Satsar på 9 000 km

Normalt brukar jag logga ca 5000 km cykling per år om man räknar vanligt cyklande ute och på trainern med Zwift. Men i år när jag beslutade mig för att skaffa en elcykel så har ju tidigare skrivit att det blivit väldigt mycket mer pendlande med den till och från jobbet.

Planen i somras när jag köpte den, var att i oktober köper jag nog ett månadskort hos SL igen… nu är vi snart i mitten på december och jag har fortfarande inte köpt något månadskort. Senast var i maj. Jag har fyllt på min reskassa tre gånger under denna tid med 250 kr per gång. Fatta vad pengar man sparat på att inte åka bil eller buss 🤑

Jag kommer nog få räkna med lite reservdelskostnader på cyklen framöver, då slask och salt tär hårt på cykelns delar. Än så länge funkar allt kalas, bortsett från skrikande bromsar när det var som slabbigast. Det har dock lagt sig nu, när slasket är borta.

I år hade jag inget mål med mitt cyklade, men när vi nu är inne på årets sista veckor så tror jag målet blir att försöka nå 9 000 km innan årsskiftet. Egentligen vore det ännu ballare att nå 10 000 km, men det tror jag är lite väl optimistiskt för min räkning just nu.

Om jag kan, så kan du…

Jag skulle verkligen vilja få fler att våga ställa bilen, pausa SL-kortet och testa att använda cykeln som transportmedel, förutsatt att du givetvis har en cykel. Jag förstår att det kanske inte passar alla, men långt ifrån alla har 2×29 km till jobbet som jag har. De flesta kring Stockholm har betydligt närmare och många har också bättre förutsättningar att cykla än vad vi Åkersbergabor har…

Med en el-cykel blir inte pendlingen särskilt jobbig. Du får en snäll och effektiv lågintensiv träning. Det kommer få din våg att visa mindre, du kommer sova bättre och du kommer känna dig som Batman eller Batwomen, när du vant dig vid att lite regn inte är så farligt. Jag kan lätt cykla alla dagar i veckan och ändå köra ett träningspass på helgen.

Våga byta till pendelcykel 2020!

När vintern kom till stan

Sakta drog jag upp rullgardinen i sovrummet. Och där utanför hade Kung Bore börjat förvandla det mörka novemberlandskapet till något fluffigt, mjukt och vitt – första snön var nu äntligen här! Jag är barnsligt förtjust i snö för det blir så himla fint ute.

Under natten hade det växlat från 5 plusgrader och regn till någon minus och blötsnön föll som enkronor från himlen. Tycker alltid det är lika spännande att cykla när första snön kommer och nu var det ju snöpremiär för elcykeln också.

I Österåker och Täby hade man inte börjat snöröja eller halkbekämpa något på morgonen, så det blev resans slabbigaste kommuner. På grevens grusväg mellan Täljö och Rydbo var det magiskt fint med alla snötyngda träd, så där passade jag på att ta en snöselfie.

Väl nere i Danderyd, briljerar dem som vanligt med perfekta cykelbanor som var sopsaltade, rena och fina som är en fröjd att glida fram på. Och ungefär i samma veva börjar cykeln att fjanta sig och inte hålla de växlar som jag väljer… tillslut hittar jag en hyfsat lagom tung växel som funkar utan att jag behöver trampa som duracellkanin. Jag börjar oroa mig för växlarna, då jag ska cykla hem de 29 kilometrarna också.

När jag kommer till jobbet och ska parkera cykeln i cykelgaraget ser jag orsaken till växelstrulet. Hela bakväxeln och kassetten hade blivit en isklump. Det var bara att ställa in cykeln i tvättboxen på jobbet och spola ren den från is och snö.

När det var dags att cykla hem, hade temperaturen fallit rejält och i alla kommuner utom Täby var det inga problem med att det fryst på. Där var det en hel del cykelbanor som var direkt livsfarliga att cykla på om man inte har dubbdäck, vilket jag som tur har.

