Beslutet om loppet på Island rycker allt närmare

För några veckor sedan väcktes en tanke att köra det 20 mil långa grusvägsloppet The Rift på Island nästa år. Detta efter att jag sett ett YouTube klipp från GCN. I samma veva lade min cykelkompis Gerry upp ett evenemang i Team Utan Gränser om detta lopp. Gerry är en inbiten grusvägscyklist, vilket jag inte är. Men man kanske kan bli? Jag har inte riktigt fastnat för det, då jag gillat MTB mer. Detta på grund av min trevliga heldämpade MTB som gör cyklingen bekväm och kul på en och samma gång 😃

Ibland måste man bara göra det

Nu handlar det ju om grusvägsloppet på den lilla ön i Atlanten. The Rift har begränsat antalet deltagare till max 500 personer nästa år. I och med detta har man satt upp en anmälningslista, som är en slags väntelista.

Utan någon direkt eftertanke eller planering fyllde jag i mitt namn på listan. Jag kom med på listan och i mitten på oktober skulle anmälningsförfarandet öppna stod det i första bekräftelsen. Ett par dagar senare, kom ett nytt mail om att man har tidigarelagt detta till mitten september. Detta på grund av det höga intresset.

Nu har jag alltså bara lite mer än 2 veckor på mig innan anmälan öppnar och jag måste definitivt bestämt mig 😱 Jag kan redan nu säga att själva loppet finns ingen tvekan om, det är mer utrustningen det hänger på.

Det är 20 mils grusväg som ska avverkas och det sätter rätt höga krav på cykeln och i sin tur cyklisten. På en landsväg kan man ju alltid slappna av om man är trött då det går nedför, men på en grusväg finns oftast inga sådan tillfällen.

Lite kort om själva loppet

Loppet går utanför Reykjavik och banans underlag är 85 % grova grusvägar. Totalt kommer man avverka 2 165 höjdmeter, vilket är nästan dubbelt så mycket som Cykelvasan. Ett antal floder ska man cykla igenom och det utlovas ett vattendjup upp till ankelhöjd när man sitter på cykeln. Kan bli en riktig utmaning detta!

The lady in red – en cykeldröm

Jag har blivit helt kär i Lauf True Grit, som är Laufs första kompletta gravelbike med deras fräcka framdämpare.

En av mina cykeldrömmar har alltid varit en röd cykel. Grusvägscykeln med det långa namnet Lauf True Grit Weekend Warrior i Twilight Red är ju bara så fräck. Jag kan nästan leva med att den kommer med SRAM Rival 1 växlar (gillar inte växlingsförfarandet på SRAMs manuella växlar).

Det som är mest spännande med denna gravelbike är dess framdämpare med 30 mm dämpning. Dämparna är utvecklade av Lauf själva och kan kanske liknas lite med en sorts bladfjäder.

Lauf True Grit i Twilight Red. Foto: Lauf

Det får blir stora avsättningar på sparkontot framöver om jag anmäler mig till loppet 🤑. Här kan du se avsnittet på Youtube från GCN som fick mig att bli intresserad av att delta i The Rift på Island.

Stekhet vecka

Nu i veckan har jag varit i Spanien tillsammans med min mamma. Vi hyrde ett hus av min arbetskamrat som jag och några kompisar hyrt tidigare när vi var och cyklade lite berg på Solkusten. Huset ligger vackert beläget i bergen ovanför Marbella i Sierra Blanca Country Club.

Veckan började med lite nervositet, då en skogsbrand bröt ut en bit från oss samma dag som vi anlänt. Vi såg först bara rök på avstånd, men sedan när solen gick ned såg vi eldsflammorna i mörket. Den första natten sov vi med ett öga öppet. Brandmännen lyckades dock begränsa branden så att den inte spred sig mot oss.

Dagen därpå gjorde vi Marbellas gamla delar, men jisses vad varmt det var. Temperaturen låg på ca 35 grader och det är lite väl högt för att man ska orka göra något vettigt.

