När fikat är målet

Igår var det dags för Team Utan Gränsers årliga runda runt Stockholm med fikastopp hemma hos mig halvvägs in på rundan. I år genomfördes rundan på självaste cykelns dag, den 11 maj. Detta är en runda som inte handlar om att ta sig runt på snabbast möjliga tid, utan det är ren propagandacykling för att njuta av denna vackra sport.

Precis som förra året hade vi sådan tur med vädret, med undantag för sista biten från Nacka in till målet där vi startade i Hammarby Sjöstad. Där möttes vi av ett skyfall som skapade floder på vägarna och när jag kom tillbaka till bilen kunde jag hälla vatten ur cykelskorna.

Klockan 09:00 startade vi i tre grupper som tog sig igenom ett Stockholm som sakta höll på att vakna. Jag höll mig i sista gruppen som skulle hålla ett lagomtempo på 27-28 km/h. Att föra en cykelgrupp på cykelbanor varvat med vägar av olika slag är inte jättelätt och det blir lite ryckigt, men jag tycker det funkade fint. De flesta bilister var också snälla och gjorde inte massa dumma saker mot oss cyklister, men visst fanns det omkörningar som var av den sämre sorten.

Väl uppe i Åkersberga så var det då dags för rundans pièce de résistance som jag efter cykelturen igår fått bekräftelse på att det var. Det var fikat hos mig 😀 Jag hade på morgonkvisten när de flesta sov förberett nästan 30 st bocadillos som är en baguette fylld med smör, serranoskinka, manchego och tomat. Efter detta hade jag bullat upp med ett kakbord som jag under veckan bakat till. Det bjöds på 6 olika sorters kakor, lingonmuffins, syltkakor, vaniljhorn, sega chokladsnittar, kokoskakor, chokladsockerkaka.

Foto: Tom-Erik Urø

Vi fyllde framsidan av min tomt med cyklar och cykelskor och sedan fylldes terrassen på baksidan i strålande sol med sockersugna cyklister. Många kanske tycker det världens grej att ta hem så här många personer, men jag blir glad ända in i själen av att göra andra och mig själv glada.

Efter fikat bar det iväg på cyklarna igen mot Vaxholm via Bogesund för att via Rindö ta oss till Värmdö. Normalt så brukar man behöva trampa på ordentligt över Rindö för att hinna till färjan. Lite snopna blev vi när vi kom fram till färja nummer två, när det var en kvart kvar till avgång och vi hade inte missat någon avgång. Det innebar mer pratpaus med cykelkompisarna.

Väl på Värmdö valde vi att köra i två grupper och Snabbgruppen for iväg före oss i Lagomgruppen. När vi närmade oss de mer tätbebyggda delarna av Värmdö körde vi i grupp lagom mest på cykelbanor och plötsligt så ser vi uppe på vägen från cykelbanan där vi befann oss, snabbgruppen som drabbats av ett punkastopp. De var ju rätt många, så vi fortsatte vår färd mot slutmålet.

I slutet var jag tvungen lämna gruppen och gasa på ordentligt, för min parkeringstid för bilen hade gått ut och jag hade inte betalt den med mobilen, där man brukar kunna förlänga parkeringstiden. Det var då som himlen helt oväntat bara öppnade sig i ett skyfall som fyllde gatorna med floder av vatten. På några minuter var man genomvåt.

Trots det lite blöta slutet, var detta en fantastik dag tycker jag. Tack till alla i TUG som deltog och gjorde den minnesvärd i år igen.

Passerar man Bogesunds slott måste jag alltid ta en slottsselfie även om man sitter på cykeln och susar förbi i 30 km/h, därav lite ansträngt ansiktsuttryck.

Cykling som mindfulness

De flesta vet ju att motion gör en gott, om man vill gå ned i vikt, hålla vikten och på så sätt även leva längre. Jag märker att när jag haft perioder av lite cykling i mitt liv så blir jag mer stressad och kanske lite ojämn i mitt annars hyfsat glada humör.

