Per, jag, Amanda, Monica och Johanna i startfållan. Bakom kameran: Caroline
Yehaaaa… så har man klarat av sitt första lopp på skidor.
Klockan 05.30 imorse ringde klockan på hotellet. Det var dags att gå upp och göra sig ordning för mitt första skidlopp. Efter att vi kalasat i oss en ordentlig hotellfrukost bar det iväg med buss mot Oxberg och startplatsen.
Väl på plats på startområdet hämtade vi ut våra skidor som fraktats dit efter att Åsarna vallat dem igår kväll. Dagen till ära hade skidorna förärats med bra glidvalla och något slivrigt klister.
Det var en mäktig känsla att få stå i startgrupp ett och idag var det första gången som jag fick ett startnummer under 1000. Klockan 9.00 drogs startbanderollen upp och jag med nummer 297 på hakklappen började min tre mil långa skidresa.
Vallateamet hade gjort ett bra jobb med mina skidor, för jag hade fint glid och hyfsat bra fäste. Jag som mest brukar staka mig fram, fick även chans att prova på att ta mig fram med diagonal teknik. Svårt att få till det bra, men övning ger färdighet. Jag fick även till ett skönt fall i Hökberg och när jag låg där så blev jag överkörd av en annan skidåkare och tack vare mig drog fem till omkull, så förlåt till er får jag väl säga. Alla klarade sig utan skador och med ett lätt skratt, stakade vi vidare.
Vädret var annars helt okej för oss som startade på tidigt på morgonen. Vi hade mestadels molnigt och -1 grad. Halvvägs in i loppet började det snöa, men det blev aldrig så allvarligt att det påverkade underlaget.
Efter 2.51.01 korsade jag mållinjen i Mora på en tid som var väldigt mycket bättre än vad jag förväntat mig. Extra skönt var att efter allt detta hade ICA bokat SPA-avdelningen på hotellet, där det även serverades mat och dryck. Nu sitter man här då nöjd och glad som passagerare i bilen, på väg hem igen.
Tack, Anna 🙂
GillaGilla
Stort grattis Magnus!
GillaGilla
Tackar 🙂 Jag hade en YouTube film i huvudet när jag ramlade i backen som visar en del av Vasaloppet där folk föll som käglor i en backe.
GillaGilla
Grymt bra stakat på premiären! Och vad skönt att vurpan ledde till ett skratt, och inte ett benbrott 🙂
GillaGilla