Idag på förmiddagen fick jag agera depåstopp när mina cykelkompisar kom förbi och skulle köra MTB-banan i Hacksta här i Åkersberga. Jag hade så himla gärna velat cykla med dem där, men min MTB är ju kvar på cykelverkstaden.

När de var klara kom de förbi mig på en fika. Jag dukade fram kaffe och mina hemgjorda pistagebullar. Givetvis gratulerade jag också Alexander Carlsson som nu har den snabbaste tiden (12:54) på Hacksta Trail i Team Utan Gränser. Han knep tronen från Robert Otterstål och jag är nu tredje snabbast i klubben med lite mer än 1 min till Alexanders tid.

Jag vete fanken om jag är kapabel att slå Alexanders tid just nu? Han är 15 år yngre än mig och han verkar ha en bra träningskurva uppåt just nu. Men inte ska jag ge upp för detta. Jag bor ju nära banan och när MTBn är tillbaka, ska det tränas där 😅

Backintervaller i monsterbacken

När jag inte kunde cykla MTB idag, beslutade jag mig för att köra lite backintervaller i Hakungebacken. Det är en riktig monsterbacke. Min snabbaste tid där satte jag för ett par år sedan i sällskap med några kompisar efter en runda. Jag vet att vid det tillfället tog jag backen på ett helt annat sätt än vad jag brukar. Normalt brukar jag ställa mig upp på cykeln en bit upp i backen, men då satt jag ned under stora delar av den brantaste biten. Och jag tror det kan ha varit ett vinnande koncept då.

Jag haft svårt att hitta samma kraft som jag lyckades klämma ut ur mina ben då. Men idag var jag nära, då jag nästan nuddade mitt personliga rekord från 2016. Min bästa tid är 3:13 uppför Hakungebackens 1,4 km långa segment. Och idag var jag bara 3 sekunder från rekordet.

Förutom att jag ska träna på Hacksta Trail, ska jag försöka nöta lite backintervaller någon gång i veckan i Hackungebacken, för jisses vad pulshöjande den backen är. Man vänder nästan ut och in på lungorna när man närmar sig segmentets slut och toppen av backen.

En dödstrött kille efter dagens backintervaller