The Rift 200 km

Jag befinner mig just nu på Island och igår körde jag loppet The Rift 200 km som är ett gravellopp som går på helt magiska och delvis helvetiska grusvägar runt den aktiva vulkanen Hekla.

Vi är ett helt gäng här och de flesta av oss bor på Midgard Basecamp, som bara ligger några minuter från starten och målgången.

Klockan 07:00 stod vi i startfållan och som vanligt är man sådär nervös inför ett lopp. Jag och min kompis Carl stod rätt långt bak i startfållan och våra ambitioner var inte att köra på någon speciell tid utan mer att försöka klara av hela loppet.

De första kilometrarna hade vi en pacecar som höll ihop alla startade fram till att grusvägarna började.

Efter ungefär 45 minuter var det det dags att korsa den första av 5 floder. Detta var ju en helt ny typ av upplevelse att vada med cykelskor genom den rätt starka strömmen.

Här tar Pontus på sina clip-on vadarstövlar som funkade sådär, då den ena lossnade och flöt iväg med floden 😄

Underlaget skiftade ganska mycket mellan riktigt behagligt grus till helvetesgrus som gjorde att man trodde att ögonen skulle ploppa ut ur huvudet. Sedan var det vissa vägar som till synes såg fina ut, men som hade partier med mjuk sand som gjorde att cykelns åkte hit och dit. Det var skitläskigt.

Jag och Carl skildes åt efter 6 mil, då han varit sjuk innan loppet och kände att orken inte fanns att klara av hela loppet. Så här i efterhand så körde han den vackraste delen av loppet som var de första 10 milen, då han bröt.

Efter ett tag blev det så att jag och en engelsman cyklade tillsammmans efter att jag stannat och givit honom lite cykelolja för att få tyst på hans gnisslande cykel. När man cyklar genom vatten och långa sträckor med sand och damm, var det riktigt skönt att jag hade med mig en flaska med olja för att hålla drivlinan i god form. Jag tror jag smörjde nog min kedja 5 gånger under loppet.

Det roliga med lopp som detta är ju annars att träffa andra, då detta inte är ett lopp på liv eller död för de flesta. Det är en upplevelse och man stannar och hjälper varandra om man cyklar förbi någon med problem. Då får man chansen att prata med cyklister som kan komma från hela världen. Jag och engelsmannen höll ihop under ett par mil, innan vi skildes åt efter en längre klättring.

De flesta stigningarna är under loppets första hälft och totalt är det ungefär 2 000 meters klättring, sett över hela banan.

Det var de mest spektakulära klättringar som jag någonsin upplevt och jag klarade faktiskt att trampa uppför några av dem. Två av klättringarna var så branta att det var totalt omöjligt, där var det bara att leda cykeln upp på toppen. Tyvärr är det svårt att visa på bilder hur brant det var.

Och när det var dags att cykla downhill, fick man delvis hoppa av och leda cykeln genom halvmeter tjock snö som fortfarande låg kvar på de norra delarna av bergen.

Under den andra hälften av loppet var det inte så mycket stora backar, men det var nu vi bjöds på loppets mest helvetiska underlag. Och det hjälpte ju inte att man nu började känna av en del kramp i benen och trots riktigt bra cykelbyxor började rumpan få det väldigt jobbigt av allt skakande.

Efter ca 12 mil hade man lagt in en extra loop och den började med mjuk fin grusvägscykling och detta kändes ju helt underbart tills man avverkat hälften av loopen. Då blev underlaget sprängsten, där det var omöjligt att cykla fort. Under flertalet kilometer fick man försöka undvika att skära sönder däcken på de vassa stenarna genom att köra konstant slalom mellan stenarna.

På slutet var det en hel del välkommen asfaltscykling och ett tag tänkte jag att det kanske var så ända in i mål? Men nej, så var det inte. När man hade som mest ont i kroppen blev det åter ett par mil med riktigt knagglig grusväg som skakade sönder det sista av glädjen med grusvägscykling. Just nu hatade jag grusvägar och när solen förbyttes i ösregn, ville jag bara börja gråta och ge upp. Men då kom jag ikapp en kanadensisk tjej som kände likadant och vi peppade varandra under ett par av de sista milen tills hon stannade lite längre än mig i sista depån.

Efter ca 13 timmars kämpande gick jag i mål ensam och jag ville nästan bara brista ut i gråt av både lycka och trötthet. Avslutade det hela med att käka och dricka öl i målområdet med kanadensiskan som kom i mål strax efter mig. Sedan cyklande jag hem som ett skakande asplöv i regnet.

Efter en varm dusch och en god öl somnade jag ovaggad…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.