Har man bestämt sig, så har man. Det är min inställning iallafall när det gäller om jag ska träna eller inte. Nu när våren börjar komma på allvar här i Stockholm har jag börjat cykla några dagar i veckan till jobbet. Detta som en del av min cykelträning inför Vätternrundan i sommar.

Imorse när jag gick upp vid klockan 6, var det mulet, men inget regn. Klockan 7 när jag skulle ge mig ut, öste det ned. Det var bara att plasta in sakerna i ryggsäcken och ge sig iväg. Det är ju bara vatten!

Nu måste jag verkligen skaffa mig stänkskärmar, för jag har nog aldrig blivit så skitig och blöt. Var tvungen att dra ned på tempot för att inte få hela munnen full med det som låg på gatan under mig.

När jag kom fram till jobbet, måste man åka upp för en ramp till andra våningen där garaget är. Innan rampen, ska se som har en bil dra sitt kort för att bommen ska åka upp. Cyklister kan dock cykla vid sidan om den. Vad gör jag då? Jo, jag cyklar rätt in i bommen med ena armbågen, så att den halvt ramlar ner i marken. Detta sker kl 8 på morgonen, då alla kommer med sina bilar och ska parkera.

Det var bara att kliva av cykeln och försöka få bommen på plats igen. Kön med bilar byggde på… Där stod jag blöt som en säl och prickig i ansiktet som om jag krigsmålat mig. Lyckades till slut pilla fast bommen hyfsat igen. Sedan var det bara att skynda sig upp till receptionen för att få någon att komma ned med nya plastmuttrar, så att den håller till nästa pucko kör in i den igen.

På hemresan var det dock strålande sol och riktigt njutbart att cykla. Skillnaden i tid mellan den blöta, kalla och torra, soliga var att den sistnämnda gick ca 9 minuter snabbare.