Har senaste tiden haft en härlig känsla i kroppen, som jag vill härleda till allt cyklande med framför allt el-cykeln till och från jobbet. Jag svor och grämde mig att ICA gjort parkeringen så dyr för oss anställda i vintras när vi flyttade kontoret.

Men nu kanske jag ska tacka min arbetsgivare för att jag tvingat mig att välja ett annat resesätt, förutom att resa med SL. Det är el-cykeln som införskaffades för lite mer än en månad sedan och det dagliga nötandet på den verkar ha givit resultat.

Jag har gått snart gått ned 2 kg i vikt. Och min våg som är en sådan där som kan visa allt möjligt om hur mycket vatten, fett och muskler m.m. som jag har i kroppen. Den antyder också att min muskelmassa har ökat med ett par procent sedan jag startade med el-cykelpendlandet.

Innerst inne vet jag att man ska älska sig som man är. Men jag kan inte låta bli att känna mig stolt och glad att jag kanske snart når mitt viktmål som jag hållit på och tjatat om i ett år nu.

Den starka känslan är kvar…

Idag körde jag en cykelrunda som gick på småvägarna upp mot Vallentuna och tillbaka. I början av rundan hade jag ett strilregn som snabbt kylde ner och sinkade mig. Det gjorde att jag funderade på att korta ned den tänkta rundan. Men vartefter jag sakta, sakta fick upp temperaturen och regnet faktiskt drog åt ett annat håll än det jag cyklade, så fortsatte jag utmed den tänkta rutten.

Även idag kände jag mig pepp på lite spurter. På två ställen satte jag ned händerna i bocken (vilket jag aldrig gör annars) och laddade på så att pulsen nästan maxade. Känns så konstigt att säga det, men det var urhärligt 😅

På vägen tillbaka så finns det en sträcka som är ett nästan 7 km långt segment från Brottby till Österåkers kyrka. På Garmindatorn ploppar det alltid upp vem som är snabbare än mig av de jag följer, vilket är rätt många. När jag svängde in på vägen och såg hur Garminen började räkna ned hur långt det var innan segmentet började, så växte det ut horn på mig 😈 Idag skulle det trampas… och trampas gjordes det!

Detta långa segment innefattar även Hakungebacken, som är ett segment i sig som är vidrigt jobbigt. Jag såg hur jag sakta sakta lade på den ena plussekunden efter den andra till den som låg före mig. Och i höjd med Hakungebacken började det närma sig en minuts försprång.

Vid segmentets slut hade jag fullständigt krossat min förra snabbaste tid och även tiden som den som låg före mig förut hade. Plötsligt befann jag mig en 4:e plats på listan på Strava som cyklat där i år. Och på listan med teamkompisar i Team Utan Gränser så var jag dagen till ära nummer 🥇 Det är nog bara en fråga om när tills jag förlorar den platsen, men vilken skön känsla det är och känna att man har lite pulver i benen!

Segmentets topplista med medlemmar från Team Utan Gränser som kört där.

Mina glada handskar log mot mig efter rundan