Tredje gången gillt…

Hösten 2019 köpte jag mig en isländsk gravelbike, en Lauf True Grit och anmälde mig tillsammans ett gäng cykelkompisar till det då relativt nystartade gravelloppet The Rift på Island. Detta skulle bli så kul!

Loppet skulle gå av stapeln sommaren 2020, men som alla vet, satte pandemin lavastenar i hjulen för detta. Det ställdes in och man fick skjuta på anmälan till nästa år. Och även 2021 var osäkerheten stor om loppet skulle gå pga pandemin. Loppet gick faktiskt 2021, men jag och mina vänner valde att inte åka. Det var fortfarande var osäkert om man skulle hunnit få sin första vaccinspruta, för att slippa karantänen som Island hade för inresande. Som tur var kunde man skjuta på sitt deltagande ytterligare ett år.

Nu har jag äntligen tagit mig i kragen och bokat flygbiljetten för mig mig och min gravelbike till Island. Jag har velat fram och tillbaka om jag verkligen ville åka på detta. Men i veckan kände jag att peppen växte och det var klart att man skulle göra det. Så det är väl tredje gången gillt hoppas jag nu!

Vi blir ett gäng som i juli ska köra det 20 mil långa gravelloppet. Det kommer säkert bli en fantastisk resa, då Island är ett land med ett härligt landskap. Loppet går på ensliga grusvägar uppför och nedför. Vi ska också cykla genom ett par floder och det mest spännande av allt, en del av loppet går nedanför den aktiva vulkanen Hekla.

Foto: The Rift

Nu ska jag bara laga punkan på min Lauf och kanske våga ta steget att köra slanglöst, men jag vet inte. Vet inte om det är värt allt kladd. Man ju ha många slangar med sig i en väska 😄

Cyklat utomhus idag!

Okej det är väl ingen nyhet, då jag brukar pendla till och från jobbet på min elcykel. Men så här års ska jag säga att det inte blir så många nöjesrundor utomhus. Sedan Zwift kom in i mitt liv, växlar jag gärna över till Zwift när det blir kallt, blött och snöigt ute.

När jag fick frågan om jag ville haka på en gravelrunda i mina trakter och vädret såg ut att bli hyfsat, tackade jag ja till hänga med. Jag är inte så bra på att leta nya vägar, så när några stakat ut en väg i närheten där jag bor, får man passa på.

Det blev en fin runda på mestadels lättrampade grusvägar. Som vanligt när cyklar gravel, har man oftast mer tid att njuta av naturen eftersom tempot inte alltid är så högt. Jag tycker om att det inte är så hetsigt och att man inte alltid ska jaga fram som en galning för att göra bästa tiden på en sträcka. Visst finns det möjlighet till sånt även inom gravel, men det är jag måttligt intresserad av.

För mig är gravelcykling = njutarcykling

Idag var vi fyra stycken cyklister och det var härligt att komma ut ett par timmar i friska luften. Min cykelkompisar hade startat vid Kulla vägskäl som ligger vid Vaxholmsvägen. När de passerade nedanför mig, anslöt jag till dem. Sedan cyklade vi via Domarudden i Åkersberga ut på små slingriga grusvägar upp mot Vallentuna.

En övergiven husvagn i en glänta som en gång förmodligen var en jaktstuga, men som efter inbrott var vidrigt äcklig. Få skulle ta i den med tång tror jag.
Foto: Hans Larsson
Foto: Hans Larsson

I Vallentuna stannade vi på Stenugnsbageriet för att fika och äta en macka. Jag unnade mig även ett smarrigt wienerbröd. Efter fikat fortsatte vi vidare på en blandning av grusvägar och singeltracks där det var en riktig lervälling stundtals.

Även fast jag bor i Åkersberga och har bott i Vallentuna, åkte vi på vägar och stigar jag aldrig sett förut och som ibland korsade för mig kända marker. Det blev mycket nu har jag ingen aning om var vi är? Och sedan plötsligt kände man igen sig i någon korsning.

Tack för ett par sköna timmar på cykeln Gerry, Mats och Hans som var mina medcyklister idag. Nu värmer jag mig en glögg för att återfå normal kroppstemperatur igen efter denna kylslagna cykeltur på nästan 7 mil.

Upptäcktsfärd

I tider som dessa är cykling en makalöst bra sport som man kan utföra solo utan att det blir tråkigt. Idag tänkte jag att man på allvar skulle prova att svänga av asfaltsvägen och in på en grusväg och se var det bar av. Sagt och gjort, efter att jag åkt nedför Hakungebacken som ligger en kort bit från mig svängde jag in på en grusväg.

Känns rätt fräckt att kunna göra det med en något annat än en MTB. Man inser dock att grusvägscyklandet innebär en hel del ofrivilliga stopp iform av att en grusväg plötsligt upphör och kanske blir en privat väg eller tomt. Visst kan man planera sin rutt, men jag är inte den som gör det. Jag tar det lite som det kommer och får man nog räkna med sånt.

Jag hittade dock idag några riktigt trevliga vägar genom Österåkers skogar och över fält och ängar. Utmed turen cyklade jag förbi många fina små hus, men man undrar ju vilka det är som bosätter sig mitt i ingenstans.

Älskar verkligen min Lauf grusvägscykel och den mycket speciella framdämparen gör ett fenomenalt jobb på dåliga vägar.

Jag avslutade turen genom att cykla ned till havet vid Bammarboda, men hittade ingen bra väg utmed vattnet till Skärgårdsstad, så vid Skeppsdal tog jag asfaltsvägen hem igen. Rundan blev ca 39 km och jag ska kolla på kartan där jag cyklade hur man kan utveckla rundan och få bort så mycket asfalt som möjligt.