Tronskifte på Hacksta Trail och backintervaller i monsterbacken

Idag på förmiddagen fick jag agera depåstopp när mina cykelkompisar kom förbi och skulle köra MTB-banan i Hacksta här i Åkersberga. Jag hade så himla gärna velat cykla med dem där, men min MTB är ju kvar på cykelverkstaden.

När de var klara kom de förbi mig på en fika. Jag dukade fram kaffe och mina hemgjorda pistagebullar. Givetvis gratulerade jag också Alexander Carlsson som nu har den snabbaste tiden (12:54) på Hacksta Trail i Team Utan Gränser. Han knep tronen från Robert Otterstål och jag är nu tredje snabbast i klubben med lite mer än 1 min till Alexanders tid.

Jag vete fanken om jag är kapabel att slå Alexanders tid just nu? Han är 15 år yngre än mig och han verkar ha en bra träningskurva uppåt just nu. Men inte ska jag ge upp för detta. Jag bor ju nära banan och när MTBn är tillbaka, ska det tränas där 😅

Backintervaller i monsterbacken

När jag inte kunde cykla MTB idag, beslutade jag mig för att köra lite backintervaller i Hakungebacken. Det är en riktig monsterbacke. Min snabbaste tid där satte jag för ett par år sedan i sällskap med några kompisar efter en runda. Jag vet att vid det tillfället tog jag backen på ett helt annat sätt än vad jag brukar. Normalt brukar jag ställa mig upp på cykeln en bit upp i backen, men då satt jag ned under stora delar av den brantaste biten. Och jag tror det kan ha varit ett vinnande koncept då.

Jag haft svårt att hitta samma kraft som jag lyckades klämma ut ur mina ben då. Men idag var jag nära, då jag nästan nuddade mitt personliga rekord från 2016. Min bästa tid är 3:13 uppför Hakungebackens 1,4 km långa segment. Och idag var jag bara 3 sekunder från rekordet.

Förutom att jag ska träna på Hacksta Trail, ska jag försöka nöta lite backintervaller någon gång i veckan i Hackungebacken, för jisses vad pulshöjande den backen är. Man vänder nästan ut och in på lungorna när man närmar sig segmentets slut och toppen av backen.

En dödstrött kille efter dagens backintervaller

Varannandagcykling

Varje gång jag inte cyklar till/från jobbet ångar jag mig nästan alltid, då man halvvägs hamnar i någon av Stockholms trafikinfarkter. Jag har ca 3,5 mil enkel resa per cykel och lite kortare med bil. Med cykel tar resan ca 1.20 tim och en klassik kömorgon med bil tar den ca 1 tim. Om det skulle det vara bilfritt, vilket det aldrig är tar bilresan ca 40 min.

Förutom att man får en välbehövlig motion, så mår jag så himla bra när jag cyklar till och från jobbet. Denna vecka har jag pendelcyklat måndag, onsdag och fredag och varje morgon har det bjudits på härligt regn och rusk. Eftersom jag monterat bort stänkskärmarna (det är ju cylocrosssäsong) så har man blivit så där skönt skitig precis överallt.

Totalt har jag skrapat ihop nästan 22 mil på cykelkontot denna vecka inkl de backintervaller jag körde i Hackstabacken i onsdags kväll. Intervallerna var tänkt att bli en kvällsträning utan att skita ner sig allt för mycket, men slutade i att min MTB och jag själv aldrig varit så leriga.

I morgon söndag blir det lite cykelvård av alla cyklar och så tänkte jag försöka spänna bromsvajrarna på crossen, men det kommer väl som vanligt sluta med att jag får lämna den till lokala cykelverkstaden istället 🙂

Backintervaller i full storm

Idag styrde jag mot Väsjöbacken för att köra backintervaller utmed den långa sega väg som letar sig upp mot dess topp. Det blåste rätt kraftigt på vägen dit, men det var ingenting mot vad det gjorde högst upp på toppen. Jag fick kämpa för att inte blåsa omkull.

Att köra intervaller uppför en lång backe är grymt jobbigt, men med rätt växel i på MTB:n så är det bara att trampa för allt vad benen orkar. Tricket är också att sitta ned på cykeln, för att få ned tyngden på bakhjulet. Ställer du dig upp och trampar i en kraftig backe med grus och sand, så börjar bakhjulet slira och du tappar fästet. I värsta fall resulterar det förlorade fästet i att du ramlar. Att komma igång från stillastående i en backe är inte världens lättaste och det brukar sluta med att man får traska upp.
Sista intervallerna tänkte jag köra uppför sidan av backen där det är riktigt brant stundtals. Det gick väl sådär, för efter lite mer än halvvägs blev det så brant att cykeln stegrade på bakhjulet hur jag än försökte fördela vikten. Lyckades koppla loss mig från tramporna innan jag ramlade och så fick jag leda cykeln sista biten upp.
Jag avslutade morgonens pass med att ta Törnskogsrundan och halvvägs in på den, så hade ett jätteträd bestämt sig för att lägga sig över min fina runda. Jag hade tänkt att köra skogsrundan fram och tillbaka, men valde att köra den ännu för mig outforskade grusvägen som man kommer fram till när man är ute ur skogen. Den visade vara sig skönt kuperad och här kunde man upp en bra fart, vilket  är bra om man vill få bort lite mjölksyra.