De andra dagarna spenderade vi genom att bila runt lite bland alla fina bergsbyar och de bästa besöken var i Ronda som jag varit i tidigare, men då i ösregn. Nu var det betydligt varmare 🥵 En annan riktigt trevlig liten stad var Mijas, som är en liten pittoresk by med små butiker, caféer och restauranger.

Sista dagen gjorde vi ett återbesök till Marbellas gamla delar för att äta middag, en sen middag som spanjorerna gör. Detta var en hit! Att sitta på torget i gamla stan och äta i den ljumma sommarnatten var riktigt härligt.

Det blev en supertrevlig vecka med mamma, men Spanien är lite för varmt sommartid för en som inte gillar att ligga på stranden. Ska jag åka tillbaka, är det nog vår eller höst som gäller för mig.

Här är det fina hus som vi bodde i under veckan. Vill tacka Madeleine och hennes bror för en varm, men mysig vecka i deras hus ovanför Marbella.

Drömmar om grus, lavastenar och floder

Det är inte ofta jag blir sugen på att cykla något lopp utomlands, men efter att jag såg ett klipp från GCN på deras YouTube-kanal så pirrade det till i magen. Deras programledare Oliver Bridgewood deltog i det 20 mil långa grusvägsloppet The Rift på Island.

Detta äventyr anordnas av isländska Lauf som är tillverkaren av de lite lustiga dämparna som först bara fanns till MTB, men som nu finns i en mer slimmad variant till gravelbikes. Lauf har nu också börjat tillverka egna gravelbikes med dessa dämpare.

The Rift går av stapeln under juli månad och verkar vara en upplevelse utöver det vanliga. Loppet går på grusvägar genom Islands till stora delar obebyggda kala, men majestätiska natur. Du cyklar över glaciärer och passerar Islands mest aktiva vulkan Hekla. Det utlovas också cykling genom vattendrag som du måste korsa på din väg mot målet. Visst låter det ballt?

I år deltog strax under 200 personer och nästan alla gick i mål.

Se klippet från The Rift på YouTube. Foton: GCN

Ett nytt land upptäcks bäst på cykel

Jag har aldrig varit på Island och detta skulle ju vara det ultimata sättet att få uppleva det lilla landet ute i Atlanten. Det finns ett litet bekymmer bara och det är att min cyclocross är inte en cykel jag skulle vilja cykla ett 20 mils grusvägslopp med.

Nu har jag dammsugit YouTube på tester av Laufs egna cyklar som jag blivit lite smått kär i. Lauf True Grit är inga billiga saker och vill man ha en lattjo färg så har de rätt saftiga påslag. Testerna är överlag mycket positiva till deras dämpade framgaffel och flera av dem säger att Laufs framdämpade gravelbikes är några av bästa på marknaden just nu i sin kategori.

Den skarpsynte lägger märke till kapsylöppnaren 🍺 som sitter där framväxeln annars sitter monterad om man har två klingor.

Vi får väl se om det stannar vid en dröm eller inte detta…

Nedre bilden är en närbild på den lite annorlunda dämparen från Lauf. Foton: Lauf

Det blev visst personligt rekord igen…

Alltså det är så skoj när man blir bättre och bättre. Igår var det dags att testa min MTB efter att den varit inne på service och fått massa saker i drivlinan utbytt.

Testrundan fick bli på Hacksta MTB-bana som jag älskar att köra på. Där utsätts både cykeln och dess förare för alla dess utmaningar.

Första varvet kände jag att jag hade riktigt bra flyt, men jag tror jag tog ut mig lite väl mycket i början, vilket sinkade mig lite på de två delar där banan har sina största stigningar.

Jag kunde inte se hur de gått, eftersom jag inte hade min Garmindator (den har pajat). Jag körde istället med min Garmin träningsklocka, men med den kan man inte se hur varven gått så länge turen pågår.

Det finns fortfarande blåbär om ni inte visste det

På andra varvet kände jag att jag hade ännu bättre flyt, men i en kurva höll jag lite för hög fart och for rakt ut spenaten. Landade dock mjukt bland blåbärsrisen och klarade mig från både skrubbsår och skador. Phu…

Den lilla incidenten gjorde dock att jag slog av på tempot och slutförde rundan utan några fler problem.

