Engelbrektsturen – 7 mil med växeltrassel

Årets första och kanske enda MTB-lopp hade kunnat blivit en succé. Formen fanns där och jag var rätt taggad när startsnöret släpptes och vi fick cykla iväg.

Första biten ut ur Norberg är det trångt och det är inte någon större idé att försöka köra om andra. Här gäller det att bara hålla koll på den stora amöba av cyklister som snart ska in på den avsmalnande grusvägen så att man inte kör in i någon eller blir påkörd. Efter en stund, bildas de två led och då går det att ligga i omkörningsfilen och plocka platser.

När grusvägen sakta övergick i mera stigliknande terräng kom första stoppet. På en lite stökigare stig åker kedjan av i ett hopp. Det var bara att stanna och skita ner händerna för att få tillbaka den.

Efter detta hopar sig växelproblemen. Plötsligt kan jag inte växla upp från lilla till stora klingan och det gjorde att jag fick trampa som en hamster som springer i sitt hamsterhjul på raksträckorna. Det funkade dock rätt okej på de mer stökigare partierna som det finns det gott om på detta lopp.

Ungefär halvvägs in i loppet får jag äntligen upp kedjan på stora klingan igen och bestämmer mig att försöka låta bli att växla till lilla klingan, vilket inte visade sig att det skulle gå i några av de riktigt branta stökiga backarna som var kvar. Vid ett ställe på en lång nedförsbacke med rätt stenig terräng lossnar kedjan igen och nu går det så fort att jag inte upptäcker att det hänt. När jag sedan börjar trampa, så rasslar det bara till.

Helvete tänker jag väldigt högt 👿 Nu hade hela växelpaketet där bak vänt sig bak och fram såg det ut som. Detta händer precis vid ett tält där det står ett ”rockband” och skrålar jättehögt ur ett par högtalare som låter som de spruckit.

Vänder upp och ner på hojen. Står och sliter en stund till den gräsliga musiken tills jag äntligen får tillbaka växelgrunkan i rätt position igen. Som tur är verkar den inte gått sönder… Nu är mina händer kolsvarta av olja och jag försöker kleta av mig all skit i gräset innan jag hoppar på cykeln och kör vidare.

Nu kände jag att en rekordtiden var utom räckhåll, men jag fortsatte och plockade tillbaka en hel del placeringar av alla som körde om mig när jag stod och mekade. Nu börjar plötsligt växlingarna funka bättre efter det stora haveriet 🙄

Under resterande del av loppet håller växlarna och kedjan hyfsat bra och kedjan åker bara av en gång till. Då lyckats jag få tillbaka den på plats med cykelskon i farten. Kände mig som värsta proffset som lagar mina grejer i farten…

Hur gick det då till slut

Målet var att försöka slå tiden 3 tim och 16 min som jag gjorde 2017.

Jag hade nog kunnat komma in på en tid på runt 3 tim idag om inte cykeln strulat och varit så dum, men jag är rätt nöjd med min tid ändå som blev 3 tim och 22 min.

Nya tag nästa år… Nu ska cykeln lämnas in på service tror jag och så tänker jag se om jag ska konvertera den till singelklinga.

Tack för fina bilder från Cykelkanalen.se och deras fotograf Anders Jansson och Happyride.se bilder deras fotograf Hans Schönning.

En sista sväng innan helgens lopp

På söndag är det dags för ett återbesök till skogarna kring Norberg. Då ska jag köra Engelbrektsturen igen. Det är ett av mina favoritlopp på MTB, så det ska bli kul.

Som uppladdning inför detta har jag denna vecka fått till två pass på den lokala MTB-banan och båda gångerna satte jag personligt rekord på banan. Det känns som jag inte tappat så mycket av skogsmullecyklisten i mig, trots att jag knappt cyklat på MTB:n i år.

Idag lät jag MTB:n stå och tog mig istället en sväng med racern. Vädret var soligt och ca 25 grader, alltså toppenväder för en landsvägsrunda. När jag kom upp till Brottby, upptäckte jag att jag glömt min vattenflaska hemma. Då bestämde jag mig för en kortare runda, för att jag inte skulle ramla av cykeln pga uttorkning.

Strax efter Brottby börjar himlen fyllas med mörka moln och rätt snart kom de första dropparna. Dropparna gick snabbt över till ett rätt ihållande regn. Jag som annars avskyr att cykla i regn, njöt lite i hemlighet av det svalkande regnet ☺️

Framdäcket såg till att benen svalkades av allt vatten som det tog med sig från asfalten

När jag närmade mig Hakungebacken på väg tillbaka, upphörde regnet. Och hemma hade det inte kommit en droppe. Vi fick en skur lite senare med åska och allt när jag satt och drack lite bubbel med några grannar. Apropå Hakungebacken. Jag satte inget PR där idag, men jag gjorde min 3:e bästa tid och då har jag cyklat där rätt många gånger – 76 gånger närmare bestämt!

