Snöigt värre

Posted on av Magnus

Under lördagen vräkte snön ned och vi fick väl ca 10 cm snö på bara några timmar. Under natten tog snöandet en paus, för att under morgontimmarna åter sätta fart.

Vid frukost blev det lite chatt med mina kompisar i Nacka om cykling eller ej under dagen. Jag var väl lite skeptisk till att ge mig ut, med tanke på all snö. Jörgen och Robert i Nacka valde att sticka ut och efter en stund valde även jag att åla på mig lager på lager av kläder och sätta mig på crossen.
Det visade sig vara ett lyckodrag, för jisses vilken blandning av upplevelser jag fick under min 40 km långa cykeltur. Jag valde att via Blå Leden ta mig mot småvägarna vid Stava i Åkersberga. Jag vet inte om jag ska vara imponerad av mig själv eller cykeln, men jag lyckades att cykla i 15 cm djup snö på knaggliga stigar (ett par km) ända fram till hästgården i Stava. Där stod några förvånade personer vid stallet som säkert undrade vilken knäppgök det var som kom cyklande över ängarna på en racercykel. För ett cykelintresserat öga så är det en cyclocross. När jag passerade dem fick jag en liten applåd.
Nu var det slut på skogsstigar och från Stava styrde jag mot Vallentuna på småvägarna som är näst intill bilfria. Under mina 40 km, tror jag att jag mötte eller blev passerad av 3 bilar. Däremot passerade jag ett par bilar som låg i diket. Alla såg ut att ha sommardäck. Hur tänker man om man ger sig ut med sin bil i snöstorm med sommardäck?
Efter en stund tilltog snöandet ännu mer och som ni kan se på bilden nedan, så fick jag till och med istappar i ögonbrynen. Nu så här på kvällen är jag otroligt nöjd med att jag gav mig ut. Det var så skoj när man passerade folk utmed rundan som hejade på en och sa att man var en kämpe som inte bangade för snön och blåsten.
Det hade dock varit kul att ha med någon på rundan, men det är så få kompisar i mina trakter som cyklar vintertid. Om nu någon skulle vilja prova på att vintercykla, så är det bara att hojta! Jag bangar sällan för en cykeltur om jag inte har något annat planerat.

Cykelskoj på blåfrusna leden

Posted on av Magnus

Idag fick jag besök av Jörgen som trots en aningen kylslagen morgon med närmare -10 grader släpat över sin MTB till mig. Vi börjande med en pre-fika innan vi gav oss ut kring lunch i den nu nollgradiga luften.

Vi tänkte börja med några varv på Anstaltsbanan som Jörgen inte kört ännu, men när vi kom fram möttes vi av en skylt att ”Jakt pågår”. Eftersom vi är rädda om våra liv vände vi och cyklade mot blå leden istället. Denna gång hittade vi en ny del av leden som jag missat tidigare och som tog oss mot den del där vi tidigare kört på. Det var en mysig bit som gick genom skogsdungar och i utkanten av hästhagar, innan vi nådde skogen och den del av leden som vi tidigare kört.
Det blev sedan en skön tur i skogen som delvis var helt underbar med torra fina stigar, men också mängder av stråk med stora pölar som frusit till is och täckte stigen. Eftersom ingen av oss hade dubbdäck, blev det väldigt lugn cykling över dessa partier.
Totalt fick vi ihop ca 3,5 mil idag och det blev en härlig avslutning på den långa julledigheten. Väl hemma igen blev det den obligatoriska efter-cykling-fikat. 

Första inomhuspasset

Posted on av Magnus

Idag när det blåste och regnade ute, passade jag på tvätta och putsa av både crossen och räsern. 

Jag monterade även på trainerhjulet på Celeste, grävde fram trainern ur garderoben och sedan blev det åka av vardagsrummet.
Körde ett pass på 40 min och precis när jag strax var klar, ringer telefonen. Att försöka låta obehindrad efter ett pass på trainer är omöjligt. Nåja… Passet satt där det skulle!

Årskrönika 2014

Posted on av Magnus

2014 går mot sitt slut och det är dags för den årliga summeringen om hur träningsåret varit. Jag kan väl först backa bandet till vintern som normalt sätt inte brukar innehålla så mycket cykling, men som i år bjöd på flera annorlunda pass inomhus.
Inomhuscykling på Friends Arena
I ett test under vintern var vi ett stort gäng cyklister som fick möjligheten att cykla i Friends Arenas lastfar, vilket är den stora tvåfiliga ”väg” som löper under arenans läktare. Mitt i vintern fick man alltså väcka racercykeln till liv och under ett antal pass få känslan av att distanscykla, fast runt, runt… Det vore ju rackarns trevligt om detta blev möjligt denna vinter också.

