Jag gjorde det

Klockan 15:45 idag så gick startskottet för Stockholm Halvmarathon och grupp D där jag fanns placerad. I normala fall brukar jag vara sjukt nervös inför ett lopp och det har nog sin grund i att man vill göra en lite bättre tid för varje gång man deltar i ett lopp. Men nu var det så många år sedan jag sprang ett halvmarathon och därför kände jag ett visst lugn där bland alla människor i startfållan.

Jag är ju inte den snabbaste löparen direkt, men jag försökte ändå hålla tillbaka efter startskottet i ett försök att den stora gruppen med löpare skulle spridas ut lite. Vid Moodgallerian ganska kort efter start stod första åskådaren som hejade på bl.a. mig och det var min chef med sin dotter.

Efter ett par kilometer inser jag att löpare är ett himla tyst släkte. Ingen säger ett ord till varandra och när vi springer genom en tunnel direkt efter Moodgallerian så blir detta väldigt tydligt. Man hör ljudet av hundratals skor mot asfalten, men inte ett ord hörs… tills efter en stund då jag råkar hamna bredvid ett kompispar där tjejen pratar konstant med killen och dessutom svarar i telefonen när det ringer och pratar på en stund helt obehindrat 🤪

Jag springer på och när jag kommer upp på en av broarna man springer över så ser jag massor med hoppborgsliknandet uppblåsbara saker med kexchokladloggor på. Yeeeesss, en depå med choklad, tänker jag. Men nej… det var bara massor med tjejer i kexchokladkläder med utsträckta händer täckta av plasthandskar som ville ge High Five. Snacka om besvikelse när jag var supersugen på någort ätbart.

Plötsligt i en kurva på Kungsholmen hör jag mitt namn och där står min kompis Robert Otterstål med dotter och vrålar. Oh så stärkande det kändes just då.

När jag passerat en mil som är det längsta jag sprungit i år, så slår det mig att detta går ju rätt bra även om det börjar kännas i fötterna nu. Ett par kilometer senare uppe på Södermalm börjar huvudet tycka det är jobbigt när man möter de snabbare grupperna som är på väg ned mot skeppsbron och snart är i mål. Sånt är psykiskt jobbigt när man börjar bli trött.

Dextrosolkontrollen vid 17 km kom i grevens tid och jag tuggade i mig en hel näve med tabletter så att munnen blev torr som ett kalkbrott. Efter ett tag var det som tur en vattenkontroll där jag kunde skölja ned dammet.

När jag närmar mig Mariatorget börjar det bli plågsamt jobbigt och mina ben och fötter vill inte göra som jag vill. Jag försöker låta bli att tänka att det jobbigt för jag har ju inte ont någonstans.

På söder dyker min chef upp igen hejandes vid kanten av banan och nere vid slottet strax innan mål dyker min kompis Robert med dotter också upp igen. Om ni visste hur mycket era glada tillrop stärker en när man är som tröttast. Tack för att ni fanns utmed banan idag 😊

Springa på under 2 timmar gick som sagt inte denna gång, men det kände jag ju på mig redan innan. Jag korsade mållinjen på 2:10:27 och fällde en liten tår av lycka över att jag klarat av detta igen.

Nu känns benen stela som betongplintar och att gå i trappor är en ren utmaning redan ikväll.

73783AFD-3598-4F9B-991B-269B13C7470A
Före race bild med mina TUG-kompisar. Foto: Carina Otterstål
FDFBB210-82B4-4718-9551-D8D5C42CB7AE
Sista backen innan målrakan. Foto: Robert Otterstål
62DFF830-F158-4724-94C9-D8354C31374A
Efter målgång fick jag äntligen en kexchoklad

Plötsligt händer det

Efter att jag haft en negativ trend gällande tiderna på de cykellopp jag cyklat de senaste två åren, så verkar det ha vänt i år. Vätternrundan som jag cyklade tidigare i somras gjorde jag 6 timmar bättre än förra gången, men då hade jag en riktigt usel tid den första gången 😬

Idag var det då dags att ställa sig i startfållan på Engelbrektsturen. Det var tredje gången som jag ställde upp i detta makalöst fina MTB-lopp. Jag ställde upp i motionsklass och startade i led 6 av 8, vilket är ganska långt bak.

Det är en viss känsla som uppstår i startfållorna, hos kanske främst motionsklassen strax innan start. Här blandas allt från tjocka, smala, vana och ovana åkare. Vissa står med nervös blick och är oroliga för om de kommer hinna klicka ur pedalerna om det blir något tvärt stopp och några andra tar lite lätt på det hela, skrattar och pratar med sina cykelkompisar. Sist men inte minst finns de där som står med fokuserad blick och väntar på att startskottet ska gå. Idag var jag en av de sistnämnda.

