Egentligen finns det få saker som gör mig osäker på cykeln, men blöta rötter och stenar får mig nästan alltid att tänka på hur rädd jag är för att framdäcket ska försvinna under mig och att jag och cykeln ska gå i backen.
För den som inte cyklar så mycket, så sitter mycket av tekniken i huvudet. Tänker du att du är en fegis, så blir du en fegis. Då blir du den där som inte vågar något och håller oftast en alldeles för låg fart. Låg fart är nästa misstag man ofta gör i skogen när man blir osäker. Kör du för sakta, är risken större att du fastnar i skrevor eller inte kommer över rötter och stenar.
Idag gav jag mig iväg med min kompis Daniel på de stundtals ganska stökiga stigarna i skogarna, där han bor här i Åkersberga. Förutom att försöka tänka positivt och inte tänka att det där klarar aldrig jag, försökte jag öva på att hålla en lagom jämn fart. Det får cykeln att lättare svälja ojämnheter. Jag försökte också fatta beslut vilken väg jag skulle välja genom ett stökigt parti INNAN jag cyklade in i det och trampa på med lagom styrka för behålla greppet. Ibland funkade det och ibland inte.
Varje gång man cyklar med någon som är tekniskt duktigare än sig själv, växer man lite mentalt som cyklist. Önskar att jag var lite mer som Daniel, som studsar fram helt orädd och kör på bakhjulet mellan stenar och genom kärr inne skogen. Jaja, jag kommer väl dit någon gång 🙂
 |
| Inne i skogen var det svårt att fota, men väl ute på stora platta stigen vågade jag mig på att gräva fram mobilen. |