Jag fick ihop ca 43 km idag och det kändes lagom. Nu ska jag vila en dag, så att man är pigg i benen på söndag. I Norberg verkar det på söndag bli fint väder och ca 20 grader fram till lunch, då det väntas börja regna 😬 Mitt i loppet alltså, så vi får väl se om det blir en geggig upplevelse.

Efter regnet körde jag fladdrig klädstil för torka
Så fort jag torkat var klädstilen återställd

Opps… nu ska jag visst köra Engelbrektsturen

Den 21 juli går det 70 km långa MTB-loppet Engelbrektsturen och det är ett av mina favoritlopp, men jag har inte cyklat det på ett par år nu. Någongång i våras satte jag upp en plan att det var dags att köra detta lopp igen, men sedan dess har jag skjutit och skjutit på tanken.

Nu ett par dagar innan sista dag för anmälan anmälde jag mig till Engelbrektsturen 2019. Detta efter att min teamkollega i Team Utan Gränser Tobias Wallenqvist gjort ett inlägg om loppet i klubbens Facebookforum. Har velat lite fram och tillbaka under dagen idag om jag skulle köra, då jag cyklat väldigt lite MTB i år eller typ ingenting! Men nu finns ingen återvändo – anmälan är inskickad och betald 🤘🏼

Nu är det ju inte så att jag kommer ställa upp helt otränad, då jag cyklat väldigt mycket annat. Men jag skulle behöva ge mig ut och cykla lite MTB innan loppet, så jag tänkte börja med att köra några varv på den lokala MTB-banan i helgen som jag inte cyklat något på i år.

2015 cyklade jag loppet på 3:35:48. Jag kom nästan sist i tävlingsklassen Herrar Sport som jag 2015 ställde upp i. Men 2017 körde jag i motionsklassen på rätt respektabla tiden 3:16:07. Målet får väl bli att se om det är en tid jag kan matcha i år eller om jag hamnar mer mot 2015 års resultat?

2015 var ett riktigt kladdigt lopp

Det året var det varmt och skönt men under hela loppet förföljdes vi av ösregn, översvämningar och åska som gjorde det till ett miserabelt kladdigt lopp:

2017 var det istället dammtorrt

Här är jag och min teamkollega Robert Schmatz vid målgången.

Plötsligt händer det

Efter att jag haft en negativ trend gällande tiderna på de cykellopp jag cyklat de senaste två åren, så verkar det ha vänt i år. Vätternrundan som jag cyklade tidigare i somras gjorde jag 6 timmar bättre än förra gången, men då hade jag en riktigt usel tid den första gången 😬

Idag var det då dags att ställa sig i startfållan på Engelbrektsturen. Det var tredje gången som jag ställde upp i detta makalöst fina MTB-lopp. Jag ställde upp i motionsklass och startade i led 6 av 8, vilket är ganska långt bak.

Det är en viss känsla som uppstår i startfållorna, hos kanske främst motionsklassen strax innan start. Här blandas allt från tjocka, smala, vana och ovana åkare. Vissa står med nervös blick och är oroliga för om de kommer hinna klicka ur pedalerna om det blir något tvärt stopp och några andra tar lite lätt på det hela, skrattar och pratar med sina cykelkompisar. Sist men inte minst finns de där som står med fokuserad blick och väntar på att startskottet ska gå. Idag var jag en av de sistnämnda.

Jag hade fått en plats ganska långt fram i ledet och försökte hålla den så gott jag kunde när starten gått. Marken var snustorr och detta innebar att det dammade rejält. Vi som startade i de sista leden cyklade genom en tät dimma av damm och rätt snabbt började ansikte, armar och ben täckas av en grå hinna av smuts och man kände hur det knastrade mellan tänderna.

Engelbrektsturen är ett grymt härligt lopp som börjar med ganska platt cykling på grus och traktorstigar. Där är det ganska lätt att köra om, så ska du plocka placeringar har du chansen att köra om många på dessa dubbelfiliga motorgrusvägar. Sedan börjar de första singeltracksen och det är där de ovana cyklisterna börjar få lite jobbigt eftersom det nu blir lite stökigare terräng. Det gäller att hålla lite avstånd om man kör i motionsklassen, för när det blir stökigare terräng, kan någon bara få för sig att utan förvaring stanna och hoppa av. De flesta kastar sig genast åt sidan, men det är bra om man inte ligger precis i kant med framförvarandes bakdäck, för då kan det ske en olycka.

Det kommer sedan några rejäla klättringar som inte är så långa, men branta. Lutar man sig inte framåt och försöker lägga tyngden så långt fram på cykeln som man kan, så stegrar cykeln. Här gäller det att hitta rätt växel, ligga kvar på den och sedan trampa med jämna lugna tramptag. Då kommer du upp utan att behöva stanna och leda upp cykeln.

