Vet inte hur andra cyklister känner. Får jag inte cykla på ett par dagar, spritter det i benen och jag längtar att få ge mig ut på cykeln. Den känslan är härlig, då det bidrar till ett mer hälsosamt liv för mig.  För ett par år sedan, innan jag fastnade för cykling kan jag säga att den känslan aldrig infann sig i min kropp. Träna var mest något som var var jobbigt och tråkigt.

Jag har aldrig blivit påtvingad att utöva någon träningsform av mina föräldrar. Jag provade lite olika saker, men det var liksom inget jag fastnade för. Kanske var det så att jag inte tyckte jag var särkilt bra och lusten att fortsätta uteblev?Med åren slutade man växa på längden och sakta, sakta började man växa på bredden istället.

Våren 2011 var det dags att sluta växa på bredden. Löpning blev något jag bestämde mig för att börja med och håller fortfarande på lite med det. Jag har 2 marathon och mängder av andra löparlopp bakom mig, men har ändå lyckats hitta glädjen i löpning som sport.

Mitt liv förändrades, då jag körde Cykelvasan 2012. Det fick mig att upptäckta hur kul det var att cykla, så i år har jag skaffat jag mig både en bra MTB och en racer. På cykloppslistan kan jag bland annat checka av både Vätternrundan, Stockholm Ride och att jag förbättrade min tid på årets Cykelvasa med nästan 40 minuter. Att upptäcka att man är lite duktig på en träningsform är en fantastik känsla, även om man är 37 år. När man sedan hittar likasinnade att utöva den med kommer allt det positiva med träningen. Lycka, viktnedgång och möjlighet att fortsätta njuta god mat och dryck utan att det sätter sig på midjan.