Första utomhuscyklingen som kunde blivit min sista
En dag i slutet på mars då solen sken och gatorna såg torra och snöfria ut, var det dags för premiärcykling med racern utomhus. Halvvägs in på min planerade runda passerar jag ett skuggigt parti som dolde några kyliga snörester från vintern. Plötsligt försvinner framhjulet under mig och allt jag hinner tänka är att detta kommer gå illa… Det första som träffar marken är mitt huvud, sedan blir allt svart. 
Efter en bra stund återfår jag medvetandet, tack vare ett par som hittat mig på vägen och som idag är mina hjältar. Med uppskrapat ansikte och ett ymnigt blödande ögonbryn bar det iväg med ambulans till Norrtälje sjukhus, där man sydde ihop mitt ögonbryn och röntgade mitt huvud m.m. 
För de flesta av oss som träningscyklar är hjälm en självklarhet. För mig är hjälm alltid en självklarhet, oavsett om jag tränar eller bara ska cykla en kort runda till affären. Ditt huvud är inte på något sätt hårdare, bara för att du fyllt 15 år och lagen inte kräver att du ska hjälm.  Jag hade kanske inte suttit här idag om det inte var för min hjälm, så efter olyckan behöll jag min gamla spruckna hjälm som ett litet minne. 
Efter någon månad var jag tillbaka på cykeln med ny hjälm och målet inställt på att cykla Vätternrundan i en av Fredrikshofs SUB9-grupper.

Vätternrundan SUB9

Träningen gick väl ganska bra inför detta lopp. När vi började närma oss startdagen insåg jag att jag kanske inte är en SUB9-cyklist. Under sista certifieringen tyckte jag att cyklingen blev alltför ryckig och på tok för jobbig att hänga med. Jag bonkade väl två gånger, innan jag valde att släppa gruppen och slutförde de 20 milen på egen hand. Några dagar efter detta tog jag det jobbiga beslutet att hoppa av Vätternrundan 2014. Att åka ned och försöka hänga med så länge det gick och sedan cykla själv var inte ett alternativ, då vår grupp hade en av de sista starttiderna på Vätternrundan.

Engelbrektsturen och Cykelvasan

Nu fick jag äntligen lite medvind i cyklingen och på båda loppen gick jag i mål på en tid som var bättre än förväntan. För mig var det premiär på Eneglbrektsturen 80 km. Det var nog ett av de trevligaste MTB-lopp jag kört och det ska jag absolut köra under 2015 igen. Cykelvasan blev också en succé i mina mått, då jag åter igen förbättrade min tid för andra året i rad. Målet för Cykelvasan 2015 blir att cykla på en tid mellan 3.15 – 3.30 timmar.

Pendelcykelhöst

Efter sommaren bestämde jag mig för att köpa en ny pendelcykel. Tidigare har jag harvat fram och tillbaka till jobbet på en 10 år gammal 26″ MTB. Valet föll på en av Bianchis hybridcyklar. Tyvärr var nog min cykel ett måndagsexemplar, då det var problem med den från dag ett. Efter flera vändor till affären, köpte de tillbaka den och jag fick istället ett kalaspris på min drömpendelcykel: En Bianchi Zurigo cyclocross. Det är nog den ultimata pendelhojen som gör mina 2×3,5 mil till jobbet lätta, då jag väljer att cykla till jobbet. I höst har jag avverkat över 220 mil på den cykeln.

Rapha Festive 500

Jag var otroligt taggad inför denna utmaning, men pga att i stort sett hela Sverige drabbats av en köldchock med temperaturer på under -10 grader, avbröt jag. 186 km lyckades jag få ihop. Jag ska göra ett nytt försök nästa jul.

Träningssammanfattning 2014

Antal cyklade mil: 520
Antal träningstimmar: 245
Antal höjdmeter: 47 759
Antal cykelrundor: 141

Magiskt balanscykelpass

Posted on av Magnus

Tänk om hela julhelgen hade varit som idag, då hade kanske Rapha Festive 500 varit möjlig att genomföra. Idag strålade solen och temperaturen låg på sköna -1 grad. 

Nattens snöfall gjorde cykelpasset till en 5 mil lång balansövning på de små härliga vägarna jag valde att cykla på.
Det tar en stund att lära sig hantera cykeln när man kör på snöiga, spåriga och oplogade vägar. Efter en stund blev jag dock vän med underlaget och passet blev en enda lång njutning.
När jag vände i Vallentuna, fick jag för mig att jag skulle se om min barndomskompis Carro var hemma. När jag stod tittades ned i mobilen för att kolla kartan över det nybyggda område där hon bor, kommer hon plötsligt gående med dottern Isabelle på släp i en pulka.
Det var jättekul att träffa henne, då det var ett bra tag sedan vi sågs. Jag fick mig en liten husvisning och en god kaffe, innan jag trampade hem i solen igen.
Till mina 134 km kunde jag efter detta pass lägga till ca 50 km till och jag stannar på 186 km i Festive 500, med 314 km kvar till att jag skulle klarat av utmaningen.