Våren leker kurragömma

Förra veckan kunde jag på lördagen cykla med kortbyxor, vilket är en härlig känsla. Det är något speciellt med de där första vårturerna, där man slipper dra på sig benvärmare eller flossade långa cykelbyxor. Tramptagen känns liksom lättare, utan att det egentligen kanske går direkt fortare.

Men redan på söndagen slog temperaturen om och det blev rejält mycket svalare och så har det nu varit hela veckan. Men nästa vecka ser det ut som vi åter kan få slippa benvärmarna och kanske armvärmarna också, åtminstone om man ska cykla mitt på dagen. Fram mot påskledigheten väntas det bli 15-18 grader där jag bor ☀️

Lattjolajban på hemmaplan

Igår morse fick jag för mig att jag ville köra den superhärliga MTB-banan som vi har här på hemmaplan i Åkersberga. Det är något magiskt med denna böljande MTB-bana som gör att jag aldrig tröttnar på den. Om man går all-in på ett varv får uppleva allt ifrån kittlingar i magen till hur det känns att nå sin maxpuls på vissa ställen.

Det är ju alltid roligare om man är fler, så jag ställde en fråga i Team Utan Gränsers facebookforum om någon vill haka på.

Jag fick ett napp, trots den korta framförhållningen och min cykelteamkollega Kent dök upp. Vi tog ett lugnt varv tillsammans och ett i fri fart innan vi cyklade hem och fikade hos mig.

Många träd låg kors och tvärs utmed banan efter vinterns stormar, men de som legat över banan var undanröjda, så banan var hinderfri 👍🏼

Finns inte rundan på Strava – så har man inte cyklat

Det mest irriterade var att rundan inte ville laddas upp Strava efter passet. Något verkar blivit korrupt, för det gick inte att ladda upp filen manuellt heller.

Jag gjorde ingen rekordfart igår, men jag tror att det blev ett av mina snabbare varv på Hackstabanan, så därför kändes det lite surt 😢

Blåsippan ute i backarna står, niger och säger att nu är det vår!
Pustar ut efter ett hårt varv med känslan av att lungorna är utanför kroppen

Lite oväntat resultat

Min pendelcykel har nu varit på verkstan i snart 2 veckor och att det tagit sådan tid är pga att det saknats delar som de beställt och så kom det fel storlek m.m. Det verkar dessutom bara bli mer och mer kostsamt. Först var det bara kassett, stora och lilla klingan och kedja som skulle bytas. Sedan upptäckte man att något som kallas bodyn i hjulet var slut (hade det på känn själv) Men att hitta just den som passade mitt hjul verkar inte varit lätt.

Häromdagen ringde jag för att höra hur det gick för den inlagda patienten. Man hade inte hittat rätt reservdel ännu. Har jag otur måste hela hjulet bytas… Och finns inte dessa hjul kvar, vilket jag är osäker på. Då blir ju resultatet antingen olika bak- och framhjul eller investera i två nya hjul 💸

Jag vill ju ha en fungerande pendelcykel, men jag vill ju också investera i en el-cykel så för varje sak de måste fixa, så blir det ju mindre pengar till el-cykeln 😕

Förvånande snabbt

I torsdags bestämde jag mig för att haka på några i Team Utan Gränser, som efter jobbet skulle cykla MTB-banan vid Fiskaretorpet. Denna bana ligger i höjd med Stockholms Universitet.

Jag valde att pendla med MTB:n till jobbet, eftersom jag inte skulle hinna hem och sedan tillbaka in till stan igen efter jobbet.

Döm om min förvåning! När jag kom fram till jobbet på morgonen hade jag utan att jag egentligen tagit i så mycket, gjort den snabbaste tiden på sträckan till nya kontoret. Det gick ca 10 min snabbare jämfört med cyclocrossen, som iofs haft vinterdäck på fram tills nu. Men MTB:n rullar ju inte lekande lätt på sina knubbiga Schwalbe Racing Ralph heller.

Fiskaretorpets MTB-bana var en riktigt fin bana, men med väldigt blandade utmaningar. Ibland gick det lekande lätt, men här och där så var det partier som var tekniskt svåra där jag hoppade av och traskade med cykeln. Det fanns också några riktigt läbbiga stup man tydligen kan cykla nedför, men jag valde lite pinsamt att hasa mig ned med cykeln bredvid mig.

