2014 går mot sitt slut och det är dags för den årliga summeringen om hur träningsåret varit. Jag kan väl först backa bandet till vintern som normalt sätt inte brukar innehålla så mycket cykling, men som i år bjöd på flera annorlunda pass inomhus.
Inomhuscykling på Friends Arena
I ett test under vintern var vi ett stort gäng cyklister som fick möjligheten att cykla i Friends Arenas lastfar, vilket är den stora tvåfiliga ”väg” som löper under arenans läktare. Mitt i vintern fick man alltså väcka racercykeln till liv och under ett antal pass få känslan av att distanscykla, fast runt, runt… Det vore ju rackarns trevligt om detta blev möjligt denna vinter också.
Första utomhuscyklingen som kunde blivit min sista
En dag i slutet på mars då solen sken och gatorna såg torra och snöfria ut, var det dags för premiärcykling med racern utomhus. Halvvägs in på min planerade runda passerar jag ett skuggigt parti som dolde några kyliga snörester från vintern. Plötsligt försvinner framhjulet under mig och allt jag hinner tänka är att detta kommer gå illa… Det första som träffar marken är mitt huvud, sedan blir allt svart.
Efter en bra stund återfår jag medvetandet, tack vare ett par som hittat mig på vägen och som idag är mina hjältar. Med uppskrapat ansikte och ett ymnigt blödande ögonbryn bar det iväg med ambulans till Norrtälje sjukhus, där man sydde ihop mitt ögonbryn och röntgade mitt huvud m.m.
För de flesta av oss som träningscyklar är hjälm en självklarhet. För mig är hjälm alltid en självklarhet, oavsett om jag tränar eller bara ska cykla en kort runda till affären. Ditt huvud är inte på något sätt hårdare, bara för att du fyllt 15 år och lagen inte kräver att du ska hjälm. Jag hade kanske inte suttit här idag om det inte var för min hjälm, så efter olyckan behöll jag min gamla spruckna hjälm som ett litet minne.
Efter någon månad var jag tillbaka på cykeln med ny hjälm och målet inställt på att cykla Vätternrundan i en av Fredrikshofs SUB9-grupper.
Vätternrundan SUB9
Träningen gick väl ganska bra inför detta lopp. När vi började närma oss startdagen insåg jag att jag kanske inte är en SUB9-cyklist. Under sista certifieringen tyckte jag att cyklingen blev alltför ryckig och på tok för jobbig att hänga med. Jag bonkade väl två gånger, innan jag valde att släppa gruppen och slutförde de 20 milen på egen hand. Några dagar efter detta tog jag det jobbiga beslutet att hoppa av Vätternrundan 2014. Att åka ned och försöka hänga med så länge det gick och sedan cykla själv var inte ett alternativ, då vår grupp hade en av de sista starttiderna på Vätternrundan.
Engelbrektsturen och Cykelvasan
Nu fick jag äntligen lite medvind i cyklingen och på båda loppen gick jag i mål på en tid som var bättre än förväntan. För mig var det premiär på Eneglbrektsturen 80 km. Det var nog ett av de trevligaste MTB-lopp jag kört och det ska jag absolut köra under 2015 igen. Cykelvasan blev också en succé i mina mått, då jag åter igen förbättrade min tid för andra året i rad. Målet för Cykelvasan 2015 blir att cykla på en tid mellan 3.15 – 3.30 timmar.
Pendelcykelhöst
Efter sommaren bestämde jag mig för att köpa en ny pendelcykel. Tidigare har jag harvat fram och tillbaka till jobbet på en 10 år gammal 26″ MTB. Valet föll på en av Bianchis hybridcyklar. Tyvärr var nog min cykel ett måndagsexemplar, då det var problem med den från dag ett. Efter flera vändor till affären, köpte de tillbaka den och jag fick istället ett kalaspris på min drömpendelcykel: En Bianchi Zurigo cyclocross. Det är nog den ultimata pendelhojen som gör mina 2×3,5 mil till jobbet lätta, då jag väljer att cykla till jobbet. I höst har jag avverkat över 220 mil på den cykeln.
Rapha Festive 500
Jag var otroligt taggad inför denna utmaning, men pga att i stort sett hela Sverige drabbats av en köldchock med temperaturer på under -10 grader, avbröt jag. 186 km lyckades jag få ihop. Jag ska göra ett nytt försök nästa jul.
Träningssammanfattning 2014
Antal cyklade mil: 520
Antal träningstimmar: 245
Antal höjdmeter: 47 759
Antal cykelrundor: 141
