Tillbaka till verkligheten

Idag var det första arbetsdagen efter fyra sköna veckors semester. Årets sommar har väl inte bjudit på något överflöd av värme än så länge, vilket faktiskt passar mig. Jag trivs bäst när det är lite lagom varmt, vilket det varit i juli. Det enda jag saknat är väl de där ljumma sommarkvällarna som vi inte haft så många av ännu.

Jag avslutade min semester att åka till Prag och det var nog en av de vackraste städer jag varit i och som jag mer än gärna skulle vilja besöka igen.

Igår körde jag och min granne Martin en 42 km lång cykeltur och det var härligt att cykla igen efter en veckas uppehåll. Vi körde min favoritled, Blå Leden och det var riktigt varmt i skogen igår. Vi lyckades tigga till oss påfyllning av vatten vid caféet Parkvillan som ligger i anslutning till Bogesund slott. De hade egentligen stängt när vi kom dit, men de släppte in oss två törstiga cyklister.

Imorgon får vi se om jag kanske får till en rivstart på pendelcyklingen. Sedan är siktet träningsmässigt inställt på Cykelvasan som går av stapeln i mitten på augusti.

Det astronomiska uret i Prag med massor med rörliga figurer.

Öl var billigt i Prag.

Annorlunda och väldigt smarrig glass som Tjeckerna lite svåruttalat kallar för Trdelnik.

Hittade två julshoppar mitt i sommaren i Prag. Köpte en snögubbe som cyklade på en enhjuling. Det var det närmaste jag kunde komma en cyklist. Det andra fyndet var en minikopia av en Mini Cooper.

Mer och mer utmaning att cykla i Österåker

Jag älskar verkligen att bo i Österåker, men jag blir så ledsen och trött på att några få har en sådan makt över kommunens rekreationsområden och att möjligheten att kunna välja cykeln till och från jobbet försvinner likt en fågel som flyger bort mot en solnedgång för att aldrig komma tillbaka.

Idag tänkte jag ta mig en härligt lång cykeltur till mina vänners butik och restaurang Olja&Oliv på Södermalm. Hoppade upp på cyclocrossen, eftersom jag tänkte ta grusvägen via Täljö till Rydbo som jag brukar cykla till och från jobbet för att undvika den läbbiga väg 276, som idag skulle visa vara sig det mer behagliga alternativet för en cyklist.

När jag cyklat en kort bit in på grusvägen efter Täljö och kom fram till betonghindren som man får lyfta cykeln över, hade markägaren fyllt på hela grusvägen (som är ett par km lång) med 10 cm tjock löst grus. Det är säkert jättefint att köra godsets Landrover på, men det var ett rent helvete att cykla på.

Jag fick också höra på Twitter idag att samme markägare beordrat kommunen att ta bort markeringarna för Blå leden som är en vandrings/cykelled som går på dennes mark. Jag har skrivit på Österåkers Facebooksida för fråga om detta är sant, för jag börjar bli smått förtvivlad av hur utvecklingen för cyklismen går i vår kommun.

På vägen hem tog jag väg 276 som är en huvudled som man får cykla på (inget för den fege cyklisten dock). Jag startade kameran när jag var i Stavabacken för att ni ska få se hur det kan bli när Trafikverket gör om vägen. De har förra året adderat en accelerationssträcka för att de som kör på väg 276 från korsningen ska få det säkrare, men cyklister måste nu vara smala som glasspinnar. På min Twitter fick filmen många reaktioner.

Cykling som mindfulness

På semestern ska man ju njuta av ledigheten och samla kraft inför hösten, men för många innebär sommaren en stress att man måste göra massor av saker. Varje dag översköljs vi av bilder i sociala medier på glada människor som gör massor med trevliga saker. Jag ska väl inte stryka under stolen med att man påverkas av dessa bilder och ofta är även jag är en av dem som påverkar andra med mina bilder. Att vi dagligen peppras av bilder på vänner och bekanta som har det så trevligt och är så lyckliga, det är nog något som många tycker är otroligt jobbigt på sommaren, även om få säger något om det.

Personligen kan jag glädjas med mina vänner och vad de hittar på om sommaren och visst kan man bli lite avundsjuk på dem som är på någon härlig utlandssemester och delar bilder på kristallblåa hav och färgglada drinkar, men jag har lärt mig att inte bli stressad av det. Jag försöker istället känna tacksamhet över det jag har och det jag gör. Det är här cyklingen kommer in.

Genom min cykelträning minskar jag och ibland driver jag helt bort den vardagliga stressen. Jag blir helt enkelt lycklig av att cykla 😀 Att cykla i skogen och ibland bara stanna till en stund och njuta är det bästa jag vet. Men oavsett var jag cyklat, så känner jag mig oftast starkare efter ett cykelpass och grädden på moset är att jag sover betydligt bättre när jag håller igång med cyklingen.

Cykelintresset kan i sig också skapa en typ av stress bland cyklister, då det är matrialsporternas materialsport. Personligen började jag med en cykel som kostade 3 000 kr och sedan dess har jag uppgraderat cykelparken vartefter intresset ökat. Jag har idag fler cyklar än vad man generellt kanske har, men då ska ni veta att alla används flitigt. Jag har lagt mig på en nivå som jag tycker är bra, även om man givetvis dreglar lite avundsjukt när man ser andra som har betydligt dyrare cyklar än mig. Då får man bara tänka att det är säkert andra som dreglar lite när de ser mina cyklar. Tids nog kommer kanske dagen då man kan köpa den där drömcykeln. Men det man ska veta är att när man köpt drömcykeln, kommer det finnas en ny drömcykel att tråna efter. Därför kan det ibland vara bra att ta ett steg tillbaka och vara nöjd med det man har.

