Jag vet inte riktigt vad det är som driver mig att fortsätta kämpa på och cykelpendla när mörkret, regnet och kylan smugit sig på. Det är just nu halvmörkt när man åker hemifrån och nattsvart när man kommer hem på kvällen. Det känns som jag hamnat i något form av ekorrhjul som bara snurrar och snurrar…

Ser man till det trevliga med cykelpendlingen, så får jag ju lite mer än 2 timmars cykling varje dag. Det är ju finfint för hälsan. Men just nu känner jag att motivationen börjar tryta.

Österåkers kommun, där blir allt svart

En stor del av motivationen till att cykla sitter i hur enkelt det är att ta sig fram. På hemvägen från jobbet varje dag, möter jag den svarta väggen.

När man lämnar Täby, strax efter Arninge och passerar skylten som visar att nu äntrar du Österåkers kommun. Där tar cykelbanan tvärt slut vid kommungränsen och likaså gatlyktorna. Nu blir det landsvägscykling i mörkret upp mot Rydbo station. Där börjar grusvägen som leder dig mot de centrala delarna av Åkersberga. Om det var svart förut, blir det nu svartare än svart.

Har du ingen bra cykellampa är denna väg livsfarlig att cykla som du ser på bilden nedan 😎

Jag fortsätter drömma om den dag då man kan cykla på en belyst asfalterad cykelbana till Täby som inte är byggd med en berg och dalbana som förebild.