Efter att jag haft en negativ trend gällande tiderna på de cykellopp jag cyklat de senaste två åren, så verkar det ha vänt i år. Vätternrundan som jag cyklade tidigare i somras gjorde jag 6 timmar bättre än förra gången, men då hade jag en riktigt usel tid den första gången 😬

Idag var det då dags att ställa sig i startfållan på Engelbrektsturen. Det var tredje gången som jag ställde upp i detta makalöst fina MTB-lopp. Jag ställde upp i motionsklass och startade i led 6 av 8, vilket är ganska långt bak.

Det är en viss känsla som uppstår i startfållorna, hos kanske främst motionsklassen strax innan start. Här blandas allt från tjocka, smala, vana och ovana åkare. Vissa står med nervös blick och är oroliga för om de kommer hinna klicka ur pedalerna om det blir något tvärt stopp och några andra tar lite lätt på det hela, skrattar och pratar med sina cykelkompisar. Sist men inte minst finns de där som står med fokuserad blick och väntar på att startskottet ska gå. Idag var jag en av de sistnämnda.

Jag hade fått en plats ganska långt fram i ledet och försökte hålla den så gott jag kunde när starten gått. Marken var snustorr och detta innebar att det dammade rejält. Vi som startade i de sista leden cyklade genom en tät dimma av damm och rätt snabbt började ansikte, armar och ben täckas av en grå hinna av smuts och man kände hur det knastrade mellan tänderna.

Engelbrektsturen är ett grymt härligt lopp som börjar med ganska platt cykling på grus och traktorstigar. Där är det ganska lätt att köra om, så ska du plocka placeringar har du chansen att köra om många på dessa dubbelfiliga motorgrusvägar. Sedan börjar de första singeltracksen och det är där de ovana cyklisterna börjar få lite jobbigt eftersom det nu blir lite stökigare terräng. Det gäller att hålla lite avstånd om man kör i motionsklassen, för när det blir stökigare terräng, kan någon bara få för sig att utan förvaring stanna och hoppa av. De flesta kastar sig genast åt sidan, men det är bra om man inte ligger precis i kant med framförvarandes bakdäck, för då kan det ske en olycka.

Det kommer sedan några rejäla klättringar som inte är så långa, men branta. Lutar man sig inte framåt och försöker lägga tyngden så långt fram på cykeln som man kan, så stegrar cykeln. Här gäller det att hitta rätt växel, ligga kvar på den och sedan trampa med jämna lugna tramptag. Då kommer du upp utan att behöva stanna och leda upp cykeln.

Sedan blir det mera platta snabbåkta motorgrusvägar. Det enda man får se upp med här är att när det går fort på löst grus, så kan man lätt få sladd med framförallt framdäcket i en kurva och det är inte kul.

Efter att man fått trampa av sig en stund, blir det ett nytt och riktigt härligt parti med smala stigar, som är lätt tekniska med allt från stenar och rötter som du måste zickzacka mellan. Det är riktigt skoj cykling och det går upp och ned som en berg-och-dalbana.

Loppet avslutas med ganska platt cykling och i år kände jag mig som Stålmannen när vi gick in mot upploppet och på sista biten genom Norberg. Jag gav mig fanken på att ingen skulle köra om mig på asfalten genom Norberg, vilket jag lyckades med också!

Jag gick i mål på 3:16:07 och det kanske inte är något att hänga i julgranen om man jämför mot proffsen, men så är jag inget proffs utan en glad amatör som förbättrade sin tid med ca 24 minuter mot förra gången jag cyklade Engelbrektsturen. Plötsligt händer det alltså och jag bröt trenden och cyklade ett lopp fortare än förra gången 🙂

Jag och Robert Schmatz satt en stund i mål och pratade lite innan vi begav oss mot cykeltvättarna för att tvätta av cyklarna och oss själva. Det vi pratade om var att fler måste upptäcka lopp som Engelbrektsturen och andra lopp i långloppscupen. De är makalöst skojiga att cykla jämfört med tex Cykelvasan, som egentligen bara är 95 km grusvägscykling. Dessutom kostar de hälften så mycket att delta i, men servicen och arrangemanget är i klass med Cykelvasan.

Nästa år vill se fler i Team Utan Gränser i långloppscupen. Man behöver inte köra hela cupen, utan man väljer vilka lopp man vill delta i.

Jag och Florence som ligger i delar bakom mig på väg till Norberg

Det här var man ju värd när man kom hem igen 🍾🥂