Kände mig plötsligt stark

Ordet stark använder jag inte ofta i en beskrivning av mig. Stark behöver inte alltid betyda att man är fysiskt stark, men idag tänkte jag prata om just fysisk styrka.

Jag brukar känna mig lite sådär som en medelcyklist i allmänhet. Men igår när jag körde en cykelrunda på småvägarna upp mot Wira Bruk, som var målet med rundan var det en ny känsla i benen.

Det har inte blivit så väldigt mycket cyklande med min racer i år, förutom några lopp och några träningsrundor. Det har istället blir väldigt mycket cyklande med el-cykeln. Jag har den senaste månaden el-cyklat till och från mitt jobb nästan varje dag, vilket är 2×28 km.

Detta måste vara orsaken till att jag kände mig som stålmannen stundtals igår på rundan. Jag körde också med ett smått lyckorus i kroppen ett par riktiga spurter på några raksträckor, där jag nästan maxade min puls och kom upp i över 50 km/h på platten 🚴🏼‍♂️💨 Spurter är inget jag heller brukar utsätta mig för, men jäkla vad skönt det var att maxa ur kroppen några gånger. Vi får väl se om denna känsla består på kommande rundor under semestern, jag hoppas det iallafall 😀

Efter att jag fikat i Wira Bruk vände jag hemåt igen och från ingenstans välde ett gigantisk svart moln in framför mig och kort därefter öppnade sig himlen i ett riktigt ösregn. Hittade en stor tall som hängde ut över vägen. Den höll mig hyfsad torr under de 10-15 min som regnet öste ner.

Hemma hade det inte kommit en droppe regn, så jag och benen kunde pusta ut en kortis på altanen innan jag skulle åka över till ett par kompisar.

Rekordpendling

Idag hade jag lite bråttom hem, för jag skulle möta upp min kompis Robert T hemma hos mig. Han skulle hjälpa mig att bygga klart mitt trädäck som vi började med häromdagen.

Som vanligt så kom jag iväg lite försent och då tänkte jag att idag kanske det är dagen då jag försöka mig på att cykla mina ca 2,9 mil på under en timme med el-cykeln.

Jag försökte ligga på en hastighet strax ovanför då el-motorn slutar att hjälpa till och det är inte en dans på rosor att göra det med en cykel som väger nästan 24 kg. Men jag lyckades hålla ett rullsnitt på 30,4 km/h. Det är en bra bit över vad jag normalt brukar prestera.

Pulsen talade sitt tydliga språk att jag fick jobba för min rekordtid på jobbpendlingen idag som blev 56 min.

Väl hemma hade Robert fått vänta en liten stund på att jag skulle dyka upp, men efter att jag hämtat andan och fixat en snabb fika till oss, så satte vi igång. Robert sågade och jag gick loss med skruvdragaren och nu ikväll blev trädäcket klart.

Jag är grymt nöjd över hur fint det blev och jag så tacksam över Roberts hjälp.

När man kommer på sig själv att längta

Visst gillar jag att cykla, men jag kan väl inte säga att jag direkt gått runt och längtat efter att sätta mig på cykeln. Men sedan jag köpte en el-cykel, så kan jag komma på mig själv att gå runt och smålängta till att jag ska cykla till eller från jobbet.

Vet inte varför, men det är en så härlig känsla att cykla utan att alla backarna tröttar ut en och jag njuter verkligen av min stund på cykeln.

Jag är fortfarande en solskenscyklist ☀️ och som igår när det regnade så valde jag att åka buss. Men faktum är att sedan jag köpte el-cykeln för ca 1 månad sedan, har jag cyklat nästan varje dag till och från jobbet och bara åkt buss 2 dagar.

Då kör vi mot målet igen

Detta har också blivit en nystart att nå mitt viktmål på att väga strax under 70 kg, som jag satte upp för ca ett år sedan. Resan dit har stått lite stilla sedan i vintras, men senaste månaden har jag gått ned ca 1 kg och det har peppat mig att försöka återuppta resan mot målet 😀

Hur fort går den där då?

