Imorse fick jag för mig att jag skulle cykla bort till Ullnatippen för att spana in den MTB-bana som byggts där i slutet på förra året. Jag plockade fram MTB:n som stått på samma ställe sedan Cykelvasan förra året, vilket jag skäms lite för. Den borde använts mer förra året, med tanke på den långa sommaren.

Däcken och dämparna på cykeln pumpades upp och en icke uppumpad cyklist hoppade i cykelkläderna och så bar det iväg. Jag tog den väg jag brukar cykla när jag cyklar till jobbet och inser när jag cyklade idag att om jag ev. skulle skaffa mig en el-cykel, så skulle en MTB el-cykel vara grymt och pendla med. Man sitter rätt bekvämt och de feta däcken gör att risken för punka mindre.

Väl framme vid Ullnatippen så hittade jag banan snabbt, men blev lite fundersam över snön och isen som fortfarande låg kvar. Jag bestämde ändå för att testa den och köra lugnt, dels för att MTB Täby var där och rensande banan efter vinterns stormar.

Ger mig iväg uppför första backen och efter 100 meter rasslar det till om cykeln ⚠️ Slutar genast trampa och ser en pinne som fastnat i bakväxeln och fått den att vända på sig på något sätt. Faaan… 🤬 tänker man när man är 1,5 mil hemifrån.

Lite ledsen och besviken går jag med min cykel ned mot vägen igen och vid en bil står en kille från MTB Täby som ska upp och röja kring banan och frågar vad som hänt. Tillsammans vänder vi upp och ner på cykeln och efter lite pillande får han tillbaka bakväxeln i sitt normalläge. Min besvikelse förbyttes i en lättnad och glädje att cykeln inte pajat. Jag tackar så jättemycket för hjälpen och han hoppar upp på sin MTB med en motorsåg i ena handen och försvinner in i skogen.

Jag väljer att inte köra banan idag för att de är där och städar och så blev jag ängslig efter det som hände. Jag fortsätter cykla asfalt och cykeln verkar inte tagit någon skada av det som hänt och får väl ändå ihop lite mer än 37 km utomhuscykling idag.