Idag var jag ledig och på eftermiddagen levererades min el-cykel som jag beställt. Jag har aldrig någonsin provat en el-cykel och den jag köpte var för mig helt oprövad, eftersom jag beställt den på webben.

Leveransen

Enligt Postnord skulle paketet väga 200 kg 😳 vilket antingen innebar att jag beställt ett 10-pack med el-cyklar eller att något var fel i deras app. Det var givetvis något fel på deras info de fått från butiken.

En jättelåda dök upp på utsatt tid och levererades av en supertrevlig chaufför som hjälpte mig att få in lådan på tomten.

Det mesta var monterat på cykeln, men det som man behövde göra själv var att vrida rätt styret och montera på pedalerna. Det ingick vanliga pedaler, men dessa valde jag att inte montera. Jag tog en sväng till Cykelkraft och köpte klassiska SPD-pedaler som jag är van med och nya innerslangar till däcken. Det var sådana med bilventiler som satt på, men jag vill ha prestaventiler så jag kan pumpa däcken hemma med den pump jag har.

Övervikt med pondus

När allt var monterat begrundade jag min rejäla och bastanta dam. Den väger in på ca 23 kg och den känns som ett stycke amerikanskt militärfordon när man lyfter den. Ett namn skulle den ju också få och jag hade lite förslag från pappa, då jag kollade på en tysk cykel förut. Men nu blev det ju en från USA och därför känns Electric Jane som ett perfekt namn.

Jag bekantade mig lite med displayen och inställningarna. Man kan välja mellan 3 lägen hur mycket elmotorn ska hjälpa till. 1 är något sorts ECO-mode som ger lägst assistans och 3 är maximal assistans.

Snygga detaljer

Cykeln är en E-MTB från Rock Machine med fabriksmonterade stänkskärmar och belysning. Jag måste säga att man integrerat baklampan supersnyggt i bakskärmen.

Premiärturen

Då var det bara att ta på sig hjälmen och trampa iväg. Med läge 3 aktiverat drar cykeln iväg med ordentlig fart när man börjar trampa. Man kommer snabbt upp i 25 km/h, som är den maxfart som elmotorn hjälper till.

Jag har 9 växlar till förfogande, men på vanlig väg känns de ganska onödiga. Man kör ju typ tyngsta hela tiden och när det börjar gå rejält uppför kanske man växlar ner några steg. Känslan är smått underlig hur en sådan tung bjässe kan framföras så lätt. Vill man trampa på fort, ger sig cykelns vikt till känna. Detta eftersom motorn inte hjälper till när man kör över 25 km/h.

Jag tror detta kommer bli en skön kompis fram och tillbaka till jobbet, med tanke på alla backar jag har på min pendelsträcka. Allt handlar ju om vilken medelhastighet man kan hålla. Så vi får väl se om tiden blir densamma som för vanliga cykeln eller om det går att kapa tid med denna el-cykel.

På min lilla korta testrunda, så avslutade jag med en stig som är en del av Blå leden där det finns en superbrant rätt kort backe. Jag tog det rätt lugnt och normalt så skulle jag med den farten fått stopp halvvägs upp i backen och fått kliva av.

I ingången av backen ökade elmotorn snabbt på vridmomentet, med resultatet att man skjutsades uppför backen så att det nästan kittlade i magen. Superskum, men härlig känsla.

Mer reflektioner kommer efter att jag cyklat lite längre med den och då får vi se hur batterikapaciteten är i verkligheten.