Ordet stark använder jag inte ofta i en beskrivning av mig. Stark behöver inte alltid betyda att man är fysiskt stark, men idag tänkte jag prata om just fysisk styrka.

Jag brukar känna mig lite sådär som en medelcyklist i allmänhet. Men igår när jag körde en cykelrunda på småvägarna upp mot Wira Bruk, som var målet med rundan var det en ny känsla i benen.

Det har inte blivit så väldigt mycket cyklande med min racer i år, förutom några lopp och några träningsrundor. Det har istället blir väldigt mycket cyklande med el-cykeln. Jag har den senaste månaden el-cyklat till och från mitt jobb nästan varje dag, vilket är 2×28 km.

Detta måste vara orsaken till att jag kände mig som stålmannen stundtals igår på rundan. Jag körde också med ett smått lyckorus i kroppen ett par riktiga spurter på några raksträckor, där jag nästan maxade min puls och kom upp i över 50 km/h på platten 🚴🏼‍♂️💨 Spurter är inget jag heller brukar utsätta mig för, men jäkla vad skönt det var att maxa ur kroppen några gånger. Vi får väl se om denna känsla består på kommande rundor under semestern, jag hoppas det iallafall 😀

Efter att jag fikat i Wira Bruk vände jag hemåt igen och från ingenstans välde ett gigantisk svart moln in framför mig och kort därefter öppnade sig himlen i ett riktigt ösregn. Hittade en stor tall som hängde ut över vägen. Den höll mig hyfsad torr under de 10-15 min som regnet öste ner.

Hemma hade det inte kommit en droppe regn, så jag och benen kunde pusta ut en kortis på altanen innan jag skulle åka över till ett par kompisar.