För mig har cyklingen alltid gett mig glädje och lycka, oavsett om jag haft en billig eller dyr cykel. Det finns inget bättre när man sitter där och pustar ut efter ett cykelpass och kan unna sig en kaffe och kaka eller ännu hellre en kall öl och en liten skål med chips en varm sommardag.

Min lilla historiska resa fortsätter

Ni som brukar titta in här på bloggen då och då kanske har märkt att jag ibland berättar lite om gamla byggnader och platser jag cyklar förbi på mina träningsrundor. Det blir många kyrkor, för det finns gott om gamla sådana kring vägarna där jag bor. Jag gillar verkligen gamla kyrkor utan att på något sätt vara särskilt religös av mig.

På min cykeltur igår passerade jag som många gånger förr Kårsta kyrka. Kyrkans historia sträcker sig ända tillbaka till 1200-talet och den var från början en träkyrka som på 1400-talet ersattes av den nuvarande stenkyrkan. Det är en av de äldsta kyrkorna i Uppland och som många andra kyrkor så är den vitrappad inuti. Lite synd att man inte bevarat orginalmålningarna som var i dessa små kyrkor från början, likt de magiskt fina som man kan se i Täby Kyrka.

Efter rundan drog jag in till stan för att få lite hjälp med min MTB av meken Erik på Bianchi Café & Cycles. Jag haft ett knäppande ljud från vevpartiet. Medan han fixade min cykel åkte jag till Bergianska trädgården och gick en liten promenad, följt av en kaffe, räkmacka och chokladboll som jag tyckte att jag var värd 😋. Efter detta kunde jag och hämta MTB:n som var klar.

Idag har jag annars väckt liv i min roddmaskin. Det var ett tag sedan jag använde den, men eftersom det regnade en stund på eftermiddagen tyckte jag det var ett utmärkt tillfälle att köra ett pass på den. Det kändes riktigt härligt, så nu måste jag bara få tillbaka den fina rutin att använda den som jag hade i vintras.

Sist men inte minst kan jag rekommendera något himla gott efter en lång cykeltur och det är Ginger Beer. Det är en alkoholfri dryck som har en härlig eldig smak. Finns i välsorterade mataffärer och i Systembolagets alkoholfria sortiment. Se bild längst ned i inlägget.

Full rulle i skogen

Idag fick jag äran att ta emot mina två cykelkompisar Robert och Robert, tillika medlemmar i Team Utan Gränser för en MTB-tur på Blå leden från Åkersberga till Bogesunds Slott. Det hade varit kul med flera teamkompisar, men det är ju svårt att få ihop folk så här mitt i semestertider. Tre glada gringos trampade iväg och rätt snart fick jag erfara att Robert O är lika snabb i skogen som han är på asfalten. Vet inte hur många gånger han fick vänta in mig och Robert S 😊.

Färden mot Bogesund går på väldigt blandat underlag. Det börjar med rätt lätt och snabb cykling på stigar och grusvägar och i höjd med Stava backe så blir det lite mer tekniskt. Där inleds del två av Blå leden med en brant bergsbrant, som kräver Hulkens ben för att klara av. Personligen så leder jag alltid cykeln uppför denna bergsbrant. Sedan är det en stunds härlig stigcykling med lite tekniska inslag, men ändå rätt lättcyklat innan det blir ett par kilometer grusväg till Rydbo.

Efter Rydbo blir det härligt böljade stigar som är snabbcyklade ända fram till Kulla Vägskäl, där man måste ta sig över Vaxholmsvägen för att sedan fortsätta in på Blå leden. Nu blir det lite mer rötter och stenar att hålla koll på och jag skulle säga att detta klassas som lätt teknisk terräng som de flesta brukar klara av. Det fortsätter ända fram till Bogesundsvägen att vara en blandning av lite teknisk terräng , kombinerat med lätt och snabb stigcykling.

När man korsat Bogesundsvägen och ger sig in på del tre av Blå leden så blir det smala läckra stigar och så får man öva på att bli av med sin spångset här och var. Det går förvigt upp och ner hela tiden likt en berg och dalbana. Mitt ute i skogen gjorde Robert S en skön vurpa när han körde på någon del av gamla grunden till Pusshuset som legat här. Jag som låg först vi detta tillfälle hörde det där klassiska. Ohhh… neeeej… följt av en duns och sedan det där prasselljudet när man ska försöka trassla sig ut ur alla grönsaker och ta sig upp igen med hedern i behåll. Robert O fick givetvis med delar av detta med på film som du kan se längre ner.

Efter en stund kommer man ut på Bogesundsvägen igen och efter en kort asfaltbit, börjar den vackraste och mest tekniska biten av denna resa. Det är här man cyklar genom en sagovärld som naturen skapat. När man cyklat en stund utmed havet, så blir det riktigt tekniskt svårt och Robert O. som låg först här försvann snabbt ur vår syn. Han säger att han lyckades cykla nästan hela denna bit, utan att kliva av. 😱 Detta är för mig är helt oförståeligt, då det är ett parti som jag anser är ocyklingsbart. Men det är det tydligen inte.

Sist med inte minst avslutas det hela med snabbcyklade stigar fram till slottet. Strax innan slottet, stannade vi vid Parkvillan som är ett café och avnjöt nybakade vaniljbullar och kaffe innan vi tog oss upp till Bogesunds slott och påbörjade resan hem på mestadels asfaltvägar, men även lite skogscykling. Vi fick ihop 42,2 km och jag tror mina kompisar tyckte det en skön blandning av cykling idag.

Nästa gång om vi blir fler, kanske vi får köra en snabbgrupp och lagomgrupp 😅

En vanlig syn när man cyklar med Robert O 😅

Robert S kan det här med att showa för kameran 😂