Lite förargad över att jag tappat bort eller blivit av med min cykeldator på jobbet idag, så trampade jag hemåt. Uppdatering 20 juni – Någon vänlig själ hade lagt min cykeldator ovanpå ett skåp på kontoret, så nu är den tillbaka 🥰

Jag älskar verkligen att pendelcykla med min el-cykel och jag njuter av den härliga känslan. Kan inte komma ihåg när jag såg fram emot att sätta mig på cykeln en tidig morgon eller sen eftermiddag och cykla så mycket som nu.

I höjd med Mörby station kommer jag ikapp en gråhårig man på en racer som såg rätt vältränad ut, utan att jag detaljstuderande honom. Han fick lite problem att klicka i sina skor vid en cykelpassage och jag trampade om honom då. Kort därefter hör jag hur han ligger och draftar bakom mig. Jag trampar på som jag brukar, men kanske tog i lite extra mycket bara för att han låg bakom mig. Höll väl en fart på kanske 30-35 km/h under en rätt bra stund och hela tiden hör hans cykel och växlingar bakom mig.

I en nedförsbacke strax innan Roslags Näsby kommer han upp bredvid mig och först säger han något som jag inte hör och sedan får jag en fråga: Hur snabbt går den där då? Så fort som mina ben orkar trampa den, svarar jag.

Han mumlar något. Mellan raderna hör jag en antydan att han tror att cykeln är trimmad. Sedan säger han något i stil med: Jag brukar inte ha några problem att ta folk på sådana där cyklar…. Jag är tyst i några sekunder innan jag häver ur mig att jag tävlar i cykling, så nog finns det kraft i dessa ben. Jaha… hör jag och sedan blir det tyst.

Kort därefter svänger jag av cykelbanan och hör då mitt i svängen ett hejdå… Jag hann aldrig säga hejdå tillbaka tyvärr.

Okej jag ljög väl lite grann. Det var nämligen flera år sedan som jag körde mitt senaste cykellopp i tävlingsklass, vilket jag faktiskt gjort om ni inte visste det. Men min el-cykel är varken trimmad eller drivs fram med hjälp av motorn i farter snabbare än ca 25 km/h.

Jag är en rätt seg cyklist som kan trampa rätt hårt, så länge det är ett jämnt tempo.

Detta är inte första gången detta händer. Vad är det med män som inte kan ta att de blir omcyklade av en el-cyklist. För det första så cyklar vi inte på samma villkor. Jag har en motor till hjälp och det har inte du.

Blev sjukt svettig av dagens utmaning dock 😅

Cykelkläder – inget att gömma sig i

Året är 2012 och jag vinner en startplats till Cykelvasan i en tävling på jobbet. Jag som inte ens ägde en cykel då. Inte i min vildaste fantasi kunde jag tro att den där dagen i augusti markerade starten på något som skulle prägla mitt liv för en lång tid framöver.

Det fanns inte mycket i min garderob som man kunde koppla till cykling. Vad har egentligen cyklister på sig, tänkte jag? Ett snabbt bildsök på Google visade bild efter bild med cyklister iförda tajta åtsittande kläder 😱 Aldrig i livet att jag tar på mig något sånt! Men ju mer jag surfade runt, desto mer sugen blev jag att åtminstone åka och prova lite cykelkläder.

En biltur gjordes till den lokala sportbutiken. Trots att jag försökte se bestämd ut och låtsas veta vad jag skulle köpa, kommer det ändå fram en sådan där ärtigt glad och hjälpsam säljare: Kan jag hjälpa dig med något? Öhhhh nej tack, jag tittar bara… svarade jag.

