Sist men ändå inte

Efter lite försök att locka med diverse vänner på Kompiscrossen igår, blev det att jag själv åkte mot platsen som valts ut för morgonens träningstävling. Denna gång var det längst ut på Haga, bakom SAS-huset.

Banan man stakat ut för dagen var grym och bjöd på cykling över små kullar, jobbiga sega gräsrakor med seg lutning och en lite skogsklättring. Denna gång var det inga hinder, så det blev inget hoppande och bärande av cykeln.
Ganska snabbt insåg jag att jisses vad fort alla cyklade och jag hängde inte alls med. Jag bestämde mig för att hålla ett jämt och lagom tempo som passade mig. Det var några där bak där jag låg som jag kunde hänga på och jag körde väl om två, varav en av dem sedan punkade eller bröt tror jag.
Resultat efter sju jobbiga varv blev att jag kom sist bland killarna som inte bröt av någon anledning och näst sist i totalen. Det här med vilken placering man får känns inte viktigt så här i början, när man börjat cykla cross. Det är klart att det växer ut små horn på alla inkl mig, trots att det inte är en riktig tävling. Men det bästa med Kompiscrossen är att det är så sjukt kul.
Skulle någon av de som anordnade gårdagen läsa detta, så tack för härlig crossmorgon!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s