Jag hade fått en plats ganska långt fram i ledet och försökte hålla den så gott jag kunde när starten gått. Marken var snustorr och detta innebar att det dammade rejält. Vi som startade i de sista leden cyklade genom en tät dimma av damm och rätt snabbt började ansikte, armar och ben täckas av en grå hinna av smuts och man kände hur det knastrade mellan tänderna.

Engelbrektsturen är ett grymt härligt lopp som börjar med ganska platt cykling på grus och traktorstigar. Där är det ganska lätt att köra om, så ska du plocka placeringar har du chansen att köra om många på dessa dubbelfiliga motorgrusvägar. Sedan börjar de första singeltracksen och det är där de ovana cyklisterna börjar få lite jobbigt eftersom det nu blir lite stökigare terräng. Det gäller att hålla lite avstånd om man kör i motionsklassen, för när det blir stökigare terräng, kan någon bara få för sig att utan förvaring stanna och hoppa av. De flesta kastar sig genast åt sidan, men det är bra om man inte ligger precis i kant med framförvarandes bakdäck, för då kan det ske en olycka.

Det kommer sedan några rejäla klättringar som inte är så långa, men branta. Lutar man sig inte framåt och försöker lägga tyngden så långt fram på cykeln som man kan, så stegrar cykeln. Här gäller det att hitta rätt växel, ligga kvar på den och sedan trampa med jämna lugna tramptag. Då kommer du upp utan att behöva stanna och leda upp cykeln.

Sedan blir det mera platta snabbåkta motorgrusvägar. Det enda man får se upp med här är att när det går fort på löst grus, så kan man lätt få sladd med framförallt framdäcket i en kurva och det är inte kul.

Efter att man fått trampa av sig en stund, blir det ett nytt och riktigt härligt parti med smala stigar, som är lätt tekniska med allt från stenar och rötter som du måste zickzacka mellan. Det är riktigt skoj cykling och det går upp och ned som en berg-och-dalbana.

Loppet avslutas med ganska platt cykling och i år kände jag mig som Stålmannen när vi gick in mot upploppet och på sista biten genom Norberg. Jag gav mig fanken på att ingen skulle köra om mig på asfalten genom Norberg, vilket jag lyckades med också!

Jag gick i mål på 3:16:07 och det kanske inte är något att hänga i julgranen om man jämför mot proffsen, men så är jag inget proffs utan en glad amatör som förbättrade sin tid med ca 24 minuter mot förra gången jag cyklade Engelbrektsturen. Plötsligt händer det alltså och jag bröt trenden och cyklade ett lopp fortare än förra gången 🙂

Jag och Robert Schmatz satt en stund i mål och pratade lite innan vi begav oss mot cykeltvättarna för att tvätta av cyklarna och oss själva. Det vi pratade om var att fler måste upptäcka lopp som Engelbrektsturen och andra lopp i långloppscupen. De är makalöst skojiga att cykla jämfört med tex Cykelvasan, som egentligen bara är 95 km grusvägscykling. Dessutom kostar de hälften så mycket att delta i, men servicen och arrangemanget är i klass med Cykelvasan.

Nästa år vill se fler i Team Utan Gränser i långloppscupen. Man behöver inte köra hela cupen, utan man väljer vilka lopp man vill delta i.

img_3154-1
Jag och Florence som ligger i delar bakom mig på väg till Norberg

img_3161
Det här var man ju värd när man kom hem igen 🍾🥂

Cykelvasan racerapport

När jag satt i bilen på väg hem från Cykelvasan idag satt jag och funderade på vad man ska skriva i en racerapport. De lopp man kört där det hänt något spektakulärt eller något ovanligt är ju alltid spännade att skriva och förmodligen också kul att läsa. För mig hände inget spektakulärt eller ovanligt, utan allt gick ungefär som jag tänkt mig. Lite reflektioner har jag dock och lite om mina kompisar som alla tog sig i mål, där vissa hade det jobbigare än andra.
2016 års Cykelvasa gick tidsmässigt bra (körde i mål på 3.57) vilket jag är hyfsat nöjd med, även om jag hoppades på att jag skulle varit lite snabbare. Det som är mitt hinder är jag saknar den där tävlingsandan som många har, vilket gör att jag inte tar till vara på den kraft jag har. Har nog en hel del att jobba på om jag ska komma nära mitt bästa resultat, 3.34 som jag körde Cykelvasan 2014 på.
Mina stugkumpaner verkar också nöjda med sina resultat. Johan punkade 2 gånger, men fick hjälp av en cyklade cykelmeck som tydligen fanns där ute bland oss utan att man visste det. Han var på väg att ge upp, men kämpade på och tog sig i mål. Det tycker jag är grymt bra! Sedan har vi Robert O. som inte bodde med oss, men som också körde. Han drabbades av kramp i slutet på loppet och fick försöka massera igång sitt ben. Det slutade med att han cyklade i mål genom att enbenstrampa sista biten pga att han hade så ont. Bara det är värt en applåd!
Jag, Jörgen, Peter och Robert S. tog oss i mål utan missöden. Stugans snabbis blev Peter.
Här nedan är bilder på oss alla från Happyride som Hans Schönning fotograferat.
Jag
Robert O
Jörgen
Johan efter första bakhjulspunkan. Cykelmeken lyckades inte få i ordentligt med luft, så han sa till Johan att försöka ta sig till kontrollen i Oxberg för att få hjälp där med mer luft.
Robert S
Peter