Efter en stund hade jag plockat på mig ett par cykelbyxor som hade en sådan där vadderad rumpa och hängslen. Till cykelbyxorna hade jag hittat en cykeltröja som såg ut att passa till brallorna. Stod en stund i omklädningsrummet och tvekade om jag skulle utsätta mig för att se mig själv i detta. Jag tar mod till mig och drar på mig kläderna med ryggen vänd mot spegeln.

Jag vänder på mig sakta och ser inte en sådan där cyklist som jag gjorde på datorn. Motvilligt köpte jag ändå cykelkläderna. Det var rätt sköna att cykla i och jag är glad att jag inte gjorde de 95 kilometrarna med vanliga shorts utan vaddering.

Inte förrän jag såg bilder på mig från Cykelvasan, insåg jag att vitt är en färg som avslöjar varandra liten valk man har. Ända sedan den dagen har jag hatat att bära någon form av vita cykelkläder, även om jag gått ned mycket i vikt sedan dess.

Dags att utmana spegeln igen

Nu tyckte jag det var dags att våga göra ett nytt försök med en delvis vit cykeltröja. Jag har ett par svarta cykelbyxor från LaPassione som jag älskar och som är de bästa jag någonsin ägt. Till dessa köpte jag nu en cykeltröja från samma märke med lite retroinspirerade färger i vitt, svart och guld.

Idag kom den med DHL. Öppnade den snyggt paketerade cykeltröjan och ålade på mig den med en känsla att jag inte kommer gilla spegelbilden… Jag gick sakta fram till spegeln och där möter jag en spegelbild som ser självsäker och rätt okej ut faktiskt 😀

En som aldrig haft några extrakilon att bära på förstår kanske inte detta inlägg, men ni som har det eller har haft, kanske förstår. Jag är så himla nöjd att alla års cyklande gjort att ett antal kilon försvunnit. Och även om några kilon till ska bort, så möter jag spegeln med ett leende nu.

En god gärning mår vi alla gott av

Men jag inleder med lite cykelrelaterat. Idag kom jag på att jag hade ett par armvärmare liggandes hos butiken La Chemise inne i Stockholm som jag beställt till min cykeloutfit för Team Utan Gränser. Med +27 grader på termometern så behövdes de verkligen inte idag, men hämtas skulle de.

Jag bestämde mig för att cykla in dit. Jag stack iväg strax efter kl 11 i det superhärliga vädret, även om det kanske var lite i varmaste laget för att cykla.

Hämtningen gick bra och direkt efter bestämde jag mig för att slå till på en korv med mos som jag njöt av i skuggan av ett parasoll. Efter det blev det en härlig kulglass vid en glasskiosk. När jag skulle parkera cykeln och sätta mig i en park lyckades jag dock riva mig på en detalj på min cykel. Jag fick ett litet men rätt djupt skärsår på låret och även om jag satt kvar en stund och lät såret läka lite, öppnade det sig lite på vägen hem igen. Fick stanna och torka blod ibland, så det inte skulle se ut som jag varit utsatt för ett mordförsök 🤓

Dagens goda gärning

På eftermiddagen när jag kommit hem igen åkte jag till vår lokala växtförsäljning för att köpa lite saker. När jag gled in på parkeringen såg jag två damer sitta på en parkeringsplats i skuggan av ett träd på varsin stol, talandes med lite andra damer. Såg rätt trevligt ut, men kanske lite udda val av ställe tänkte jag.

Jag gick in och handlade mitt och var väl inne i affären i ca 30 min och när jag kom ut så var de två damerna ensamma kvar på sina stolar. Jag hade parkerat ett par platser från dem och när jag står med huvudet in i bagageluckan kommer en av dem fram med sin rullator och frågar lite bedjande om det fanns någon möjlighet för dem att få skjuts till någon busshållplats närheten.

– Vart ska ni frågade jag? Till Norrtälje, svarar hon. Men det går nog inga bussar dit härifrån svarar jag. Då får jag höra att de missat att förboka en färdtjänstbil efter att de varit på ett event på caféet i växtförsäljningen. Nästa lediga färdtjänstbil kunde först komma efter kl 18 och till dess var de tre timmar och de hade redan väntat bra länge.

