MTB-premiär 2022

Senast den såg skog och mark var i höstas och sedan dess har min MTB hängt på väggen och längtat efter att komma ut igen. Jag lät ju singelkonvertera den förra sensommaren och hann inte direkt köra med den så mycket efter det.

Men idag var dags. Lite ny frisk luft i däcken och i dämparna, så bar det iväg mot Hacksta Trail som är den lokala MTB-banan som jag älskar!

Trots att min MTB är den äldsta cykeln som jag har, känns den spänstig och som pånyttfödd efter uppgraderingen. Florence som hon heter är nog min absoluta favorit bland mina cyklar ❤️

Det blev tre lugna varv på Hacksta Trail. Jag ska vara ärlig att jag har lite svårt att köra den banan lugnt, då jag kört den så många gånger. När jag kollade Strava, har jag kört banan 90 gånger. Men jag har alltid som regel att första varvet ska gå lugnt för att kolla att banan är som den ska, för man vet aldrig om det fallit något träd eller om banan är skadad någonstans sedan man körde sist.

Idag försökte jag dock hålla mig lugn alla tre varven, men lite adrenalin fick jag känna när jag plötsligt började höra en åkare bakom mig. Trampade på som bara den en stund och sedan syntes personen inte till 😅

Hoppas på potatisbäbisar

Idag har jag också hunnit med att sätta potatis som jag aldrig planterat förut. Har en pallkrage där jag planterade vitlök och gräslök i höstas som nu verkar växa och frodas, så jag fyllde ut den tomma ytan med lite potatisar av den tidiga sorten Swift. Har jag tur kan kan jag skörda mina potatisbäbisar om ca 8-10 veckor.

Planterade även de som inte fick plats i pallkragen i en kruka, som jag hoppas ska bli färdig lite fortare. Det är så himla mysigt att odla egna grönsaker och mat. Har även ett gäng tomatplantor som jag driver upp inne tills de blir varmt nog att plantera ut dem.

Då var premiärturen avklarad

Jag vet inte om jag kan finna ord för hur härligt det var att ge sig ut för första gången med min Bianchi Sempre som fram tills idag hängt på väggen och bara varit snygg.

Det var också första gången jag cyklade med på en cykel där man sitter ”fast” med skorna i pedalerna. Bara detta har gjort mig lite nervös för att man ska ramla omkull när man måste stanna. Med lite övning på en tom gata utanför där jag bor, hittade jag tekniken efter en stund och gav mig iväg.

Första känslan var vad hårt det kändes! Däcken på racercyklar ska vara pumpade extremt hårt, vilket jag också gjort. Lite läskigt är det att pumpa dessa smala prinskorvsdäck med 3 gånger så hårt tryck som man har i en bil, men så ska det tydligen vara. Efter en stund hade jag även koll på hur växlarna funkade och vilken känsla det är när man efter en stund in på rundan börjat känna sin cykel.

Måste säga att det var ganska lätt att hitta en bekväm sittställning, men tycker att den mest rejsiga positionen med händerna längst ned på styret känns lite ovan för mig fortfarande.

Det här med att sitta fast i pedalerna. I Täby kom jag fram till ett trafikljus och glömde helt bort att jag satt fast med skorna. Paniken inföll och jag kände hur jag började välta… Men som tur stod det en buss bredvid mig som tog emot mig. Pinsam situation avvärjd.

Jag var inte ensam på ute på vägarna idag och det vinkades friskt, som många cyklister gör. Jag får be om ursäkt om jag inte vinkade tillbaka ibland, då jag hade fullt upp att vänja mig med min nya cykel.

Rundan blev 43,20 km och avverkades på 1tim och 51 min med ett konstant leende på läpparna. Kanske inte världens bästa tid, men denna runda var lite av en lära-mig-cykla-racer runda.

När jag senare på dagen var och handlade, passade jag på att köpa tidningen Bicycling. Köpte den mest för att det var flera intressanta reportage om allt från racercyklar till MTB. I tidningen fanns också en kraschskola, samt hur man kraschar som ett proffs. De förklarar att det finns två typer av cyklister. De som har kraschat och de kommer att krascha. Hoppas det är långt kvar innan jag måste använda tipsen 🙂