TUG Stockholm Runt 2022

I våras skulle denna traditionsenliga runda gå av stapeln i vår cykelklubb, men på våren är det många som tränar inför diverse långa lopp och så brukar vädret vara mer nyckfullt då. I våras ställde vi in både pga vädret, som var uselt på morgonen och att antalet deltagare var lite skralt.

Vi flyttade då rundan till efter sommaren och idag blev den av. Vi blev ca 15 deltagare som iofs är mer än hälften av vad denna runda tidigare lockat. Men 15 är lite mer lättare att hålla ihop i en klunga, även om den då och då krackelerade och fick återsamlas.

Vädret var helt fantastiskt varmt och med en luftfuktighet som man annars bara har i tropikerna. Detta gjorde att svetten flödade och man kände nästan att det var lite jobbigt att andas i värmen. Som tur var så var det lite växlande molnighet så man inte blev vidbränd i solen.

En sådan här runda som går från Stockholms innerstad och genom flertalet kranskommuner kanske inte bjuder på den bästa klungcyklingen, men det är något speciellt ändå med denna runda tycker jag. Jag tycker det är så kul att min klubbkompisar uppskattar mitt lilla cykelkonditori hemma hos mig där vi stannar och fikar. Visst är det lite meck att få ihop fika till alla, när man ibland rätt sent vet exakt hur många som kommer. Och sedan vet man ju inte förrän typ dagen innan om vädret kommer vara bra, så att rundan faktiskt blir av.

Det blev strax över 12 mil runt Stockholm med mina grymma cykelkompisar och jag är så tacksam att vi klarade oss utan incidenter och att alla verkar ha trivts.

Många har tyckt till om cykling i Österåker

Den 31 augusti är det sista dagen för att delta i Cykelfrämjandets årliga undersökning, där kommuninvånare får tycka till om cykling i kommunen utifrån ett cykelperspektiv. Delta i undersökningen du också. Det ska bli kul och se resultatet när det kommer senare.

Det gläder mig dock att antalet deltagare som svarat på undersökningen för Österåkers kommun som är min hemkommun har överträffat vad som krävs för minst antal svar med 712 %. Det är visar att det finns ett stort intresse för cykling i kommunen. Synd bara att kommunen inte satsar mer än vad som görs idag för att tex ordna med säker, asfalterad och belyst cykelväg ned till grannkommunen Täby som är det som skulle få fler att välja cykeln till och från kommunen.

I år är det ju valår och vid förra valet så lyckades kommunen precis innan valet fixa så vi åtminstone fick en grusväg till Rydbo och den är bättre än ingenting. Men idag duger den bara åt cyklar som är lite mer robusta och rejäla däck. Den har ju inte heller blivit bättre av att Norrvatten bygger en vattenledning utmed grusvägen.

Inför detta val har flera av rösterna tystnat som brunnit för att få till en ordentlig cykelväg. Det tycker säkert de styrande politikerna är skönt, för de vill mest berätta för oss boende om vår låga skatt, våra förbättrade skolresultat bland unga och vilken fin skärgårdskommun vi är. Detta är givetvis kalasbra saker, men jag tycker det så märkvärdigt att kommunen inte gör mer för en gång för alla knyta ihop Österåker med Täby cykelmässigt.

Jag vet att vår store markägare är det ständiga problemet, men det måste finnas något sätt att få till en cykelväg. Varför inte kroka arm med Trafikverket och få till en pendelcykelsträcka utmed väg 276 till Arninge i Täby om det nu är så himla svårt att få till en cykelväg utmed Roslagsbanan.

The Rift 200 km

Jag befinner mig just nu på Island och igår körde jag loppet The Rift 200 km som är ett gravellopp som går på helt magiska och delvis helvetiska grusvägar runt den aktiva vulkanen Hekla.

Vi är ett helt gäng här och de flesta av oss bor på Midgard Basecamp, som bara ligger några minuter från starten och målgången.

