Mitt mål med Tour de Zwift har varit att köra den långa etappen varje gång, men jag fastnade med en jobbgrej och missade starten kl 19:00. Då bestämde jag mig att ändå köra, men då fick det bli den korta etappen (B). Jag gillar nämligen inte att träna för sent in på kvällen. Brukar då få lite svårt att sova när man är fylld med adrenalin.

Idag var det dags för Innsbruckbanan och långa etappen (A) var två varv och vi som körde (B) körde ett varv. Det är en bana med en rätt kraftig stigning på nästan 500 höjdmeter, så det är inte lättcyklad bana. Jag kämpade verkligen stundtals och kände nästan att snart får jag se gulaschsoppan som jag åt till middag igen 🤢 Men den stannade där den hör hemma.

När man kommit upp på toppen av stigningen är det en lång utförsåkning och idag vann jag en utmärkelse för att jag kom upp i över 100 km/h nedför backen. Det e fort, riktigt fort…

Jag slutade på plats 292 och 643 i (B) av de som listas på Zwiftpower.com. Att komma lite ovanför mitten i den listningen är okej tycker jag.

Igår öppnade möjligheten att köra 6:e etappen i Tour de Zwift och denna gång bjöds på alpklättring och över 1 220 höjdmeter. Jag hade inte möjlighet att köra igår, då jag och Team Utan Gränser körde ett två timmars intervallpass på Studio L’Echelon då.

Men idag på eftermiddagen, fann jag tid att delta i denna monsteretapp. Jag har ju kört banan Alpe du Zwift många gånger, så jag visste vad som väntade mig. Klockan 17 satt jag då där på cykeln redo att bestiga berget än en gång.

Vi blev ca 1 600 som startade och jag försökte hålla mig lite i skinnet fram tills att klättringen startade. Det är det lätt att ryckas med när starkare cyklister trampar på fort med risk att ens energi och ork tar slut. Jag tycker jag höll ett jämt och bra tempo uppför hela alptoppen och jag hamnade på plats 450 av 757 listade i A-klassen.

Medan man cyklar tycker jag det är superskoj att följa vad folk skriver och chatten som tenderar att gå från lite glatt alldagliga meddelanden till lite mer plågade ju längre in i passet man kommer. Men det är några riktigt skojiga ibland som får en att skratta gott.

Det kändes verkligen i benen idag att jag hade ett rätt hårt intervallpass i benen. Och jag hade lite kramp i fötterna och benen när jag klev av cykeln idag. Nu är det några dagars vila innan etapp 7. Då bär det av till Innsbruckbanan och ett ganska långt lopp på nästan 50 km. Även där ska det klättras ca 1 000 höjdmeter. Känns som dagens monsteretapp kan bli monsteretapp delux när etapp 7 öppnar den 23 januari.

Idag var det dags att ta sig an den femte av nio etapper i Tour de Zwift. Jag anmälde mig till etappen med start klockan 18:00. Jag hann precis hem efter jobbet och fixa lite innan det var dags att svira om till cykelbyxorna!

På schemat för femte etappen var det nu dags att köra Richmond och banan UCI World Champs. För oss som körde (A) blev det till att svettas och kämpa på cykeln i nästan 50 km. Klockan 18:00 var vi ”bara” ca 1 500 startande och det märks att Zwift funkar betydlig bättre när det inte är så sjukt många som det varit i tidigare etapper som jag kört.

Richmondbanan är inte så lång, så idag var det ett lopp där tre varv skulle avverkas. Fördelen med att köra fler varv på en etapp är att man vet vad som väntar en efter ett varv. Och ikväll var det bra eftersom delar av banan är lite berg-och-dalbaneaktig och avslutas med en inte så lång, men ändå en uppförsbacke.

I (A) kom jag på plats 370 av 590 i listningen på Zwiftpower.com. Jag är nöjd med min mellanmjölksplacering 😀 Det är ju inget race, men jag och många andra kör loppen som om det vore det. Jag kanske inte tog ut mig till max, men hårt var det. Jag gillar annars hela upplägget med Tour de Zwift, där det är ett par dagar mellan varje etapp, vilket för att man får lagom med vila.

Nästa lopp blir en monsteretapp, då den går uppför Alpe du Zwift med sina 1 000 höjdmeter. Dessutom går etappen precis i anslutning till Team Utan Gränsers andra långa intervallpass på Studio L’Echelon 😬