Nu har jag haft en sådan period på grund av att min pendelcykel varit borta på service superlänge. Jag har märkt att jag varit allt detta som jag nämnde ovan under den tid cykeln varit borta. Men nu har jag fått tillbaka den och även om det ibland kan ta emot att välja cykeln en kall dag, så är cykeln mitt bästa botemedel mot det mesta.

Den tid vi nu går till mötes är enligt mig den bästa när träd, buskar och blommor börjar slå ut. Jag som slipper cykla genom ett stressat Stockholm på trånga cykelbanor njuter verkligen av min stund på cykeln.

Jag har ungefär 3 mil på mig att i min ensamhet på cykeln fundera igenom dagen, jobbet och andra saker. Och på vägen hem så är det en bra reflektion av dagen som gått. Eftersom jag avstår från att cykla med musik öronen pga att jag tycker det är lika viktigt att höra saker och ting i trafiken, som att se. Det gör att jag inte har något annat val än att låta tankarna flöda.

Är man arg över något, finns många backar och bilfria sträckor på min väg till och från jobbet att trampa på som bara den, för att få ur sig lite negativ energi 👹

För mig blir pendelcyklingen en stunds mindfulness varje gång jag väljer cykeln. Igår när jag cyklade hem efter en dag med mycket i huvudet, så var det som jag trampade bort allt jobbigt och jag kom hem glad och helgpepp 😀

Vad gör du för att skaka av dig stress och annat jobbigt?

Pendelcykla till och från Österåker

Cyklistbloggen är en blogg som jag och många andra följer och idag såg jag att man efterlyste kommentarer hur det är att cykla till och från Österåkers kommun. Jag kände att det är svårt att svara på detta på Twitter, så bloggare som man är kommer här mina reflektioner hur det är att cykla från en yttre kranskommun.

I deras blogginlägg lyfte de lite inlägg som de skrivit förra året om att vi skulle få en grusad väg så cyklister skulle slippa att behöva cykla på den vägren som går utmed väg 276, där bilarna dånar om en i 90 km/h. De hänvisade också till lite lokala artiklar om den nya vägen i samband med detta. Sedan sensommaren har det varit rätt tyst i media, trots att det är långt ifrån bra att cykla hela vägen in till Stockholm. Därför undrade nu Cyklistbloggen om hur är det att cykla från bl.a. Österåker.

Hur har nya cykelvägen påverkat oss i Österåker?

Lagom till sommaren 2018 började den nya vägen mellan Täljö och Rydbo bli klar. Vi cyklister blev såklart väldigt glada att denna lilla sträcka nu stod klar som skulle göra en del av vår cykelpendling betydligt säkrare jämfört mot tidigare alternativ.

Det fanns också några mindre roliga saker när allt stod klart. Österåkers kommun som skulle anlägga vägen, tilläts inte att asfaltera den för markägaren. Istället blev det en hårt packad grusväg som kräver mycket underhåll för att hållas i god kondition. I början var vägen väldigt ojämn i sin kvalitet innan underlaget satt sig. Inte blev det bättre av att man tillåter hästar att rida på den och värst är det från Täljö station fram till betonghindret och den cykelsluss man gjort för att inte motorcyklar, fyrhjulingar ska ta sig in på vägen. Där kan det ibland vara som en tvättbräda i gruset av alla hästhovar.

Jag har fortfarande svårt att förstå varför man inte fått asfaltera den? Det skulle göra känslan så mycket härligare för oss cyklister. Ännu fler skulle välja cykeln om det var asfalt eftersom cyklister med smalare racerdäck undviker vägen pga risken att få punka på det finkorniga gruset. Det grusade underlaget gör också att det dammar rätt mycket. Det finns ingen belysning utmed sträckan, så under den mörka årstiden är det svart som natten och inget för mörkrädda att cykla på.