Klockan 07:00 stod vi i startfållan och som vanligt är man sådär nervös inför ett lopp. Jag och min kompis Carl stod rätt långt bak i startfållan och våra ambitioner var inte att köra på någon speciell tid utan mer att försöka klara av hela loppet.

De första kilometrarna hade vi en pacecar som höll ihop alla startade fram till att grusvägarna började.

Efter ungefär 45 minuter var det det dags att korsa den första av 5 floder. Detta var ju en helt ny typ av upplevelse att vada med cykelskor genom den rätt starka strömmen.

Här tar Pontus på sina clip-on vadarstövlar som funkade sådär, då den ena lossnade och flöt iväg med floden 😄

Underlaget skiftade ganska mycket mellan riktigt behagligt grus till helvetesgrus som gjorde att man trodde att ögonen skulle ploppa ut ur huvudet. Sedan var det vissa vägar som till synes såg fina ut, men som hade partier med mjuk sand som gjorde att cykelns åkte hit och dit. Det var skitläskigt.

Jag och Carl skildes åt efter 6 mil, då han varit sjuk innan loppet och kände att orken inte fanns att klara av hela loppet. Så här i efterhand så körde han den vackraste delen av loppet som var de första 10 milen, då han bröt.

Efter ett tag blev det så att jag och en engelsman cyklade tillsammmans efter att jag stannat och givit honom lite cykelolja för att få tyst på hans gnisslande cykel. När man cyklar genom vatten och långa sträckor med sand och damm, var det riktigt skönt att jag hade med mig en flaska med olja för att hålla drivlinan i god form. Jag tror jag smörjde nog min kedja 5 gånger under loppet.

Det roliga med lopp som detta är ju annars att träffa andra, då detta inte är ett lopp på liv eller död för de flesta. Det är en upplevelse och man stannar och hjälper varandra om man cyklar förbi någon med problem. Då får man chansen att prata med cyklister som kan komma från hela världen. Jag och engelsmannen höll ihop under ett par mil, innan vi skildes åt efter en längre klättring.

De flesta stigningarna är under loppets första hälft och totalt är det ungefär 2 000 meters klättring, sett över hela banan.

Det var de mest spektakulära klättringar som jag någonsin upplevt och jag klarade faktiskt att trampa uppför några av dem. Två av klättringarna var så branta att det var totalt omöjligt, där var det bara att leda cykeln upp på toppen. Tyvärr är det svårt att visa på bilder hur brant det var.

Och när det var dags att cykla downhill, fick man delvis hoppa av och leda cykeln genom halvmeter tjock snö som fortfarande låg kvar på de norra delarna av bergen.

Under den andra hälften av loppet var det inte så mycket stora backar, men det var nu vi bjöds på loppets mest helvetiska underlag. Och det hjälpte ju inte att man nu började känna av en del kramp i benen och trots riktigt bra cykelbyxor började rumpan få det väldigt jobbigt av allt skakande.

Efter ca 12 mil hade man lagt in en extra loop och den började med mjuk fin grusvägscykling och detta kändes ju helt underbart tills man avverkat hälften av loopen. Då blev underlaget sprängsten, där det var omöjligt att cykla fort. Under flertalet kilometer fick man försöka undvika att skära sönder däcken på de vassa stenarna genom att köra konstant slalom mellan stenarna.

På slutet var det en hel del välkommen asfaltscykling och ett tag tänkte jag att det kanske var så ända in i mål? Men nej, så var det inte. När man hade som mest ont i kroppen blev det åter ett par mil med riktigt knagglig grusväg som skakade sönder det sista av glädjen med grusvägscykling. Just nu hatade jag grusvägar och när solen förbyttes i ösregn, ville jag bara börja gråta och ge upp. Men då kom jag ikapp en kanadensisk tjej som kände likadant och vi peppade varandra under ett par av de sista milen tills hon stannade lite längre än mig i sista depån.