Snart tar nog PR-festen slut, men…

Väl hemma visade det sig att jag fått till en 37 sekunders förbättring av min bästa varvtid på banan. Nya personliga varvrekordet är nu 13:22. Det gav mig en andraplats av dem som kört där i Team Utan Gränser och en 14:e plats i totalen på banan!

Känner mig superdupernöjd, då jag blev lite överraskad att jag hade så mycket pulver i benen 😀

Fånigt nöjd efter en sväng på Hacksta Trail

Kläder för fincykling

Cykelsporten är känd för sina strikta klädregler med hur höga strumporna ska vara, hur långa eller korta benen på cykelbyxorna ska vara m.m. och att allt man har på sig ska matcha varandra och helst med cykelns färg också. Personligen tar jag detta med en klackspark och efterlever kanske bara detta med att kläderna ska matcha varandra.

I smyg så älskar jag detta med hur man ska klä sig som cyklist, då det finns så mycket snygga och coola cykelkläder att välja på.

Nu har jag gått lite bananas och köpt en knasig, men rätt fräck cykeltröja. Det är en cykeltröja med ett mönster som ser ut som man bär en frack med fluga. Perfekt när man fincykla till jobbet tänker jag 😄 om den nu passar mig när den kommer.

Foto Vouge Cycling

Det bästa med cyklingen är fikat

Det finns inte många sporter där det fikas efteråt eller mitt under ett träningspass. Men inom cykelsporten är det populärt och det är kanske därför jag fastnat för denna trevliga sport.

Medan ett antal teamkompisar i Team Utan Gränser givit sig iväg från starten i årets Cykelvasa för att möta regn kladdiga stigar, var vi ett gäng i Stockholm som körde en lugn runda i södra roslagen.

Vi fick ett härligt lagom varmt väder under turen och inget regn. Idag var målet bara att cykla och ha trevligt tillsammans. Enda sprättillfället var i slutet på rundan och segmentet uppför Hakungebacken, där vi körde fri fart och återsamling vid Österåkers kyrka.

Vid Wira bruk fikade vi och njöt av alla godsaker som de har. Det är verkligen i mysigt ställe att stanna på och fika och njuta av historiens vingslag.

Idag var det 80:e försöket för mig på segmentet Hakungebacken Uppför. Det blev inget PR på det 1,4 km långa segmentet, men det blev det på delsegmentet Hakungebacken, endast backen. Det är den brantaste delen av backen som är 340 m lång och har en snittlutning på ca 10 %. Där blev det ett PR idag (1:04). En anledning var nog att jag fick jaga efter Nils Rönström. Det blev bara ett par sekunders förbättring, men det är ändå en förbättring 😀

Sammanfattningsvis var det en trevlig dag i sadeln med ett skönt cykelgäng.

Foto av mig på fikasällskapet
Foto av Nils Rönström från andra sidan fikabordet
Foto av Nils Rönström
Foto av Nils Rönström

Patienten är hemma igen

Efter att den trilskast och varit allmänt irriterande på Engelbrektsturen nu i sommar, visade det sig att en del av drivpaketet på min MTB var i behov av att bytas ut.

Idag fick jag kvittera ut patienten från Rydins cykel, där Florence varit inlagd. Och ja, alla mina cyklar har namn 😀

De har nu bytt stora och lilla klingan, kedjan, kassetten, lite drev och trissor. Sedan upptäckte man att även vevlagret var slitet, så det är också utbytt. Allt ser så nytt, rent och fräscht ut att det nästan känns som jag köpt en ny cykel. Ska ta en liten provtur med den någon dag framöver för att testa att allt känns bra.

Jag kan verkligen rekommendera Rydins Cykel i Åkersberga om ni har problem med era cyklar och bor i norra Stockholm. De är så duktiga och jag har alltid fått toppenservice av dem under de år som jag då och då lämnat in mina cyklar dit.