Väckt liv i Florence

Förra helgen tyckte jag att Florence hängt länge nog i badrummet. Jag tror att hon har hängt på samma plats sedan sensommaren förra året. Anledningen till detta är att jag verkligen inte känt att vi har haft några gnistor mellan varandra under lång tid.

Men förra helgen hände något och vi tog oss ut på en gemensam försiktig tur, för att se var vi hade varandra. Innan vi gav oss ut var hon givetvis tvungen att pumpa upp sig lite för hon skulle orka med detta.

Med ny fräsch vårluft i däcken bar det iväg till den lokala MTB-banan för att se hur den klarat vintern. Efter ett lugnt varv kund vi konstatera att de fallit en hel del träd som kommunen röjt bort efter vintern. Tyvärr var det ett träd som fortfarande låg rakt över banan, vilket jag felanmälde i kommunens app. Detta fixade kommunen snabbt och efter två dagar skulle det vara fritt fram igen.

Efter den lilla korta intensiva turen förra helgen kände jag att det kanske ändå finns lite glöd kvar mellan Florence och mig. Igår behövde jag komma ut en sväng efter lunchen. Vem stod då där i badrummet och plingade på ringklockan, om inte Florence. Det blev en sväng till på MTB-banan.

Eftersom banan nu var rensad kunde man trycka på lite extra och även om jag känner mig lite ringrostig, satte jag min tredje bästa tid på banan. Det bådar ju gott 🙂

Det blev visst personligt rekord igen…

Alltså det är så skoj när man blir bättre och bättre. Igår var det dags att testa min MTB efter att den varit inne på service och fått massa saker i drivlinan utbytt.

Testrundan fick bli på Hacksta MTB-bana som jag älskar att köra på. Där utsätts både cykeln och dess förare för alla dess utmaningar.

Första varvet kände jag att jag hade riktigt bra flyt, men jag tror jag tog ut mig lite väl mycket i början, vilket sinkade mig lite på de två delar där banan har sina största stigningar.

Jag kunde inte se hur de gått, eftersom jag inte hade min Garmindator (den har pajat). Jag körde istället med min Garmin träningsklocka, men med den kan man inte se hur varven gått så länge turen pågår.

Det finns fortfarande blåbär om ni inte visste det

På andra varvet kände jag att jag hade ännu bättre flyt, men i en kurva höll jag lite för hög fart och for rakt ut spenaten. Landade dock mjukt bland blåbärsrisen och klarade mig från både skrubbsår och skador. Phu…

Den lilla incidenten gjorde dock att jag slog av på tempot och slutförde rundan utan några fler problem.

Snart tar nog PR-festen slut, men…

Väl hemma visade det sig att jag fått till en 37 sekunders förbättring av min bästa varvtid på banan. Nya personliga varvrekordet är nu 13:22. Det gav mig en andraplats av dem som kört där i Team Utan Gränser och en 14:e plats i totalen på banan!

Känner mig superdupernöjd, då jag blev lite överraskad att jag hade så mycket pulver i benen 😀

Fånigt nöjd efter en sväng på Hacksta Trail

Tronskifte på Hacksta Trail och backintervaller i monsterbacken

Idag på förmiddagen fick jag agera depåstopp när mina cykelkompisar kom förbi och skulle köra MTB-banan i Hacksta här i Åkersberga. Jag hade så himla gärna velat cykla med dem där, men min MTB är ju kvar på cykelverkstaden.

När de var klara kom de förbi mig på en fika. Jag dukade fram kaffe och mina hemgjorda pistagebullar. Givetvis gratulerade jag också Alexander Carlsson som nu har den snabbaste tiden (12:54) på Hacksta Trail i Team Utan Gränser. Han knep tronen från Robert Otterstål och jag är nu tredje snabbast i klubben med lite mer än 1 min till Alexanders tid.

Jag vete fanken om jag är kapabel att slå Alexanders tid just nu? Han är 15 år yngre än mig och han verkar ha en bra träningskurva uppåt just nu. Men inte ska jag ge upp för detta. Jag bor ju nära banan och när MTBn är tillbaka, ska det tränas där 😅

Backintervaller i monsterbacken

När jag inte kunde cykla MTB idag, beslutade jag mig för att köra lite backintervaller i Hakungebacken. Det är en riktig monsterbacke. Min snabbaste tid där satte jag för ett par år sedan i sällskap med några kompisar efter en runda. Jag vet att vid det tillfället tog jag backen på ett helt annat sätt än vad jag brukar. Normalt brukar jag ställa mig upp på cykeln en bit upp i backen, men då satt jag ned under stora delar av den brantaste biten. Och jag tror det kan ha varit ett vinnande koncept då.

