Stigfinnarkung

På dagens MTB-pass hade jag inställningen att nu var det dags att hitta lite nya stigar att cykla på och den som söker, den finner…

Jag körde på välbekanta stigar via Stava och Blå Leden, men istället för att cykla mot Rydbo som jag brukar, valde jag att styra mot Täby. I höjd med Ullnabacken vek jag av från Blå leden och körde på sköna traktorstigar utmed E18 för att vid Ullna Golfklubb istället cykla utmed Norrortsleden på små singeltracks.
Efter en stund dök jag på ett spår som förmodligen motorcrossåkare inte helt lagligt skapat. Det ledde in i skogen och nu fick jag mig dagens härligaste upplevelse. Det var torra och rätt uppkörda stigar som gick upp och ned inne i skogen och även om jag fick hoppa av ibland för att det blev lite väl tekniskt, så var det mesta körbart för mig. I Vallentuna fick jag slut på vatten och fick avbryta för att på vanliga vägar cykla hem igen. 

Var alldeles lycklig över att jag hittat dessa skönt utmanande stigar som jag garanterat inte cyklat för sista gången. Kände mig som en Stigfinnarkung.

Någon som behöver en dörr till en blå Volvo 240? 


Urk så jobbigt men å så nyttigt

Idag fick jag mig en sväng i skogen med min kompis Daniel. Det är så jädra nyttigt att cykla med honom, eftersom vi nästan alltid cyklar mer tekniskt än vad jag själv utsätter mig för när jag cyklar själv. Jag borde utsätta mig för mer för teknisk cykling i skogen, för jädrar vad hjärtat fick pumpa på. Nu är jag väl inte i toppform konditionsmässigt efter vinterns alla förkylningar. Det är bara att gneta på, så ska man nog flyga över stock och sten i sommar.

Förövrigt måste jag säga att ”Once you go Fulldämpat you will always ride Fulldämpat”. Det är säkert så att en MTB med bara framdämpning är snabbare på ett klassiskt MTB-lopp som inte brukar vara så tekniskt. Men så roligt som jag har med min nya cykel har jag inte haft på år. Den hjälper en att våga attackera terräng som jag tidigare tvekade inför förut.

Det blev lite mer än två mil skogscyklingskontot inklusive transport till och från Daniels hoods.

Rotfest och hala stenar

Egentligen finns det få saker som gör mig osäker på cykeln, men blöta rötter och stenar får mig nästan alltid att tänka på hur rädd jag är för att framdäcket ska försvinna under mig och att jag och cykeln ska gå i backen.

För den som inte cyklar så mycket, så sitter mycket av tekniken i huvudet. Tänker du att du är en fegis, så blir du en fegis. Då blir du den där som inte vågar något och håller oftast en alldeles för låg fart. Låg fart är nästa misstag man ofta gör i skogen när man blir osäker. Kör du för sakta, är risken större att du fastnar i skrevor eller inte kommer över rötter och stenar. 
Idag gav jag mig iväg med min kompis Daniel på de stundtals ganska stökiga stigarna i skogarna, där han bor här i Åkersberga. Förutom att försöka tänka positivt och inte tänka att det där klarar aldrig jag, försökte jag öva på att hålla en lagom jämn fart. Det får cykeln att lättare svälja ojämnheter. Jag försökte också fatta beslut vilken väg jag skulle välja genom ett stökigt parti INNAN jag cyklade in i det och trampa på med lagom styrka för behålla greppet. Ibland funkade det och ibland inte.

Varje gång man cyklar med någon som är tekniskt duktigare än sig själv, växer man lite mentalt som cyklist. Önskar att jag var lite mer som Daniel, som studsar fram helt orädd och kör på bakhjulet mellan stenar och genom kärr inne skogen. Jaja, jag kommer väl dit någon gång 🙂

Inne i skogen var det svårt att fota, men väl ute på stora platta stigen vågade jag mig på att gräva fram mobilen.

När lerfesten öppnar sig

Idag var tanken att jag skulle ta MTB:n för leta efter lite alternativa vägar att ta sig till och från Täby. Min idé var att se om det gick att cykla enligt webbsidan trafiken.nu och deras kartor över cykelstråk.

Cykelstråket skulle gå utmed Roslagsbanan och via Rydbo ned mot Arninge. Det är nog denna väg som Österåker tänker sig att delar av den efterlängtade cykelbanan till Täby ska gå. Visst fanns det en väg där, men den bestod idag mest av sprängsten och grus. Lite asfalt på de där och det kommer att bli kalas.

Ni som klagar på dåliga cykelvägar. Denna tar nog priset.
Väl nere i Täby såg jag en lerig stig som gick från cykelbanan in i skogen. Eftersom jag satt på min MTB, så var det väl bara börja skita ner sig. Måste hittat skogens lerigaste stig, men när man väl geggat ned sig är allt bara tokskoj. Man struntar till slut i hur djupa pölarna och de geggiga stigdelarna är, det är liksom bara att trampa på genom leran.
I höjd med Norrortsleden beslöt jag mig för att se om det gick att cykla i skogen utmed leden mot Åkersberga igen, och visst gick det. Jag skulle nog inte cykla med crossen där, men med MTB:n gick det bra. Det var till och med riktigt kul. Vid Rosenkälla blev det asfaltscykling igen och för att förlänga rundan lite tog jag en omväg hem via Angarn och Brottby.
Dagen runda blev 42 km och gick väl på ungefär hälften leriga skogsstigar och hälften tungtrampade asfaltsvägar i grym motvind.

