Vi har ju sedan en tid passerat den dag, då de flesta bryter sina nyårslöften. Och några av de vanligaste löftena är att man ska börja träna, träna mer eller går ner i vikt med hjälp av träning.

Jag brukar sällan sätta nyårslöften, men strax för jul antog jag en utmaning om att göra 200 träningspass till midsommar. Den startade i och för sig strax innan nyår, men det fick bli mitt nyårslöfte. Och när nu hälften av februari passerat, så tuffar utmaningen på för mig och här finns inga tankar på att ge upp.

Igår när jag cyklade hem från jobbet, blev det pass 60 av 200 och det känns rätt bra. Jag ligger lite efter, men är inte särskilt stressad över det. Jag får till minst två pass per dag, varje gång jag cyklar till och från jobbet, vilket sker ca 4 dagar i veckan. Så förhoppningsvis ska jag komma i mål med denna utmaning i sommar.

Hur går det själv med dina nyårslöften?

Imorgon är det dags för race igen

Jag missade förra deltävlingen i Svenska Cykelförbundets raceliga i Zwift för att jag fyllde år, men imorgon torsdag kommer jag ställa upp i klass C igen. Mitt resultat i den förra tävlingen kanske inte var något att hänga i julgranen och skryta över, för det är ju créme dela créme av Zwiftarna som deltar i dessa race.

Jag var hursomhelst nöjd med min insats förra gången och ser fram emot racet imorgon 😀

I Sverige har cykling som sport levt ett rätt undanskymt liv, tills för ett par år sedan. Nu verkar den ha en uppåtgående trend och det syns i flera av de större cykelklubbarna som har mängder med knattar som tycker det är jätteskoj att cykla och tävla i allt från MTB till racer när de blir lite större.

Personligen blir jag varm i hjärtat när jag ser barn som cyklar. Vem minns inte själv lyckan när man fick sin första cykel med ballongdäck och stödhjul. Men i mitt fall förblev cykeln ett redskap som bara skulle ta mig från punkt A till B och jag fick aldrig chansen att använda den som träningsredskap. Cykelsporten existerade knappt på 80-talet när jag växte upp och MTB:n med dämpare som vi cyklar på idag var inte uppfunnen.

2012 när jag var 36 år gammal vaknade intresset för cykling hos mig i samband med att jag vann en biljett till Cykelvasan. När jag gått imål i Mora började jag smida planer på att köpa en ny cykel och idag är jag 15 kg lättare och många tiotusenlappar fattigare av alla cykelköp, men så kul jag haft på vägen kan ingen sätta ett pris på.

Cykling är bra för alla

Lång, kort, tjock eller smal kan utöva sporten och jag gillar att man inte behöver vara en stöpt i en viss form för att cykla och ha kul med sina vänner. Blir du en hängiven cyklist, kommer du märka att kilona rasar. Cykling ger en bra allroundträning för din kropp, som löpning också ger. Men cyklingen är mycket snällare mot din kropp. Och så länge du inte kraschar, drabbas motionscyklister rätt sällan av skador.

Det är också en sport du kan utöva tillsammans med dina barn. Och du behöver inte jämt stå bredvid och titta på i en ishall eller vid en fotbollsplan. Du kan bli föräldern som ditt barn ser upp träningsmässigt, tills barnet förmodligen kommer köra skiten ur dig efter ett par år på MTB-sträckan i skogen ni brukar köra.

Personligen har cyklingen gjort att jag tycker om spegelbilden av mig själv igen. Att cykla kommer bara göra dig snyggare.

Cykelkläderna som du från början knappt kunde tänka dig att sätta på dig, kommer få dig att stanna till en extra gång vid spegeln. Och säga Oh… hej där snygging!

Visst går tiden fort ibland? Senaste veckan tycker jag bara försvann och då hann jag ändå med att slita som iller på jobbet i slutspurten av del 1 i det projekt jag arbetar med. Och så hann jag fylla år också!

I veckan avslutade jag Tour de Zwifts 7:e och sista deltävling. Denna gång erbjöd Zwift en uppsjö av varianter för varje bana. Jag valde dock att kör de 7 racen och det har varit jätteskoj. Jag har känt mig stark och fräsch i benen varje gång och så har jag placerat mig helt okej i totalen, jämfört med vad jag brukar i zwiftracen.

När jag igår skulle köra ett pass, så kändes nästan lite trist att touren var över för min del. Men jag valde istället att helt utom tävlan bestiga Alpe du Zwift och dess kurviga väg för att fylla på höjdmeterskontot med 1 100 meter. Jag gjorde inte min bästa tid, men jag älskar verkligen att köra klättringar och man känner sig alltid så jäkla nöjd efteråt.

När jag för en tid sedan sent om side upptäckte att Alpe du Zwift alltid går välja som bana i Zwift, så ska jag försöka att få till minst 1-2 klättringar i veckan. Det tror jag är ett bra väckelsemöte elcyklistbenen, så att de får veta att de lever.

Appropå omväxlande träning

Idag fick jag för mig att designa om bloggen lite eftersom jag haft samma design väldigt länge nu. Det är ingen jätteskillnad, men för den frekventa besökaren så är väl den största förändringen att högermenyn som visades i desktopläge nu inte längre är kvar. Nu är det inläggen som får ta all plats i publiceringsordning. I mobilläge är det också lite mindre förändringar. Man mår bra att göra om och göra saker på nytt sätt ibland.

Nu ska jag ut och göra lite cykelvård på pendelhojen…

• 

Jag brukar vara rätt duktig på att inte ta med mig jobbet hem och grubbla på saker som kan stressa upp en. Just nu är jag och mina kollegor inne i en fas, där ett långdraget digitalt projekt snart ska sjösättas.

Som vanligt i sådana här projekt är det en redaktör som jag, som är sist i kedjan. Förväntningarna på det klara resultatet är alltid höga på vårt jobb. Text och bild är ju det som syns på skärmen framför betraktaren. Vi får ofta stå till svars varför ser det ut så… ska det vara så… Trots att vi inte designat eller byggt bakomvarande system, är det vi som sätter ihop allt som designers och utvecklare gjort. Hursomhelst älskar jag mitt jobb och jag ser fram emot att steg 1 i projektet som vi snickrat på så länge, snart är ”klart”.

Nå… vart vill jag komma med detta då?

Cykling som medicin mot stress

När allt är som rörigast och mest intensivast, det är då jag känner att cyklingen kommer in som ett botemedel. Om jag inte cyklat så mycket som jag gör, skulle jag nog inte hantera min stress lika bra som jag gör idag. Jag tror att min cykling är ett effektivt sätt stå emot och hantera stress bättre. Då tänker jag speciellt på den lågintensiva cykelpendlingen jag gör med min elcykel. Den ger mig tid till reflektion, en chans att fundera och tänka på saker både före och efter jobbet. I kombo med inomhuscyklandet och de digitala racen i Zwift, ges också tillfälle att ta i och trampa ut mycket känslor i pedalerna.

Nu har jag inte varit hos en doktor och behöver inte gå till en heller. Men borde man inte skriva ut cykelpendling eller någon annan pulshöjande träning som medicin, istället för piller? Jag tror träning kan göra underverk mot stress, utan att jag på något sätt är en doktor i ämnet 🙂