Racerapport: Cykelvasan 2015

Jag ska inte göra något deppigt inlägg, även om jag är besviken över min tid idag. Jag avslöjar med en gång att jag var cirka 24 minuter långsammare i år än förra året. Jag trodde att jag skulle ta mig i mål i år på någonstans mellan 3.15 och 3.30. Förra året cyklade jag Cykelvasan på 3.35, så min målsättning var inte helt tagen ur blindo.

I år stannade klockan på 3.58.40 och jag var faktiskt lite förvånad över försämringen. Man kan inte skylla allt på att det var en lite längre bansträckning i år och att de dragit om vissa delar av banan. Det saknades nog lite pulver i mina ben också, trots att jag stundtals kände mig som Stålmannen.
Så såg mina mellantider ut
00:51:00 Mångsbodarna
02:04:47 Evertsberg
02:44:06 Oxberg
03:10:26 Hökberg
03:37:07 Eldris
03:58:40 Mål
Hur var banan i år?
Temperaturen gick från +3 grader vid start till runt +25 på förmiddagen och banan var snustorr. Ibland såg man inte cyklisterna framför sig för allt damm. 
Det var flera partier med väldigt tungtrampat sandunderlag som verkligen tog musten ur benen. Jag tycker årets bana blivit bättre och lite roligare, men jag saknar fortfarande lite teknisk terräng som man har på många av Långloppscupens lopp. Inget supersvårt, men lite teknisk terräng gör att MTB-åkare som är duktiga över rötter och stenar också får briljera lite. Idag är Cykelvasan ett väldigt ”lättcyklat” lopp som inbjuder till väldigt höga farter, lite väl höga ibland.
Servicen kring loppet var som vanligt toppklass!
Visa respekt för varandra
Eftersom det är ett så snabbt lopp fick jag idag erfara cyklister som cyklar helt utan hänsyn för andra. Ett par gånger när man blev omkörd, så vek vissa åkare in alldeles förtidigt utan att titta om de hade passerat en. En gång körde en kille in med hela sin sida in i min sida då jag låg i innerspår, så jag blev utknuffad och fick smaka på en fin buskes grenar och blad. Tror ni han sa ursäkta eller kollade bakåt? Nej. En annan kille svängde också in alldeles för tidigt och körde på mitt framhjul. Denna gång höll jag mig kvar. Istället var det han som vinglade till och körde på en vass rot och punkade. Han fick ingen sympati för det från mig.
Det jag vill säga är att de flesta som jag startade samtidigt med cyklar i motionsklass och är supertrevliga, duktiga på att göra tecken och säga kommer vänster m.m. Jag har inget emot att cyklister som cyklar fort, men visa respekt till andra cyklister!
Nu väntar jag in mina cykelkumpaner som är på väg från Mora till vår stuga i Kläppen. Ikväll blir god mat, vin och chips för att fira vad duktiga vi varit.

Racerapport från Engelbrektsturen

Idag klockan 11 när vi stod och väntande på att startskottet skulle gå, så fullkomligt öppnade sig himlen och det började ösregna. Det hade ju regnat till och och från hela morgonen, men nu kändes som någon där uppe bara ville jäklas med oss. På ett par minuter var man genomblöt.

Hur gick racet då?
Jag startade i fålla 4 i gruppen Herrar Sport och mitt mål var att inte komma sist. Det kan tyckas låta som ett slött mål. Men tar man steget upp från motionsklass, så är det en skara väldigt målmedvetna cyklister man plötsligt har bredvid sig.

I år var det en helt ny bansträckning och mycket mer tekniska partier, vilket var sjukt skoj. Underlaget på stora delar av banan kunde liknas med en chokladpuddning. Här och där var det långa partier med gyttjebad och flera decimeterdjupt vatten.

Det här loppet var nog ett av det jobbigaste och roligaste MTB-lopp jag kört sedan 2012, då jag fick upp ögonen för MTB.

Cykeln fungerade klanderfritt under hela racet och jag är smått imponerad över hur alla rörliga delar kan fungera under det vidrigt geggiga förhållande som vi hade idag. Visst lät det då och då som en gruskross från kedjan och kassetten, men allt höll hela vägen in i mål.

Uppnådde jag mitt mål?
Jaaaa… 8 personer kom efter mig i mål i Herrar Sport, så jag kom inte sist. Jag själv gick i mål på 3.35.48. Jag är nöjd men hade varit kul om jag kunde hittat lite mer energi och styrka för att placera mig lite högre upp. Men nu har jag ju något att jobba på.
Min placering på Engelbrektsturen 2015 blev 413.