Banans Piece de Resistance var i mitten uppe vid hoppbacken. Där hade man byggt ett parti med berg-dal-bane känsla och velodromkurvor som fick det att kittla ordentligt i magen. Magiskt kul!

Efter att vi kört två varv, vilket blev ca 2 mil begav jag mig hemåt. Usch vad segt det gick att cykla de nästan 3 milen hem när man hade lite för lite kläder på sig och var slut i kroppen. Eftersom jag inte ätit ngn middag innan cykelturen och klockan var strax efter 20 skrek kroppen efter mat sista biten hem…

Hemmagjord hamburgare blev det när jag kom hem som aldrig smakat så gott.

Ett gäng riktiga cyklister

Det är mitten av november och luftfuktigheten är så hög att det känns som det konstant småregnar hela tiden. Att ens fundera på att cykla utomhus då vädret var som idag är något jag sällan skulle göra. Men att cykla MTB i blött och grisigt väder är faktiskt rätt skoj.

I veckan bjöd min cykelkompis Alexander in till ett event i Team Utan Gränser, att cykla Hacksta MTB-bana. Eftersom det är på hemmaplan för mig var det klart att jag tackade ja.

Vi blev 4 stycken tappra riddare på våra cyklar. Vi styrde mot Hacksta och det blev som brukligt ett första varv tillsammans för att alla skulle ha koll på banan. Sedan körde vi fri fart…

Tadaaa…

På andra varvet smällde jag till med ett personbästa idag. Jag tror att jag fick till detta med hjälp av att bli jagad av mina cykelkompisar. Att bli jagad fick mig att trycka till lite extra och trots hög plus stundtals i de jobbiga backarna, så kände jag mig riktigt pigg idag!

Ett gäng lortiga cyklister och deras cyklar återvände sedan hem till mig för lite fika och eftersnack. Så tack till Alexander, Tom-Erik och Conny för att ni trotsade vädret och kom ✌🏼

713FA3CC-AD24-41B5-8E58-CCA288D8276A

26C25B52-F77C-4F6F-A745-83E977B88FD9
Idag var jag dock en värdelös fotograf när jag försökte fånga mina cykelkompisar

 

När löven faller…

…blir skogens golv täckt av en gyllene matta och just nu är det nog som vackrast att vara i skogen. Det är kanske därför jag gillar som allra bäst att cykla MTB nu tidigt på hösten. Ganska snart byts alla starka färger mot ett brunt fuktigt mörker i väntan på att Kung Bore ska svepa in oss i sin vita skrud.

Idag tog jag mig en solorunda med MTB:n. Det blev 2 varv på Hacksta MTB-bana och det var en hel del folk där idag, vilket är kul. Men det gör också att man inte kan trycka på med hänsyn till de andra cyklisterna. Därför styrde jag istället mot Anstaltsbanan, som inte är någon officiell bana. Det är en naturlig bana i skogen som är ungefär lika lång som den i Hacksta och det har faktiskt gått några riktiga tävlingar på den för länge sedan. Den är lite mer teknisk och med några partier med riktigt studsig terräng med runda stenar som gör att bakdämparen får kämpa hårt om man kör fort.

Det var riktigt kul att köra Anstaltsbanan, då det var ett tag sedan sist. Denna bana ligger lite off. Det gör att den skulle vara perfekt att ordna någon form av klubbtävling på utan att man stör någon annan cyklist, vilket jag skulle vilja få till i den cykelklubb som jag är med i.

Vintercyklist, javisst?

Imorse tog jag mig i kragen och anmälde mitt intresse till att bli en av Österåkers kommuns vintercyklister. De söker ju 20 st frivilliga som kan tänka sig att cykla minst 3 km, 3 dagar i veckan mellan 1/12 och 28/2. Eftersom jag fick svar att nya cykelvägen kommer att snöröjas i vinter, så tänkte jag att jag kan väl testa att se om man kommer med i vintercyklistgänget.

Korvfest

Igår var en sväng bort till Strängnäs och Strängnäs marknad. Det kanske egentligen inte är så mycket vettigt man kan handla där, men det är liksom rätt mysigt ändå i trängseln. Jag köpte jättemånga smarriga korvar, havrebollar och lite annat krimskrams. Efter det, var det dags för det årliga besöket hos våra grannar vid det landställe som mina föräldrar hade i 20 år.