Sedan blir det mera platta snabbåkta motorgrusvägar. Det enda man får se upp med här är att när det går fort på löst grus, så kan man lätt få sladd med framförallt framdäcket i en kurva och det är inte kul.

Efter att man fått trampa av sig en stund, blir det ett nytt och riktigt härligt parti med smala stigar, som är lätt tekniska med allt från stenar och rötter som du måste zickzacka mellan. Det är riktigt skoj cykling och det går upp och ned som en berg-och-dalbana.

Loppet avslutas med ganska platt cykling och i år kände jag mig som Stålmannen när vi gick in mot upploppet och på sista biten genom Norberg. Jag gav mig fanken på att ingen skulle köra om mig på asfalten genom Norberg, vilket jag lyckades med också!

Jag gick i mål på 3:16:07 och det kanske inte är något att hänga i julgranen om man jämför mot proffsen, men så är jag inget proffs utan en glad amatör som förbättrade sin tid med ca 24 minuter mot förra gången jag cyklade Engelbrektsturen. Plötsligt händer det alltså och jag bröt trenden och cyklade ett lopp fortare än förra gången 🙂

Jag och Robert Schmatz satt en stund i mål och pratade lite innan vi begav oss mot cykeltvättarna för att tvätta av cyklarna och oss själva. Det vi pratade om var att fler måste upptäcka lopp som Engelbrektsturen och andra lopp i långloppscupen. De är makalöst skojiga att cykla jämfört med tex Cykelvasan, som egentligen bara är 95 km grusvägscykling. Dessutom kostar de hälften så mycket att delta i, men servicen och arrangemanget är i klass med Cykelvasan.

Nästa år vill se fler i Team Utan Gränser i långloppscupen. Man behöver inte köra hela cupen, utan man väljer vilka lopp man vill delta i.

img_3154-1
Jag och Florence som ligger i delar bakom mig på väg till Norberg

img_3161
Det här var man ju värd när man kom hem igen 🍾🥂

Loppisdags

Söndagen den den 23 juli är det dags sätta snurr på pedalerna och avverka Engelbrektsturen, 70 km. Detta är ett av mina favoritlopp på MTB, då det har en bra blandning av olika terränger. Det är ett lättåkt lopp, men med inslag av lite mer tekniska partier, vilket ger det en lite extra krydda tycker jag. Vi ser ut att få toppenväder imorgon med sol och omkring 20 grader, så det är rätt liten risk att grisvädret 2015 återupprepas, då jag cyklade för MTB Täby.

img_8510-1

Idag körde jag en liten testrunda för att se att de nya däcken som jag monterat, satt som de skulle. Det blev en kortare bevattningsrunda på ca 23 km med två stopp för att se till att växterna i mina vänners trädgårdar överlever medan de är borta.

Vi blir två stycken från Team Utan Gränser som startar imorgon. Det är Robert Schmatz som kör i tävlingsklassen, herrar sport och så blir det jag som kör motionsklassen.

Heja oss imorgon!

Liveresultat från Engelbrektsturen

Här kan du följa oss under loppet

Vipps så var man anmäld till Engelbrektsturen

Nu har man då lagt Vätternrundan bakom sig och jag kan väl konstatera att det blev en succé både för mig själv och för cykelteamet Team Utan Gränsers två SUB-grupper.

Nu vill man ju ha något annat att se fram emot och sedan tidigare är jag anmäld till Cykelvasan, men jag kände att jag ville köra något mer innan det. Då var beslutet lätt som en plätt att anmäla sig till Engelbrektsturen, som är ett lagom tekniskt MTB-lopp. Dessutom ligger det ju bara ca 2 timmar bort från där jag bor, så man behöver inte fixa med boende och sånt.

Den 23 juli går starten och jag hoppas på fint väder. När jag körde Engelbrektsturen 2015, så var det ett enda långt race i ösregn, åska och geggamojja. Men vid målgång sprack himlen iallafall upp och solen tittade fram. Som solskencyklist, vill jag gärna ha ☀️ hela loppet i år.

Foto: Matti Narkiniemi
Fick spola av kläderna med trädgårdsslangen innan de gick att lägga i tvättmaskinen

Att man aldrig blir bra på bild

Klart att man har värsta eländiga minen, när man passerar fotografen Matti Narkiniemi från HappyMTB på Engelbrektsturen. De två översta är tagna ca 5 km från start, så vi har inte hunnit grisa ner oss värst mycket ännu. Det längst ned är vid målgången.

Måste bli bättre på att hålla koll utmed kanterna var fotografer står. Ett litet leende ska man väl kunna bjuda på oavsett om fastnar på bild eller inte.