När man passerat cykelsluss nummer två vid Rydbo station, väntar ett par kilometer cyklande på en mindre väg utan vägren ned till Arninge i Täby kommun. Vid kommungränsen till Täby kan man köra på en cykelbana som på vintern även är sopsaltad. När man är på väg mot Österåker och kommer från Täby, så är det som man färdas från nutid till dåtid när man passerar skylten som visar att man är i Österåkers kommun. Där slutar cykelbanan tvärt och belysningen upphör. Nästa gatlampa i Österåker är först när man börjar närma sig de mer centrala delarna av Åkersberga.

Väl nere i Arninge cyklar jag ned mot Arninge centrum och sedan på en cykelbana som löper utmed E18 via Hägernäs för vidare färd in genom Täby. Sedan håller jag mig på små lokalgator och cykelbanor utmed Roslagsbanan på min resa mot Solna där jag arbetar.

Tacksamma för det vi fått – men mycket kan göras bättre

Hursomhelst är den lilla vägsträckan en skänk från ovan för oss som vill kunna cykla till och från kommunen året runt som den öppnat upp för, men detta är ju bara några kilometer av en sträcka på ca 3 mil som det är för boende i Österåkers kommun att cykla in till Stockholm.

Något som skulle spara tid och få flera att välja cykeln är om man tex kunde ha cykelbana som löper utmed Roslagsbanan från Åkersberga och ned till Täby. Om man dessutom kunde göra så att cykelbanan inte var backig som en berg och dalbana och i samma nivå som rälsen så blir det inte lika jobbigt att cykla.

Samarbete över kommungränserna

Mycket har blivit bättre för oss cyklister i Österåker. Det finns dock mycket att göra för att det ska funka ännu bättre att använda cykeln fullt ut för alla typer av cyklister och oavsett ålder. Men förra årets korta grusade cykelväg var ett stort steg i rätt riktning,

Nu vore det fint om Österåkers kommun och Täby Kommun kunde samarbeta för att får ihop en väl fungerande cykelinfrastruktur så inte cykelvägar bara slutar tvärt här och där.

Bild från bygget av cykelvägen mellan Täljö och Rydbo 2018. Underlaget var inte 100 % klart när denna bild togs.

En lång väntan är nästan över

Min pendelcykel har varit hos Cykelservice under en lååååång tid för en plastikoperation för att återfå sin forna sköna glans. Inte till det yttre, utan man har bytt ut typ hela drivlinan på cykeln och det gick väl fina fisken. Det är en liten reservdel som kalas för body som sitter i bakhjulet som ställt till problem. Den måste bytas och det verkar vara en omöjlighet att hitta en ny som passar mitt hjul.

Igår ringde de och sa att cykeln var klar, men… att jag fått ett lånehjul i väntan på en lösning. Tydligen så är det vd:ns hjul jag fått låna som är av samma märke som mina. Det var ju himla snällt, så jag kan komma igång och cykla.

Idag hämtade jag cykeln på lunchen och så blev det en härlig cykeltur hem. Det kändes som en helt ny cykel efter bytet av drivlinan 😲

När jag kom hem hade mitt japanska körsbärsträd slagit ut i full blom. Det är helt otroligt vad vackert det är när det under sin korta tid blommar.

Pretty in pink

Alltså vilket påskväder 🐣 vi fått. Så fort solen värmt en stund på morgonen, så är det varma kläder av och somriga på.

Jag började förmiddagen med att fixa med min nya utelampa på baksidan, då den förra som var en lyktmodell slets loss från väggen i ett snöras i vintras. Nu blev den variant i samma serie, men en välvd sort som inte sticker ut så långt. Blev tjusigt tycker jag!

Från vinter till sommar direkt

En dag som denna fick man ju inte gå miste om. Monterade av racern från trainern igen och fixade lite med växlarna efter att jag slängt på bakhjulet. Sedan var den redo att tugga i sig ett par landsvägsmil.