Klart jag ska hjälpa er. Jag kan köra er till busshållplatsen utmed E18 vid gillingebanan. Norrtäljebussen stannar om det är okej? Dit är det ca 1 mil från Åkersberga. Ett lite förvånat glatt leende växer i deras ansikten då jag erbjuder mig att göra detta. Jag packade in mina blommor, de saker jag köpt och vek ihop deras båda rullatorer. Sedan klämde in dem i min Mini Cooper, samt såg till att damerna satt fastspända i bilen 😃

Två glada passagerare var det och vi pratar om allt möjligt och glider även in på cykling och att jag cyklar och samlar in pengar till Läkare Utan Gränser med TUG. Då visar sig att en av dem också cyklat Siljan Runt som jag gjort. Fast det var bra länge sedan, sa hon som hade gjort det.

På busshållplatsen packar jag ut damerna, deras rullatorer och väskor. Får två långa tacksamma kramar av dem och överöses av fina ord. De envisas om att få mitt mobilnummer så att de kan få swisha ett bidrag som tack för hjälpen. Jag säger att det är verkligen inte nödvändigt. Men de står på sig.

Efter någon timme plingar det till i mobilen och 2×100 kr kommer från dem med ett stort tack och lycka till med cyklingen och insamlingen.

Jag väljer därför att skänka de 200 kr jag fått av dem till Team Utan Gränsers insamling till förmån för Läkare Utan Gränser. Det känns liksom helrätt tycker jag.

Jag sms:ade och tackade dem, samt kollade att de kommit på bussen, vilket de gjort. Ikväll kommer jag somna med ett leende på läpparna, då deras tacksamhet och glädje berörde mig.

What a feeeeeeling

Varför har man inte skaffat en el-cykel tidigare? Imorse kunde jag inte testa nya el-cykeln till fullo hela vägen, då jag skulle möta en kollega i Täby. Hon skulle cykla till jobbet för första gången och jag hade erbjudit mig att cykla med henne, så hon kunde se vilken väg jag kör.

Det är rätt lätt att välja fel väg på vissa ställen, så man får världens omväg eller hamnar på en en väg som är mer backig och därför jobbigare. Jag som pendlat i många år med cykel har kört vilse många gånger i jakten efter den perfekta pendelsträckan.

Resultatet av morgonens cykeltur till jobbet visade att jag förbrukat 28 % av batterikapaciteten och hade då 72 % kvar till hemfärden. När det var dags att cykla hem, var jag själv och nu skulle el-cykeln få visa vad den gick för.

Hemfärden – första riktiga testet

På vägen hem trampades det på. Och wow vilken skön känsla det var att susa fram i +25 km/h och vid minsta backe känna el-motorns hjälpande hand. Den gör att man inte tappar fart uppför alla små och stora backar jag har utmed min pendelsträcka.

Den tunga el-cykeln plöjer fram som ett kryssningsfartyg i full fart. Och det är en vrålhärlig känsla. Visst kommer man med en racer ofta upp i mycket högre farter än vad jag gör med el-cykeln. Men den oslagbara känslan är när man på ett lekande lätt sätt trampar uppför långa sega backar.

Jag brukar köra sträckan hem från jobbet med den vanliga cykeln på ca 1 tim och 10 min. Hemfärden idag tog bara strax över 1 tim och då hade jag även lite ofrivilliga hinder på vägen. Den stora skillnaden är ju att man inte känner sig i närheten så slut som jag skulle varit om jag hållit samma tempo men en vanlig cykel.

Trodde aldrig jag skulle säga: El-cykel – What a feeeeeeling! Om du tror att man inte får någon träning med en el-cykel, så har du fel. Jag var riktigt svettig när jag hem.