En cyklist kommer lastad

Det gäller att passa på att cykla mycket när vädret de senaste dagarna visat sig från sin allra bästa sida. Temperaturen peakade i fredags med närmare +29 grader. Det blev pendelcykling till och från jobbet både i torsdags och fredags och tack vare det kunde jag skriva in nästan 14 mil på pendelcykelkontot.

Idag blev det tredje dagen i rad som jag cyklade och idag gick turen ut till Saltarö via Vaxholm, Rindö och Värmdö tillsammans med min kompis Robert T som också bor här i Åkersberga. Målet var ett besök hos hans föräldrar som bor där. På vägen ut stannade vi på bageriet i Vaxholm och fyllde Roberts ryggsäck med nybakade frallor, kanelbullar, blåbärsbullar och chokladbullar.

Den längsta sträckan gjorde vi på Värmdö som är helt okej att cykla på, men det är rätt mycket trafik stundtals och man kan inte riktigt njuta av cyklingen och tjitt-tjatta som man kan på småvägarna i Roslagen.

Det blev hursomhelst en riktigt härlig tur och efter en frall- och bullfest hos Roberts föräldrar vände vi tillbaka. När vi var hemma igen hade vi fått ihop strax över 10 mil med ett snitt på ca 26,5 km/h, så denna cykelvecka gav nästan 24 mils cykling 👍🏼

img_2700-1

Glad prick på färgglad cykel. Foto: Robert Trouin


img_2699-1

En halfie och en selfie på två TUG champions. Foto: Robert Trouin


img_2698-1

En cyklist kommer lastad med frallor och bullar

Kortbyxpendling

Det har ju inte blivit så mycket pendelcyklande som jag hoppats på senaste tiden, men idag var det dags att äntra sadeln igen. Morgonpendelingen bjöd på en skön temperatur på hela 13 grader och en doft i luften som man känner efter ett sommarregn. 

Det kändes lite som molnen hade ramlat ned på marken och det var otroligt fuktigt i luften. Efter en stund övergick det i ett stilla strilregn, men eftersom det var så skönt i luften gjorde det ingenting. Det var nästan lite härligt.

Idag körde jag dessutom utan benvärmare och den känslan är speciellt härlig när man cyklat inpackad i flossad lycra sedan oktober förra året. Man är lite som en ko på grönbete – allt känns liksom sådär lätt och enkelt.

På vägen hem var det närmare 20 grader och solen stekte på skönt, så då var det kortkort som gällde och med det menar jag att även armvärmarna åkte av. Det är dagar som idag som man verkligen njuter av att pendelcykla de där 2x33km till/från jobbet.

Första cykelloppet i år

Att cykla cykellopp innebär att du måste gilla att gå upp tidigt på morgon. Klockan 05.00 ringde min klocka och med tunga ögonlock masade jag mig ner för att äta frukost och att försöka få i sig mat är inte heller helt lätt när man går upp två timmar före tuppen.

På dagens schema stod Skandisloppet 167 km och det blev årets första cykellopp för mig. Vi i Team Utan Gränser samlades i Uppsala, där vi delade upp gruppen i en snabbgrupp och en lagomgrupp. Jag anslöt till lagomgruppen som skulle hålla ett snitt på 29-30 km/h vilket är ett rätt behagligt tempo tycker jag.

Vi i lagomgruppen var 13 personer och vi höll ihop gruppen på ett strålande sätt tycker jag. Det blev inga ryck eller alltför stora luckor som är jobbiga att ta igen och jag tycker alla skötte sig utmärkt, vilket resulterade i ett jämt och bra tempo. Vi tappade dessutom inte en enda kotte på vägen och alla gick i mål tillsammans. Sånt e skönt!

I vår grupp valde vi att stanna på alla depåer så alla kunde därmed smaska i sig godis, bullar, kaffe, sportdryck och vatten som varje depå bjöd på. Jag vet inte om jag cyklat ett lopp med så mycket godsaker i varje depå 🍫🍬🍪

Stort tack till alla i lagomgruppen för fantastisk dag. Nu väntas grillade hamburgare och sedan får jag väl med tändstickors hjälp försöka hålla ögonen öppna till Eurovision Song Contest som jag gillar att följa, trots gräsliga bidrag från vissa länder.

IMG_0272

In action! Foto: Mr Gadget Gerry Askefalks cykelkamera

Snabbgruppen och lagomgruppen från Team Utan Gränser. Foto: Fredrik Ståhls mobil

Ronde de Roslagen

Idag hade jag bjudit upp till cykeldistans för Team Utan Gränser i mina trakter kring Åkersberga. Det var lite halvsvalt intresse till en början, dels för att Lidingö MTB också gick av stapeln idag. Där skulle en del av teamet köra som annars kanske skulle hängt på.

Vi blev till slut ett lagom stort gäng för att kunna köra en vettig klunga. Rundan utgick från Österåkers kyrka och så tog vi en avstickare bort mot Brottby, vidare bort över Kårsta. Sedan letade vi oss ned på Gamla Norrtäljevägen för att vika av in på Rumsättravägen och sedan Rialavägen som är några riktiga favoritvägar, eftersom det är så lite trafik där. Vi styrde sedan mot vackra Wira bruk, där vi fikade loss som kungar med köttbullemackor, räkmackor, pankisar och sötsaker innan vi styrde hemåt via Rumsättra. Totalt fick ihop ca 88 km idag och det kändes som alla tyckte om valet av vägar idag.

När jag kom hem satt jag och pustade ut på ljugarbänken utanför huset, då min glada granne Martin frågade om vi kunde köra en sväng MTB och jag är ju inte den som säger nej. Efter att jag blivit bjuden på middag hos Martin och hans fru Mia stack vi iväg i kvällssolen till Anstaltsbanan och rev av ett par varv.

Raka fina led som det ska vara när TUG cyklar

Hungriga cyklister är bra business för caféer

Räkmackorna på Wira bruk går inte av för hackor

Martin och jag pustar ut i kvällssolen efter några varv MTB på Anstaltsbanan

Vad är Depeche Mode mot att träffa Henrik Öijer 

Idag är Depeche Mode i stan och det märktes kan jag säga när jag var i Mall Of Scandinavia för att handla lite innan jag skulle träffa en cykelidol för mig, Henrik Öijer. För er ickecyklister, så driver Henrik en av Sveriges populäraste cykelbloggar. Jag tror han blivit så populär, för att han delar liksom lite allt möjligt kring sitt cykliga liv.

Henrik hörde av sig till mig i helgen och frågade om jag var intresserad av lite Bianchisaker som han tänkte sälja, nu när han bytt cykelsponsor. En väska bestämde jag mig för att köpa av honom och eftersom han ska tävla i Lidingö MTB i morgon hade han vägarna förbi Sthlm, så vi stämde vi träff i Järva krog.

Trots min ålder, blir man lite starstruck när man träffar någon man ser upp till. Att se upp till någon är inget man blir för gammal för, hoppas jag. Helst av allt hade jag nog velat be om en selfie med honom, men det kändes lite pinsamt att fråga om det på en parkeringsplats vid motorvägen. Kanske nästa gång 😊. Henrik vekar hur som helst vara riktigt trevlig prick och man får tacka för de små bonussakerna (vattenflaska och bianchiarmband) som låg i väskan när jag öppnade.