Nu har bidragssäsongen startat för mig i utmaningen 1 kr/km som jag cyklar utomhus på någon av mina ”vanliga” cyklar. Mars blev en mjukstart och jag trampade ihop 140 km cykling utomhus, vilket betyder 140 kr till Team Utan Gränsers insamling till förmån för Läkare Utan Gränser.
Kanske inte mycket att hurra och skjuta konfetti 🎉 för, men alla bidrag är välkomna i TUGs viktiga insamling.
Cyklar egentligen mer
Innan Coronaviruset frammarsch pendelcyklade jag åtminstone 4/5 dagar i veckan till och från jobbet och har så gjort sedan juni 2019. Men då cyklar jag på min elcykelraket och den räknar jag inte med i denna utmaning och inte heller mitt virtuella cyklande i Zwift som jag också spenderar mycket tid på.
En normal månad cyklar jag mellan 800-900 km om jag inkluderar all typ av cykling jag gör. Det betyder att det blir lite mycket att donera för mig varje månad, så därför har begränsat jag mig för en för vilken typ av cykling som ska räknas med i insamlingssutmaningen.
Idag väntade jag till eftermiddag innan jag gav mig ut och cyklade en sväng. Natten och morgonens regn var inget som lockade mig, så jag passade på att åka och handla lite saker och fixa lite saker hemma på förmiddagen.
På eftermiddagen hade det börjat torka upp, men nu var det rejält blåsigt istället. Trots detta var det ändå rätt varmt i luften. Och är det tvåsiffrigt, brukar jag köra i korta cykelbyxor. Däremot blev det armvärmare och handskar med långa fingrar.
Jag tyckte att det gick lekande lätt i början och jag kände mig riktigt stark och solen sken och värmde skönt mellan molnen. Inget kunde stoppa mig nu…
…När jag kommit halvvägs på rundan och börjat cyklingen hemåt kom motvinden från helvetet. I vissa nerförsbackar fick jag trampa för att cykeln ens skulle röra sig framåt. Och plötsligt kände jag mig inte så stark längre 🥵
Motvind är det värsta jag vet. Det finns nog inget jag hatar mer än det när det kommer till cykling. Den kan få en att gå från stålmannen till gummitarzan på ett kick.
Det blev iallafall 60 hälsosamma kilometers och jag måste säga att jag älskar verkligen min gravelbike, Lauf True Grit. Skulle jag bara köpt en cykel, skulle jag bara ha denna. Den är så härlig att cykla på och de sämsta vägarna blir en fröjd att susa fram på.
Förra helgen tyckte jag att Florence hängt länge nog i badrummet. Jag tror att hon har hängt på samma plats sedan sensommaren förra året. Anledningen till detta är att jag verkligen inte känt att vi har haft några gnistor mellan varandra under lång tid.
Men förra helgen hände något och vi tog oss ut på en gemensam försiktig tur, för att se var vi hade varandra. Innan vi gav oss ut var hon givetvis tvungen att pumpa upp sig lite för hon skulle orka med detta.
Med ny fräsch vårluft i däcken bar det iväg till den lokala MTB-banan för att se hur den klarat vintern. Efter ett lugnt varv kund vi konstatera att de fallit en hel del träd som kommunen röjt bort efter vintern. Tyvärr var det ett träd som fortfarande låg rakt över banan, vilket jag felanmälde i kommunens app. Detta fixade kommunen snabbt och efter två dagar skulle det vara fritt fram igen.
Efter den lilla korta intensiva turen förra helgen kände jag att det kanske ändå finns lite glöd kvar mellan Florence och mig. Igår behövde jag komma ut en sväng efter lunchen. Vem stod då där i badrummet och plingade på ringklockan, om inte Florence. Det blev en sväng till på MTB-banan.
Eftersom banan nu var rensad kunde man trycka på lite extra och även om jag känner mig lite ringrostig, satte jag min tredje bästa tid på banan. Det bådar ju gott 🙂
Precis när man trodde att det var dags att plocka bort racern från cykeltrainern och låta den vila över vår och sommarsäsongen, så kom Coronaviruset. Och med detta, hemmaarbete på än så länge obestämd tid. Cykla ute är ju inte förbjudet än så länge. Jag inser dock att ska jag få till den där viktiga spontana träningen, behöver jag nog låta racern sitta kvar i trainern ett tag till.