Efter ca 13 timmars kämpande gick jag i mål ensam och jag ville nästan bara brista ut i gråt av både lycka och trötthet. Avslutade det hela med att käka och dricka öl i målområdet med kanadensiskan som kom i mål strax efter mig. Sedan cyklande jag hem som ett skakande asplöv i regnet.

Efter en varm dusch och en god öl somnade jag ovaggad…

Första dagarna på Island

Nu har vi varit två dagar på Island och installerat oss hyfsat väl. De flesta av oss bor på Midgard Basecamp i byn Hvolsvöllur som ligger ca 10 mil från Reykjavik. Vi bor i uppdelat i två rum med 6 kojer i varje rum. Det är väldigt spartanskt och enkelt, men allt känns ändå fräscht.

Vi har en schysst restaurang här på basecamp, där det arbetar en svensk kock. Och maten är riktigt bra. Byn är otroligt liten och man går runt den på 30 min.

Idag var vi några stycken som tog bussen och sedan färjan över till Västmannaöarna. Detta var en trip jag inte ångrar att jag följde med på. På ön så gjorde vi en vandring upp till toppen av vulkanen Eldfell som hade ett utbrott senast 1973 och täckte då den lilla staden på ön i metervis med aska och öns storlek ökade med 20 % efter utbrottet.

Det var väldigt dimmigt, så utsikten var för dagen kanske inte den bästa. Tog dock ett gäng bilder under dagen, men det är svårt att fånga de spektakulära landskapet vi såg idag.

Imorgon kör vi The Rift

Nu på kvällen har vi preppat våra gravelbikes med väskor och prylar som vi tror oss behöva under de 20 mil som vi ska avverka imorgon lördag. Starten går tidigt på morgonen, men vi bor bara 5 min cykling från start, vilket är skönt.

Så håll tummarna för jag och cykeln håller hela vägen imorgon 😄

Resfeber

Känns som det var så länge sedan som man var ute och reste att jag knappt kommer ihåg hur man gör. Jag ska ärligt säga att jag är en person som egentligen inte gillar att resa och se hela världen som många andra vill. Jag trivs rätt bra här hemma i Sverige eller på bilburet avstånd från Sverige.

När jag väl får för mig att att resa, så är det en rätt stor sak för mig. Och när man ska resa med cykel är det ännu mer att tänka på och oroa sig för.

Nu ska jag då till Island, där jag aldrig varit och delta i ett lopp på 20 mil över ödemark, berg och dalar. Vi ska korsa fyra floder och dessutom ta oss genom ett fortfarande snötäckt område, samt cykla i närheten av den aktiva vulkanen Hekla. Loppet är alltså extremt på många sätt och vis.

Från början var detta något som jag anmälde till för att flera vänner som jag känner skulle cykla detta. Det var väl därför jag vågade anmäla mig, för att det är lättare att göra sådant här äventyr med kompisar.

Nu när det bara är dagar kvar, har flera av de jag känner hoppat av olika anledningar. Det är allt från från att man inte känt sig tillräckligt tränad, skador och så har vi SAS-strejken som nu ser ut att lösa sig. Men för de som skulle åkt tidigare för att uppleva Reykjavik innan loppet, så är deras närvaro körd.

Nu håller jag bara tummarna för att resterade gäng kommer med och framför allt att min kompis Carl blir frisk, så han kan åka. Jag kommer givetvis att åka hur som helst, så länge jag själv håller mig frisk.

Packa cykelväska är en sport i sig

Idag har jag packat min gravelbike i cykelväskan och jag har försökt att skydda de mest utsatta delarna av cykeln med hjälp någon typ av rörisolering som jag hittade på Biltema.

Sedan ska jag försöka packa alla typer av cykelkläder, då vädret på Island, kan vara väldigt oberäkneligt.

Hur detta går får vi se, men jag har inställningen att ta det lite som det går. Jag har inga tidsmål, förutom att jag gärna vill kunna ta mig runt om jag kan och inte några tekniska saker hindrar mig. Jag kommer försöka njuta och kanske även stanna och ta ngt foto här och där.

Håll tummarna för mig nu…