Idag blev det premiärtur i min tröja från VOID som jag köpte sent i höstas när det var för kallt att cykla i kortärmat. Jag skulle nog säga att detta är den skönaste cykeltröjan jag någonsin haft, även om den är lite i det tajtaste laget mot vad jag är van vid. Jag tycker jag ser jättefin ut i den om man får säga så, vilket man får på sin egen blogg 😄

Idag gick turen upp mot trakterna kring Kårsta och jag lade jag ett par mil på min vanliga runda, genom att köra mot Lindholmen och sedan via Vallentuna hem mot Åkersberga igen. Cyklingen gick lekande lätt idag och jag tror det varma soliga vädret gör sitt till att ge en lite extra watt i pedalerna. Totalt blev den ca 64 km in på cykelkontot idag.

Våren leker kurragömma

Förra veckan kunde jag på lördagen cykla med kortbyxor, vilket är en härlig känsla. Det är något speciellt med de där första vårturerna, där man slipper dra på sig benvärmare eller flossade långa cykelbyxor. Tramptagen känns liksom lättare, utan att det egentligen kanske går direkt fortare.

Men redan på söndagen slog temperaturen om och det blev rejält mycket svalare och så har det nu varit hela veckan. Men nästa vecka ser det ut som vi åter kan få slippa benvärmarna och kanske armvärmarna också, åtminstone om man ska cykla mitt på dagen. Fram mot påskledigheten väntas det bli 15-18 grader där jag bor ☀️

Lattjolajban på hemmaplan

Igår morse fick jag för mig att jag ville köra den superhärliga MTB-banan som vi har här på hemmaplan i Åkersberga. Det är något magiskt med denna böljande MTB-bana som gör att jag aldrig tröttnar på den. Om man går all-in på ett varv får uppleva allt ifrån kittlingar i magen till hur det känns att nå sin maxpuls på vissa ställen.

Det är ju alltid roligare om man är fler, så jag ställde en fråga i Team Utan Gränsers facebookforum om någon vill haka på.

Jag fick ett napp, trots den korta framförhållningen och min cykelteamkollega Kent dök upp. Vi tog ett lugnt varv tillsammans och ett i fri fart innan vi cyklade hem och fikade hos mig.

Många träd låg kors och tvärs utmed banan efter vinterns stormar, men de som legat över banan var undanröjda, så banan var hinderfri 👍🏼

Finns inte rundan på Strava – så har man inte cyklat

Det mest irriterade var att rundan inte ville laddas upp Strava efter passet. Något verkar blivit korrupt, för det gick inte att ladda upp filen manuellt heller.

Jag gjorde ingen rekordfart igår, men jag tror att det blev ett av mina snabbare varv på Hackstabanan, så därför kändes det lite surt 😢

Blåsippan ute i backarna står, niger och säger att nu är det vår!
Pustar ut efter ett hårt varv med känslan av att lungorna är utanför kroppen

Tvåsiffriga plusgrader = korta cykelbyxor

Wow… idag blev det både racercykel- och kortbyxpremiär. Men dagen började med att jag plockade bort kassetten från min cykeltrainer och gjorde den kliniskt ren efter att jag nu tagit bort racercykeln från den. Sedan tog det lite tid att plilla tillbaka alla delarna i rätt ordning igen, men jag fick till det.

Efter en sväng till soptippen med diverse saker sjönk jag ned i soffan på terrassen med en kaffe. Då kände jag att jag inte fick låta denna sköna vårdag glida ur händerna på mig utan att jag cyklat ute.

Med nästan 14 grader på termometern pumpade jag däcken på racern och bytte om till cykelkläderna. Korta cykelbyxor är ett måste när det är tvåsiffriga plusgrader. Men armvärmare och långfingrade handskar fick det bli.

Årets snygga cykelkläder från Team Utan Gränser sitter så tajt på mig att jag nästan har svårt att andas 😮 Men ingen kan klandra mig för att ha fladdriga kläder iallafall… det är bara kroppen som är lite fladdrig fortfarande 🤘🏼

Nästan 50 km i solen fick jag ihop och det blev en superhärlig premiärtur. Nya hjulen gjorde att racern kändes magiskt härlig och jag trodde aldrig skulle det kännas så annorlunda med ett par nya hjul.