Jag haft svårt att hitta samma kraft som jag lyckades klämma ut ur mina ben då. Men idag var jag nära, då jag nästan nuddade mitt personliga rekord från 2016. Min bästa tid är 3:13 uppför Hakungebackens 1,4 km långa segment. Och idag var jag bara 3 sekunder från rekordet.

Förutom att jag ska träna på Hacksta Trail, ska jag försöka nöta lite backintervaller någon gång i veckan i Hackungebacken, för jisses vad pulshöjande den backen är. Man vänder nästan ut och in på lungorna när man närmar sig segmentets slut och toppen av backen.

En dödstrött kille efter dagens backintervaller

Senaste dagarnas värme gör en slö

Igår var det en toppnotering av temperaturen hittills i år. Mäktiga 32 grader hade jag här hemma i Åkersberga. Det gav en känsla av att man befann sig lååångt mycket mer söder ut nere i Europa och idag fick vi få liknande siffror, men kanske någon grad lägre. Tidningarna öser på med rubriker som skräckvärmen, supervärmen och andra stora skrämselord, vilket jag tycker är lite fånigt. Att vi i Sverige har 30 grader varmt på sommaren är ju inget konstigt under kortare perioder då och då. Detta utan att på något sätt förringa att vi måste ändra på vårt leverne för att bromsa upp klimatförändringarna.

Hur som helst har värmen förslappat mig och gjort mig riktigt slö, trots att jag dricker vatten, äter glass och försöker undvika solen.

Dags att röra på slöfocken

Idag masade jag mig iväg och tog en sväng med MTBn på favoritbanan i Hacksta för att få svettas kopiösa mängder svett. Detta trots att min MTB inte är fixad efter allt växeltrassel på Engelbrektsturen. Idag fick jag bara 2 växeltrassel!

På måndag ska MTBn in till en lokal cykelverkstad och då ska det bytas stora och lilla klingan, kedja och kassett m.m. Det blir ingen konvertering till singelklinga har jag bestämt mig för efter diskussion med meken.

4 och ett halvt varv blev det, men något knas var det med min Garmindator som gjorde att några varv inte registrerades på banan 🥵 Bytte till att köra med Garminklockan då istället och då funkade det bättre. Det blev inget personligt rekord på hela segmentet, men på två delsegment satte jag PR i värmen ✌🏼

Imorgon står det landsvägscykling på schemat med ett litet gäng ur Team Utan Gränser. Det är en fikarunda till Wira Bruk och deras magiskt fina café som vi ska göra.

Personligt rekord IGEN på Hackstabanan

Tjosansvejsan vad det gick undan idag! Min teamkompis Robert Schmatz och hans son kom för att köra några varv på MTB-banan här i Åkersberga. Robert har varit här förut och kört, men inte hans son. Så för honom var det premiär.

Häromdagen var jag så nöjd att jag förbättrat mitt tidigare personliga rekord med 18 sekunder. Idag när jag hade sällskap på banan, vilket alltid sporrar en lite extra. Då drämde jag till med 28 sekunders förbättring av det personliga rekordet som jag satte häromdagen.

Nu putsade jag till tiden från 14:31 till 13:59 😅

MTB-banan i Hacksta är en bana med mycket backar och några riktigt urhärliga utförsåkningar med velodromliknande sektioner. På de ställen där klättringarna är som störst så är det inte ovanligt att jag nästan når maxpulsen när jag är ute efter att försöka sätta en bra tid.

Idag gick det mesta rätt och kroppen kändes fin. Kände på mig när jag kört varv 2 av 4 att det andra varvet var ett rekordvarv, vilket det också var.

Att köra slut på sig i Hacksta är grymt bra för kondisen tror jag, då det blir lite som intervallträning. Måste fortsätta att köra mer där i kombo med vanlig landsvägscykling, så man inte tappar denna fina trendkurva som jag just nu upplever.

Robert Schmatz strax innan ”målgång”

Roberts son som jag tror cyklade snabbare än många andra som kört på banan

Våra cyklar som ligger och vilar efter rekordvarvet

Här jagar jag Robert uppför en av backarna