blodgivning

Veckans nya erfarenhet

Posted on av Magnus

I veckan som gått gjorde jag en god gärning som många fler borde göra som kan. Jag gav blod och med det så räddar jag kanske ett liv där ute någonstans.

För den som undrar hur man känner sig efter att man givit blod, så märker jag oftast inte ett dugg. Jag kan nästan känna att kroppen får en kick av att producera nytt och upplever ingen trötthet, yrsel eller något annat otäckt. Detta är ju givetvis väldigt individuellt, så jag kan inte svara för hur just du skulle känna dig.

Veckans nya erfarenhet blev någon dag efter blodgivningen, då jag lite tanklöst valde att ställa upp MTB Täbys klubbmästerskap. Jag har inte kört de andra tävlingarna i år, men eftersom det var på en hemmabana och min arbetskamrat också skulle köra tyckte jag att det skulle bli skoj.
Jag valde att starta längst bak. Redan in på första varvet kände jag hur huvudet ville cykla snabbt, men kroppen regerade som en orkeslös trasdocka. När juniorerna som startat efter oss vuxna började åka om i slutet på första varvet, blev ju inte orken bättre. Jag hoppade därför av efter 2 av 3 varv, för att inte svimma. I framtiden blir det att lyda Blodcentralens råd – inte träna hårt under ca 1 vecka efter en blodgivning.

Min kompis Jörgens kommentar gav ändå lite pepp:
Bättre att det står DNF (Did Not Finish) än DNS (Did Not Start) i resultatlistan.

Idag ska jag ta en lugn MTB-tur via Blå Leden till idrottsplatsen i Rydbo för att kolla när mina kompisar Eva och Roberts son Leo tränar fotboll och sedan ska de grävas rabatter hos dem. Kan bli en bra dag det här! PS – Glöm inte bort att testa om även du kan ge blod.

Bild från MTB Täbys KM i torsdags, precis efter att jag själv givit upp.

Hur ska det gå imorgon?

Posted on av Magnus

Ikväll sitter jag och funderar på hur jag ska ta mig runt Blodomloppet 10 km imorgon. Det är en sträcka som jag vanligtvis brukar motionsjogga runt på strax under en timme.
Lördagens maraton gör sig fortfarande tillkänna genom att benen är ungefär lika smidiga som ett par styltor. Jag har egentligen inga skador eller andra krämpor från i lördags, men att springa imorgon kommer att bli veckans stora utmaning. Om det inte är iskallt och ösregnar, så tror jag dock att jag ställer upp. Jag är ju lagledare för lag ICA/Giulietta och vi har redan ett avhopp och troligtvis lär det det bli fler om jag får gissa under dagen imorgon.
Blodomloppet arrangeras för en fin sak som jag brinner lite extra mycket för. Det är för att uppmärksamma den livsviktiga blodgivningen och Sverige är inte på långa vägar självförsörjande på blod idag, det behövs många fler givare för att vi ska bli det. Därför vill jag springa och uppmuntra er som som inte är givare att gå och testa er om ni kan bli det. Läs mer om hur du gör på geblod.nu
Vill du ha lite mer inspiration och veta varför jag bland annat tog beslutet att bli blodgivare. Då ska ni titta in på en av mina vänners bloggar. Den handlar om deras helt underbara lilla kämpe Henry, som idag är beroende av oss blodgivare pga att han idag av okänd anledning lider brist på röda blodkroppar.

Till Nadjas blogg lifeextraordinarydiary

Min första blodgivning

Posted on av Magnus

Man fick en cool nyckelring med ens blodgrupp tryckt på

Idag var det dags för mig att ge blod för första gången efter att jag i augusti blivit godkänd som givare.

Jag passade därför på att ge mig ut i spåret för en löprunda strax efter kl 6 i morse. Detta eftersom man inte ska träna direkt efter man gett blod. Jag kan väl lugnt säga att jag kände mig lite vimmelkantig innan kroppen fattat att jag gett mig ut för att bränna lite kalorier i arla morgonstund. Det blev en runda på 8,23 km och du kan se mer av den på min sida på Runkeeper.

 
Väl på plats i blodbussen som alldeles perfekt stannar utanför mitt jobb i Solna Business Park, så började det med lite info om resultaten efter att jag testats förra gången. Jag fick bl.a. veta att jag hade väldigt bra blodvärden och att min blodgrupp var 0+.

En av tankarna medans jag låg där och gjorde en god gärning var: Hur skulle det kännas efter jag gett blod? Skulle jag svimma, må dåligt eller skulle det inte kännas alls? Sjuksköterskorna i blodbussen som jag besökte var otroligt duktiga på att informera under hela processen, vilket kändes väldigt tryggt.

 
När jag tömts på de 4,5 dl man ger vid varje blodgivning, så rullade dagen på utan några konstigheter. Jag tycker jag har känt mig piggare än någonsin, trots att jag förlorat järn motsvarande 10 kg blodpudding.
 
Jag kan bara uppmana fler att testa sig om man kan bli blodgivare. Förra året så fick fick 88.000 patienter blod från blodgivare, så ni som inte ger idag: Ni behövs! En dag kan det vara så att man själv behöver blod.

Läs mer på Geblod.nu