ett varv, kände jag mig pigg i kroppen och jag fördelade mina kraftinsatser på ett bra sätt för att inte köra slut mig för tidigt, som är rätt lätt på denna bana.

Några smärre misstag gjorde jag som sinkade mig lite och som gjorde att jag tappade lite tid, men trots detta satte jag ett personligt rekord idag. Jag förbättrade min tid från 14:50 till 14:31 🎉 Det blev alltså 19 sekunders förbättring av min bästa varvtid på banan.

Nu klättrade jag ett par placeringar och ligger idag på en andraplats 🥈 på topplistan på Strava i Team Utan Gränser.

De tre första bilderna nedan visar mig innan start, efter varv ett och efter varv två 😅

Opps… nu ska jag visst köra Engelbrektsturen

Den 21 juli går det 70 km långa MTB-loppet Engelbrektsturen och det är ett av mina favoritlopp, men jag har inte cyklat det på ett par år nu. Någongång i våras satte jag upp en plan att det var dags att köra detta lopp igen, men sedan dess har jag skjutit och skjutit på tanken.

Nu ett par dagar innan sista dag för anmälan anmälde jag mig till Engelbrektsturen 2019. Detta efter att min teamkollega i Team Utan Gränser Tobias Wallenqvist gjort ett inlägg om loppet i klubbens Facebookforum. Har velat lite fram och tillbaka under dagen idag om jag skulle köra, då jag cyklat väldigt lite MTB i år eller typ ingenting! Men nu finns ingen återvändo – anmälan är inskickad och betald 🤘🏼

Nu är det ju inte så att jag kommer ställa upp helt otränad, då jag cyklat väldigt mycket annat. Men jag skulle behöva ge mig ut och cykla lite MTB innan loppet, så jag tänkte börja med att köra några varv på den lokala MTB-banan i helgen som jag inte cyklat något på i år.

2015 cyklade jag loppet på 3:35:48. Jag kom nästan sist i tävlingsklassen Herrar Sport som jag 2015 ställde upp i. Men 2017 körde jag i motionsklassen på rätt respektabla tiden 3:16:07. Målet får väl bli att se om det är en tid jag kan matcha i år eller om jag hamnar mer mot 2015 års resultat?

2015 var ett riktigt kladdigt lopp

Det året var det varmt och skönt men under hela loppet förföljdes vi av ösregn, översvämningar och åska som gjorde det till ett miserabelt kladdigt lopp:

2017 var det istället dammtorrt

Här är jag och min teamkollega Robert Schmatz vid målgången.