Idag var det dags för en till kurs för en kollega som börjat cykla MTB. Denna gång var det Monia, som fram tills idag knappt suttit på en MTB och framför allt inte cyklat med SPD-pedaler och cykelskor som man sitter fast i.

Det är jättesvårt att veta i förväg hur bekväm eller obekväm vissa känner sig att cykla i skogen. När vi kom till första berghällen, där vi skulle stanna och öva så kom första osäkerhetsvurpan med ett litet blödande skrapsår för min elev  Vissa skulle säkert ge upp redan nu, men med ett skratt så var hon uppe på cykeln igen och gjorde ett nytt försök som gick jättebra 🙂

Vi fortsatte sedan in i skogen och efter en stund stannade vi till vid ett ställe där det var mycket stenar och rötter och tittade lite på hur man tog sig igenom detta på bästa sätt. När det var dags, vann osäkerheten och vipps så hade vi Monia liggandes på rygg. Denna gång utan några skador, då hon knappt hade styrfart när hon föll 😊

Strax efter detta valde vi att avvika från MTB-leden för att istället köra lätta häststigar och andra lätta stigar för att öva på att bara hantera cykeln. Vi körde också några rejäla backar, För att öva på att man måste bestämma sig och ge sig fanken på att det ska gå att cykla uppför den branta backar. Voilà! Plötsligt gick det ytan att hoppa av.

Jag tycker Monia var en riktigt kämpe idag och Jag tror hon fick ut något av kvällen. Det hon behöver öva på är att bli kompis med sin cykel och jobba på övervinna ”rädslan” av att sitta fast i cykeln. Jag ska försöka haka på och cykla något mer med henne i trakter där hon bor och känner sig bekväm med stigarna.

Med lite mer övning kommer det galant att cykla Cykelvasan.