I fredags var det då äntligen avfärd mot Cykelvasan 2013 som är ett av Sveriges största MTB-lopp och ett vansinnigt kul sådant tycker jag. I år åkte jag upp med Jonathan och Peter som också skulle köra loppet.
Vi hade hyrt en mysig stuga av en kollega på jobbet som låg i Kläppen, på utmärkt avstånd till Vasaloppsstarten. På lördags morgonen gick vi upp tidigt och åt frukost och åkte ned till startområdet för att kvittera ut nummerlappar och chip m.m. Vi åkte sedan tillbaka till stugan och förberedde oss och klädde om. Förste man att starta var Peter som hade starttid 10.10, följt av mig 10.25 och Jonathan 10.30.
Dags för start
Jag hamnade ungefär i mitten när vi ställde upp i startfållan. När startgruppen släpptes iväg gick jag på samma strategi som förra året, jag lade mig i vänsterkant och trampade på av bara den. Ganska snabbt hade jag lagt stora delar av min startgrupp bakom mig och det var bara ett fåtal starkare framför mig som jag försökte hänga på. Av någon anledning gillar jag backar och har insett att jag är ganska seg och uthållig.
Det riktigt skojiga började när man lämnar vägen och ger sig ut bland fina stigar och bort från asfalten. Känslan att köra med min för i år nyinköpta Bianchi JAB 29.2 jämfört med min gamla MTB som idag förpassats till att bli pendlarcykel var enorm. Den nya cykeln sväljer ojämnheter och skogsterräng helt ofattbart mycket bättre än den gamla.
Här kan ni se hur min hastighet (blå kurva) var under loppet i förhållande till banans höjdmeter (grön kurva)
I år bestämde jag mig också för att inte stanna på alla kontroller, utan endast om jag hade slut på vätska. Gjorde 2 stopp, varav ett lite längre i Evertsberg och det visade sig vara fullt tillräckligt för mig. Jag hade med mig fem geltuber som ger snabb energi, men tryckte faktiskt bara i mig två av dem. Det kändes som jag förberett mig bra med energi både dagarna innan och på morgonen. Kanske var tricket också att jag faktiskt vilade hela veckan innan loppet.
I år kändes det som jag övervunnit ”rädslan” för att åka fort nedför i skogsterräng. Förra året var det mycket mer broms än gas i nedförsbackarna. Mycket av detta har givetvis att göra med att jag i sommar tränat en hel del skogskörning, men också att jag har en cykel som man kan lita på. Detta gör att min självkänsla var på topp.
Personligt rekord
Smutsig som en gris dånade jag över mållinjen på för mig ofattbara 3.59.53 (officiell chiptid) När jag förstått att jag slagit mitt mål med sju sekunder tillgodo, kom det allt en glädjens tår. Jag slog dessutom min förra tid på Cykelvasan 2012 med ca 40 min, vilket jag knappt trodde var sant.
Skönt var också att alla tre som åkte kom helskinnade i mål och klarade sig utan krascher och punkteringar.
På
STRAVA kan du se mer av loppet.
