Under tre timmar på KortVasan

Per, jag, Amanda, Monica och Johanna i startfållan. Bakom kameran: Caroline

Yehaaaa… så har man klarat av sitt första lopp på skidor.

Klockan 05.30 imorse ringde klockan på hotellet. Det var dags att gå upp och göra sig ordning för mitt första skidlopp. Efter att vi kalasat i oss en ordentlig hotellfrukost bar det iväg med buss mot Oxberg och startplatsen.
Väl på plats på startområdet hämtade vi ut våra skidor som fraktats dit efter att Åsarna vallat dem igår kväll. Dagen till ära hade skidorna förärats med bra glidvalla och något slivrigt klister.
Det var en mäktig känsla att få stå i startgrupp ett och idag var det första gången som jag fick ett startnummer under 1000. Klockan 9.00 drogs startbanderollen upp och jag med nummer 297 på hakklappen började min tre mil långa skidresa.
Vallateamet hade gjort ett bra jobb med mina skidor, för jag hade fint glid och hyfsat bra fäste. Jag som mest brukar staka mig fram, fick även chans att prova på att ta mig fram med diagonal teknik. Svårt att få till det bra, men övning ger färdighet. Jag fick även till ett skönt fall i Hökberg och när jag låg där så blev jag överkörd av en annan skidåkare och tack vare mig drog fem till omkull, så förlåt till er får jag väl säga. Alla klarade sig utan skador och med ett lätt skratt, stakade vi vidare.
Vädret var annars helt okej för oss som startade på tidigt på morgonen. Vi hade mestadels molnigt och -1 grad. Halvvägs in i loppet började det snöa, men det blev aldrig så allvarligt att det påverkade underlaget.
Efter 2.51.01 korsade jag mållinjen i Mora på en tid som var väldigt mycket bättre än vad jag förväntat mig. Extra skönt var att efter allt detta hade ICA bokat SPA-avdelningen på hotellet, där det även serverades mat och dryck. Nu sitter man här då nöjd och glad som passagerare i bilen, på väg hem igen.

KortVasan – här kommer jag

Även om de flesta lopp jag brukar delta i är motionslopp, så kommer den där nervositetskänslan i magen när det börjar närma sig.

Vi sitter nu i bilen på väg upp till Mora. På schemat ikväll står det att lämna in våra rengjorda skidor för att proffsen ska valla dem inför morgondagen och efter det följer pastamiddag med kollegorna på ICA.

Imorgon klockan 9.00 står då jag, nybörjaren med 5 skidpass i benen i startled 1 för att avverka de tre milen. Ser också fram emot all blåbärssoppa och solbullar man ska smaska i sig imorgon.
Jag har startnummer 297. På Vasaloppets hemsida kan du följa mina framsteg genom de kontroller jag kommer passera, klicka här

Man tager vad man haver

Mitt första skidlopp närmar sig med stormsteg. Snart står man där på startlinjen i Oxberg, fastspänd i ett par skidor och stavarna redo att staka sig fram de tre milen som ska avverkas på KortVasan.
Eftersom jag inte har någon koll på hur man vallar och vad man ska valla med, känns det skönt att vi ska få vallahjälp av riktiga proffs när vi kommer upp. Det enda kravet de hade var att skidorna ska vara rengjorda från gammal valla.

Som total newbie på det här med skidor, fick tvättställningen duga som skidhållare då det var dags att rengöra skidorna. Så ikväll fick man då testa valla-veck-paketet man köpt och det verkade funka fint. 

Nu är de rena och fina och redo för proffsen.
Om man ska våga sig på att gissa en tid så hoppas jag på en tid runt 3 timmar.

Hyfsat stakpass i slushiespår

När man drog upp rullgardinen imorse var trädgården insvept i den där vita saken som kallas snö igen. Innan den smälter bort igen kände jag mig illa tvungen att svira på mig pjäxorna och ge mig iväg till Täby Konstsnöspår för att försöka få till ett sista pass innan KortVasan på fredag. 

Som ni kanske hör är jag inte helt kompis med skidsporten ännu. Hittar liksom inte glädjen i att staka runt i snön, men den kanske kommer? Jag känner och förstår att det är en väldigt bra träningsform för armar, mage och överkropp, men det är ju det där roliga jag inte hittat ännu.
Idag blev det 14 km i helt okej spår till en början, men mot slutet var det mer slushiekonsitens på snön och spåren blev allt sämre. Jag måste ändå ge en stor eloge till de frivilliga som arbetar med att underhålla spåren och som gör allt för att det ska gå att åka längdskidor. Jag hoppas verkligen att alla betalar de 70 kr som man superenkelt kan swisha till Täby IS innan man ger sig ut på sitt skidpass.

Det är en första gång för allt

Jag anmälde mig ivrigt när tillfälle gavs, att tillsammans med mina kollegor på jobbet åka KortVasan i år. Som det kan vara med det mesta här i livet, har man upp och nedgångar. Senaste veckan har jag velat om jag ska åka eller inte. Jag får väl säga tack till Oskar på jobbet, som kort och gott fick mig att ta mig i kragen. Efter jobbet igår åkte jag till Skidsport, som ligger i Bromma väldigt nära där jag arbetar. Flera kompisar och kollegor hade talat gott om den och dess service.

Väl i butiken öppnades en ny värld av prylar som jag aldrig brytt mig om att titta på. Ganska snabbt inser man att ett par skidor kan kosta precis vad som helst och ett par stavar kan gå loss på samma pris som en vanlig cykel om man vill.
Äntligen en butik med en säljare som lyssnade på en och som inte bara vara ute efter att sälja mig de dyraste som de har. Det blev ett par Atomic Vasa Race som det var halva priset på, eftersom det inte var årets modell. Sedan tillkom det givetvis bindningar, pjäxor och stavar också. Om snön ligger kvar i nästa vecka, kanske man får provåka dem.
Detta är mina livs första längdskidor som jag själv köpt. Sist jag åkte skidor på riktigt var väl med pappa ute på åkrarna i Täby, då jag var liten. Vi får väl se om det är spännande upplevelse som väntar, men jag kan redan nu gissa att en ny typ av träningsvärk väntar.