Runda i skuggan av skogen

När det är så varmt som vi har just nu är nog den ultimata träningsformen att cykla MTB i skogen. Igår packade jag in mig själv och cykeln i bilen och for till Nacka för en sen eftermiddagstur med Jörgen och Lasse i skogarna där de bor. 
Det var länge sedan jag cyklade MTB med dem och sedan dess har Lasse skaffat sig en fulldämpad  
MTB som gör att hans cykel sväljer stenar och djävulsrötter som ett hungrigt djur. Efter en stund stannade vi för Lasse upptäckte att några ekrar på hans cykel börjat släppa och som resulterade att hans bakhjul blev lite skevt. Det är tråkigt, men sånt som kan hända med nya cyklar innan de är inkörda.
Att träna på sommaren när det är stekhett är inget jag egentligen gillar och sitter man på en landsvägscykel är det rent utsagt plågsamt om det är för varmt. Då är det grymt att cykla mountainbike i skydd av träden. Nog för att det är varmt i skogen också, men inget ger en sådan skön skugga som trädkronor.
Vi utsatte oss för ganska blandad terräng igår, men i början var det lite väl tekniskt, så jag och Jörgen gnällde nog lite innan det blev lite mindre stenar, rötter och hopplösa backar. Vi fick ihop svettiga, men underbara 20,1 km i skogen. Innan det var dags att packa ihop och åka hem, blev jag bjuden på en smarrig spontanmiddag hos Jörgen och Jessica.
Lasse försöker för hand spänna sina lösa ekrar
Transportsträcka mellan skogsstigarna med Jörgen i täten och Lasse och mig på släp
Eftersom det var bara jag som fotade i farten så fick det bli en selfie också
Jag fastnade på bild i Lasses mobilkamera
Ett rådjur hade tydligen kommit över en Fredrikshofs cafétröja

Paus på utsiktsberget

Klättrar upp på STRAVA

Idag tänkte jag ta en långrunda med Celeste, men solen som lyst konstant länge nu började på eftermiddagen att skymmas av mörka moln och därför tog jag mig en skogsrunda med MTB:n istället.

Styrde mot Anstaltsbanan och efter en kort stund åkte jag över en träkonstruktion som ligger i ett kärr. Plötsligt hör jag pyyyyyssssss…. Jaha, punka. Förmodligen var den en spik eller något annat vasst i träkonstruktionen som gick in i framdäcket. Det var bara att ta av hjulet och byta slang.
Efter att jag monterat den nya slangen och pumpat upp däcket tog fortsatte jag lugnt ett varv av banan, för att sedan på varv två öka tempot. När jag kom hem och laddade upp rundan visade det sig att jag klättrat upp till en fjärdeplats på STRAVA. Heja mig!
När jag tyckte att jag var klar på Anstaltbanan korsade jag bilvägen och stack in i skogen på andra sidan för att se om jag kunde hitta några nya stigar. Jag hittade massor med coola stigar, men inte någon som jag få att bli en runda. Det var många stigar som slutade med en ”återvändsgränd”. Det var dock riktigt kul cykling och jag har några outforskade stigar kvar att testa i dagens område.



Ja, det här var ju en variant att fastna på också

Blå leden tar ledningen

För ett år sedan testade jag en delsträcka av Blå leden och gjorde då en praktvurpa på den, dock utan att skada mig. Sedan dess har jag inte vågat ta mig an den leden med rädslan för att ramla igen. Idag tänkte jag försöka möta demonerna och testa att cykla den.

I början var den en hel del knepiga partier för mig som inte är en den djärvaste eller starkaste MTB-cyklisten, men sedan blev det bättre. I höjd med Rydbo tappade jag bort leden, men valde då att cykla mot Kulla Vägskäl och ansluta till den där. Väl på leden igen, fick jag uppleva helt magisk skogscykling på halvtekniska stigar. 
I Vaxholmstrakterna valde jag att vika av från leden och vända hemåt igen. Hemresan gick på asfaltsvägar via Vaxholmsvägen och via Svinninge hem igen. Efter denna upplevelse idag, så tar nog Blå leden hem förstaplatsen bland mina favoritrundor med MTB:n.
Tog lite bilder utmed rundan:
Blå leden är utomordentligt bra utmärkt
Vackert obesprutat fält
Fästingstig

Ibland är det skönt med traktorstigar

Man undrar ju vad som försigått i Pusshuset?
Syns kanske inte, men stundtals cyklar man precis vid havet
Man kan ju nästan tro att man är i tropikerna och cyklar
Tittut
Vackra Bogesunds slott