4B8CC33E-6D3D-4765-81D4-D2C75A95C99BA7FDFED7-32C0-4207-B63B-4F4053CF74988F2A8EED-EF54-4671-90AA-7F38697990FD

Personbästa på Hackstabanan

Man ska inte underskatta draghjälp fick jag erfara idag. Jag har nu snurrat runt 24 varv på MTB-banan i Hacksta sedan den öppnade i somras. Och merparten av varven har jag nog gjort som ensamcyklist och mitt senaste personbästa på banan satte jag en eftermiddag efter att jag fått ett SMS av en vän som visade att han slagit min tid med 1 sekund.

Jag som inte inte brukar vara en tävlingsmänniska, blev då sporrad att riva av några varv och verkligen satsa på en bra tid. Oh yeah! Körde så att jag nästan vart lite rädd för mig själv. Men det blev en förbättring på 37 sekunder, följt av ett SMS tillbaka till min vän med den nya varvtiden 15:19 att försöka slå. Sedan dess så har jag inte cyklat banan så värst mycket och definitivt inte slagit min egen tid någon gång.

Robert – en cykelidol

Idag fick jag besök av två cykelkompisar, Robert Otterstål och Carl Lybeck från Team Utan Gränser. Carl har varit och kört banan förut både med och utan mig, men för Robert var det första gången. Robert är lite av en idol för mig när det gäller att cykla snabbt. Jag är så imponerad av hans utveckling på cykeln sedan jag lärde känna honom för rätt många år sedan nu. Jag kommer aldrig komma i närheten av hans snabbhet och det är inte mitt mål heller. Men man kan lära sig mycket och bli peppade av snabbare cyklister som Robert.

Vi började med ett demovarv som skulle gå lugnt med mig först. Men när man har en cyklist i hälarna hela tiden, ökar man sakta tempot omedvetet. Varv nummer två så var det fri fart och återsamling vid start/mål. Robert försvann som en skållad råtta och gjorde sitt snabbaste varv och som skulle blivit ännu snabbare om han inte behövt ta hänsyn till andra cyklister i spåret.

Personsbästa

När vi skulle köra tredje varvet, så tyckte Robert att vi skulle cykla tillsammans 😅 Mmmm… vi får väl se hur länge vi orkar hänga på då tänkte jag. Jag trampade på för kung och fosterland. Då och då ser jag Robert vänta in mig ståendes stilla balanserande med cykeln. Jag tyckte inte att det kändes att det gick så fort, men när tredje varvet var avklarat , så hade jag slagit mitt personbästa på banan med ca 30 sekunder. Min nya bästa varvtid på banan blev 14:51 och jag har nog Robert att tacka för detta eftersom jag gjorde allt för att jaga honom.

Carl gjorde också personbästa på banan idag, vilket också var kul. Bland de från TUG som kört banan så är det nu Robert Otterstål som innehar TUG cykelklubbs KOM på banan med tiden 13:28.

Den snabbaste cyklisten på banan har kört på 11:55, så vi har alla lite att jobba på 🙂

B9CBFA8F-122E-4B3E-B38D-2574E530E297

DA05321C-E52C-4F87-9FBF-67B974AC0452
Robert med en sportigt flygande stil
520DF4DE-A7B5-44BB-9525-3E096D4A8A7D
Carl lyfte också från marken med Gröna faran
610CEF5E-76B9-407B-AFB7-C1CAD3D3DDDF
Jag som tycker hopp e läskigt körde en mer uppsträckt stel stil

 

Cykla är livet

Igår var min kompis Johan på besök för att testa Hacksta MTB-bana med mig. Det var ett tag sedan jag själv var där nu och höstens välbehövliga regn har gjort att banan satt sig ordentligt nu. Det är inte alls lika mycket rullgrus och löst material som i somras. Om den var kul förut, så är den ännu roligare nu. På några ställen såg man dock att det kanske krävs lite reparationer där markduken börjat komma fram i banan.

Mitt i skogen på banan möter vi ett stort gäng med kids tillsammans med några vuxna ledare som cyklade banan åt fel håll. Eftersom man visar respekt för alla när man cyklar, så upplyste vi bara att banan går åt andra hållet. Sedan var det inget mer med det. När vi kört våra varv och stod och pausade vid start/mål kom det några kids hysteriskt skrattande av lycka på sina cyklar. En av ledarna som körde efter kidsen stannade till vid oss och det visade vara Friluftsfrämjandet som var där med en barngrupp.