Kors i taket så var Österåkers kommun bäst att cykla i. Men jag blev lite orolig för grevens grusväg som iofs inte var några problem att cykla på, men där syntes inga spår av någon form av snöröjare. Den blöta grusvägen hade nog självunderhållit sig genom att snön på de flesta ställen smält undan självmant. Hoppas inte kommunen glömmer bort denna väg vinter 🥺

Misärcyklisten trampar på

Något spännande har hänt med mig senaste tiden. Jag som brukar sky regn har plötsligt inget alls emot när det öser ned medan jag sitter på cykeln.

Häromdagen när jag skulle cykla hem från jobbet, vräkte regnet ned och gjorde så under hela den timme som jag har på cykeln innan jag är hemma. Jag fann mig istället själv sjungades i regnet på sträckor där ingen hörde mig ☺️ Antingen börjar jag bli knäpp eller så blir man bara lycklig av cykla mycket.

Jag har längtat efter denna känsla då man skiter i vädret och bara cyklar. När man kommer till sitt mål tömmer man skorna på vatten, tar en varm dusch och vipps är man en ny människa.

Skorna hinner ju nätt och jämnt torka efter 6 mils plaskvåtspendling. Därför tror jag att jag ska införskaffa någon form av skotork. Vill inte ha en sådan där ful man sätter på väggen, utan tänker mig något mer enklare och mer portabelt som denna jag hittade på Jula för 119 kr.

Många kilometer blir det…

När jag gluttade i STRAVA hur mycket jag cyklat hittills i år, så kommer jag nästa vecka att passera 8 000 km. Personligen tycker jag det är helt galet mycket, då jag aldrig någonsin cyklat så mycket under ett år.

2,4 kg säkerhet på posten

TutTuT i mobilen sa det på eftermiddagen. Ett paket hade landat hos min lokala ICA-butik. Det var mina nya vinterdäck till min pansarkryssare till el-cykel som jag pendelcyklar med.

Det var mig ett par rejäla däck man köpt. De väger in på tunga 1,2 kg styck med sina 209 dubbar i varje däck. Det är inga vinterdäck i MTB-utförande jag köpt till min E-MTB. Jag har istället valt ett par mer klassiska pendelcykeldäck, men som har samma storlek som mina MTB-däck som jag kör med resten av året.

Nu blir det spännande och se om jag klarar mig fram och tillbaka på en laddning med dessa rackare monterade. Imorgon blir det alltså däckbyte på schemat här hemma.

Väderprognosen verkar dock mest visa regn och åter regn den närmaste tiden… Nåja, de behöver ju köras in lite.

Livet som cykelpendlare

Jag vet inte riktigt vad det är som driver mig att fortsätta kämpa på och cykelpendla när mörkret, regnet och kylan smugit sig på. Det är just nu halvmörkt när man åker hemifrån och nattsvart när man kommer hem på kvällen. Det känns som jag hamnat i något form av ekorrhjul som bara snurrar och snurrar…

Ser man till det trevliga med cykelpendlingen, så får jag ju lite mer än 2 timmars cykling varje dag. Det är ju finfint för hälsan. Men just nu känner jag att motivationen börjar tryta.

Österåkers kommun, där blir allt svart

En stor del av motivationen till att cykla sitter i hur enkelt det är att ta sig fram. På hemvägen från jobbet varje dag, möter jag den svarta väggen.

När man lämnar Täby, strax efter Arninge och passerar skylten som visar att nu äntrar du Österåkers kommun. Där tar cykelbanan tvärt slut vid kommungränsen och likaså gatlyktorna. Nu blir det landsvägscykling i mörkret upp mot Rydbo station. Där börjar grusvägen som leder dig mot de centrala delarna av Åkersberga. Om det var svart förut, blir det nu svartare än svart.

Har du ingen bra cykellampa är denna väg livsfarlig att cykla som du ser på bilden nedan 😎

Jag fortsätter drömma om den dag då man kan cykla på en belyst asfalterad cykelbana till Täby som inte är byggd med en berg och dalbana som förebild.