Min klättring i REsultatlistan
Igår kunde jag konstatera efter att jag överraskat mig själv med att jag kände mig starkare än någonsin på ett race, att jag nu gjort över 107 race i Zwift. Jag började i klass D och länge låg jag i botten i den klassen, men sakta så klättrade jag i resultaten.
2019 kom den där dagen, då jag blev diskad i race för att jag var för stark för klass D. Nu var det bara att börja om klass C och komma sist igen. Länge började jag undra om jag aldrig skulle bli bättre, för jag kom ingenstans.
Men lagom till sommaren kom elcyklen in i mitt liv och jag började pendla nästan varje dag fram och tillbaka till jobbet. Tack vare allt pendlande som gav mig en bra lågintensiv träning i kombo med att jag försökte köra all-in på Zwiftracen, började jag åter klättra i resultaten.
Snart sist Igen
Nu börjar jag snart närma mig att det kanske snart är dags att kliva över till B-klassen och för tredje gången börja om och klättra uppåt från botten av resultatlistan.
I Zwift klassas man in efter vilken watt/kg som man presterar. Det kan diskuteras huruvida det är ett system som t.ex. missgynnar tyngre cyklister som behöver prestera mycket hårdare för att komma upp samma watt/kg som lättare cyklist? Nu är det så Zwift klassar oss cyklister och det är bara att acceptera.
Jag började min watt/kg resa med att jag i början låg på strax över 2 watt/kg när jag startade med Zwift. 107 race senare ligger jag nu på ca 3,2 till 3,4 watt/kg i racen. Än så länge har jag inte ett totalsnitt, som gör att jag blir diskad i C. Men snart så…
Solen har den senaste tiden skämt bort oss i ett överflöd och till detta har vi i Stockholm haft härliga temperaturer uppåt 10 gradersstrecket.
Coronaviruset sprider dock en mörk skugga över oss. Allt och alla drabbas på något sätt i sin vardag. Cykellopp och evenemang ställs in det ena efter det andra, vilket i grunden är bra för att få stopp på smittspridningen. Men det är sorgligt och tråkigt för alla som tränat hela vintern för dessa lopp. Som tur är, så är träning aldrig något man gör i onödan. Man får se det som en investering i sig själv först och främst. Sedan är det ju bara att hoppas att lopparrangörerna överlever och kan komma igen nästa år.
För min egen del har jag bara ett lopp inbokat och det är The Rift på Island i juli. Senast i slutet på maj kommer de informera om de blir av eller ställs in. Detta skulle ju bli min stora cykelgrej i år, så jag håller tummarna. Men jag är inställd på det värsta. Skulle sedan inte flygbolaget ställa in flygningarna, så är det väl bara se sig himlen efter pengarna man betalt för resan.
CyklaT med en riktigt MännIska
Något som däremot piggade upp mig igår, var att cykla in till stan och butiken LaChemise för att hämta ut årets cykelkläder för Team Utan Gränser. På vägen in cyklade jag förbi och hämtade upp min cykelkompis Carl som också är med i TUG. Vi cyklade tillsammans i ett lugnt prattempo in mot stan.
Är det något man saknar i dessa tider när man jobbar hemma ensam, så är det att prata med någon i riktiga livet. Det var en av gårdagens ljuspunkter, så tack för sällskapet Carl. Väl inne vid butiken så träffade vi även vår gemensamma cykelkompis Jessica T. som också skulle hämta sina kläder.
På vägen hem stannade jag hos den lokala pizzerian och köpte med mig en pizza till middag. Jag lyckades få hem den utan att förstöra den allt för mycket på cykeln. Valde med flit en Calzone som klarar av en cykelfärd lite bättre än en vanlig pizza.
TUG cykelklädeskollektion 2020
Väl hemma var det dags att testa nya cykelkläderna och förra året var jag lite besviken på passformen på framförallt mina byxor. I år har Verge som vi har som klädleverantör, gjort om dem lite och framför allt paddingen. Hur årets padding känns får jag se när jag väl provat dem på cykeln.
När jag ålat på mig mina nya cykelkläder, spreds en sådan där skön känsla i kroppen som det kan göra när man tycker att ett klädesplagg sitter riktigt snyggt på en. Detta blev dagens andra ljuspunkt som piggade mig rejält och gjorde mig så glad.
Här nedan kommer då en liten modevisning av TUG cykelkläder 2020:
Magnus Cykelblogg 