Som inbiten cyklist värmer det i hjärtat när man ser detta engagemang från vuxna och den lycka som kidsen utstrålar att lattja runt i skogen på en cykel. Cykla är ändå livet ❤️

0AD209EC-2260-4C14-B9D4-127CC25D4B58

Dagens träning blev ett backigt pass på cykeltrainern på en del av den relativt nya Innsbruckbanan i Zwift som jag inte kört förut. Just denna del hette Achterbahn och var väldigt backig och rätt lång, så jag bestämde mig för att jag skulle rinna av svett i 50 min. Sedan fick det vara nog med virtuell cykling för idag.

Nu blir det lunch och lite fix inför vintern i trädgården på eftermiddagen.

Cykelvasan 2018 avklarad

Igår efter Cykelvasan hade jag inte riktigt ork eller tid att sätta mig skriva något om hur det gick. Jag prioriterade istället att umgås med mina fantastiska cykelvänner som jag åkt upp till Sälen med, vilket kändes mer rätt 🙂

Starten gick för mig klockan 09:20. Vi hade en enorm tur med vädret, då de som körde öppet spår dagen innan hade en hel del regn under dagen som gjorde att deltagarna och deras cyklar blev ordentligt geggiga. Vi hade strålande sol och temperaturen startade på måttliga 11-12 grader, men steg snabbt till mer somriga under loppet.

Med mig på resan mot Mora, så hade jag en flaska med sportdryck, 5 stycken GEL och så valde jag att även köra med min camelbak, som är en ryggsäck med en 1,5 liters ”vattentank” som jag hade vatten i. Jag tycker den är otroligt praktisk eftersom man via den lilla slangen lätt suga i sig lite vatten när man så känner för det.

Jag försökte hålla en hyfsad bra fart i den första långa uppförsbacken direkt efter starten, Detta för att då finns det lite chans att plocka ett gäng placeringar i startgruppen från dem som tar det lugnt uppför.

På min cykel hade jag en lite lapp med förra årets tider vid varje depå och jag höll mig nästan på pricken efter dem, fast jag egentligen ville cykla lite fortare. Jag tycker ändå att jag höll bra snurr på mina ben och försökte inte fastna bakom någon som kan leda till att man av bekvämlighet slår av på takten om personen framför gör det.

B6003E7C-FB8C-4F33-9684-311E60AC3D5B

Det blev två korta depåstopp för mig och den första jag stannade till vid var Risberg. Där fyllde jag på med sportdryck och slet åt mig en bulle och en mugg med saltgurka. Andra depån jag stannade vid var den näst sista som är Hökberg, men där tog jag bara en mugg blåbärssoppa och en bulle, så det blev ett väldigt kort stopp.

Jag kände mig pigg under hela loppet, men jag kände att jag låg på min övre gräns då och då under loppet. När jag kände att orken började sina, så klämde jag en GEL, som snabbt gör att man återfår energin. Jag gjorde av med alla GELs under loppet och jag fördelade intaget på ett bra sätt för att ha full ork ända in i mål.

Efter 3:41:36 korsade jag mållinjen i Mora och lite snopet var det fjuttiga 14 sekunder långsammare än förra årets tid. Men jag är supernöjd ändå och eftersom jag inte var sopslut när jag kom i mål, så vet jag att det finns potential i mig att slipa lite på tiden.

Cykelvasan är ett av de trevligaste loppen som anordnas i Sverige skulle jag säga. Allt är så välordnat och funkar så bra både före, under och efter loppet trots att det är så många deltagare som släpps iväg under en och samma dag.

5D53544B-5266-4157-9548-5FC9BE635345AA613F94-063E-48E9-A886-9525A44F1B71

A3CA35FC-2B5C-4FB7-B90A-31ECE1F59EBF
Foto: Happyride

A4073D6D-E0C2-42E2-85B8-D2755550F99D

DA76C512-9A31-49A6-BF29-5E83E7837F0C
Foto: Robert Otterståls mobil

Sist men inte minst vill jag skänka en tanke till familjen till den 45 åriga man från Sydsverige som under loppet föll ihop och tyvärr avled 😢 Detta trots att andra deltagare försökte hålla liv i honom med hjärt lungräddning innan ambulansen hann fram.

Vila i frid och fortsätt cykla i himlen!