Idag var jag hos läkaren och visade upp mitt knä som jag drämde i backen i lördags. Detta är andra gången jag hälsar på hos läkaren i år.

Haltade lite lätt in på rummet och satte mig i stolen
– Jaha, nu ska vi se. Jag ser att du var här för ett par månader sedan och då tog vi bort stygnen efter att du cyklat omkull, säger läkaren. Vad har du råkat ut för nu? Jag har cyklat omkull igen, sa jag med ett leende. Fick ett lite stelt, men ändå ett leende tillbaka.

Jag berättade jag att nu var det knät som fått ta smällen och då var det var bara att åla sig upp på britsen och så började läkaren dra, klämma och känna. Efter en stund konstaterades att knät förmodligen klarat sig av fallet och att det som var svullet, framför allt var ligamentet framför knäskålen.

Den lycka man inombords känner när en läkare ger ett positivt besked är underbar. Jag skulle hålla mig ifrån mina cyklar i minst en vecka sa läkaren.

Ikväll när jag kom hem från jobbet hade tidningen Bicycling kommit i brevlådan. En kaffe, kaka och den tidningen är vardagsmys. I detta nummer var det stort fokus på Tour De France som startar snart, och torts detta racercykelfokus fick jag en enorm lust att anmäla mig till ett MTB-lopp innan Cykelvasan. På jobbet har jag och min kollega Jonathan bubblat lite om att kanske köra Engelbrektsturen som är ett 80 km långt lopp som går i trakterna kring Norberg. Det loppet går i slutet på juli och jag hoppas läkningen av mitt knä går bra, för då anmäler iallafall jag mig.