Kraschade bara en gång idag också

Idag har jag cyklat 800 meter. Efter 400 meter vände jag för att det kändes inte säkert nog att fortsätta. Det är inte värt att riskera livet på extremt moddiga oplogade vägar idag.

Hemma igen, åkte cykelbyxorna av och skidbyxorna på. Sedan slängde jag in skidorna i bilen och drog till Arninge Golfklubb. Jag har fortfarande inte någon fästvalla eller klister, så precis som i onsdags var det som att åka på såpa.
Efter ett varv stannade jag för att sörpla i mig lite blåbärssoppa och trycka i mig en kexchoklad som BMW och Bavaria bjöd på utmed skidspåret denna dag. När jag stod där, stötte jag plötsligt ihop med min kompis Robert som varit där en stund och hunnit avverka en mil redan.
På andra varvet körde jag omkull i samma backe som i onsdags och passade på att sträcka mig lite i min träningsvärksnacke. På sista varvet blev jag dessutom varvad av Robban och jag försökte väl haka på honom så gott jag kunde. När vi närmade oss krashbacken fick jag några bra tips på hur man skulle tackla den, och vipps vad mycket enklare det blev att åka nedför den.
9,2 km längdskidor blev det för andra gången denna vecka. Kanske kan bli en god vana detta, om snön ligger kvar.

Ingen skidteknik eller armstyrka – men kul ändå

Idag var det dags för skidpremiär. Med tanke på att det töat en del den senaste tiden, styrde jag och ett gäng från jobbet mot Täby konstsnöspår som ligger på Arninge Golfklubb.

Caroline och Ruth har åkt skidor tidigare och får väl räknas som ”vana” skidåkare. Sedan var det Jessica och jag som inte åkt skidor sedan tonåren. Jag kan ingenting om valla och när jag hämtade mina nya skidor i fredags bad jag om att de skulle grundvallas. Jag borde nog haft någon form av klistervalla idag, då hade jag kanske sluppit att åka baklänges tillbaka nedför en av uppförsbackarna.

Spåren var väldigt fina, men väldigt hala. I en av de brantare nedförsbackarna tappade jag balansen och for utför kanten och in i skogen, men jag lyckades ta mig upp igen. Väl uppe i spåret igen drog jag omkull, så att pannlampan och stavar flög alla världens väg. Jag gjorde inte illa mig, så efter att jag plockat ihop mina saker bar det iväg igen.

Det blev 9,1 km idag och med tanke på att det var 23 år sedan jag åkte skidor på riktigt, får jag väl vara nöjd med min insats idag. Jag kan dock konstatera att jag saknar all form av skidteknik och att jag är på tok för svag i armarna. Skyller på att jag har cyklistarmar. Hur som helst var det riktigt kul idag!

Det är en första gång för allt

Jag anmälde mig ivrigt när tillfälle gavs, att tillsammans med mina kollegor på jobbet åka KortVasan i år. Som det kan vara med det mesta här i livet, har man upp och nedgångar. Senaste veckan har jag velat om jag ska åka eller inte. Jag får väl säga tack till Oskar på jobbet, som kort och gott fick mig att ta mig i kragen. Efter jobbet igår åkte jag till Skidsport, som ligger i Bromma väldigt nära där jag arbetar. Flera kompisar och kollegor hade talat gott om den och dess service.

Väl i butiken öppnades en ny värld av prylar som jag aldrig brytt mig om att titta på. Ganska snabbt inser man att ett par skidor kan kosta precis vad som helst och ett par stavar kan gå loss på samma pris som en vanlig cykel om man vill.
Äntligen en butik med en säljare som lyssnade på en och som inte bara vara ute efter att sälja mig de dyraste som de har. Det blev ett par Atomic Vasa Race som det var halva priset på, eftersom det inte var årets modell. Sedan tillkom det givetvis bindningar, pjäxor och stavar också. Om snön ligger kvar i nästa vecka, kanske man får provåka dem.
Detta är mina livs första längdskidor som jag själv köpt. Sist jag åkte skidor på riktigt var väl med pappa ute på åkrarna i Täby, då jag var liten. Vi får väl se om det är spännande upplevelse som väntar, men jag kan redan nu gissa att en ny typ av träningsvärk väntar.