Träningsveckan och ett litet mål

Denna vecka har det märkts med besked i trafiken att semestrarna är slut. Eftersom Österåkers viktigaste transportmedel, Roslagsbanan är avstängd till och med december så väljer många istället bilen. Kön bara för att ta sig ut på E18 har väl varit ca 1 km lång på morgonen och då har det varit extra mumsigt att glida förbi alla bilar och bussar på cykeln med ett stort leende på läpparna.

Egentligen avskyr jag att att cykla på väg 276 för att ta mig till/från Täby, men eftersom det aldrig händer något på cykelbanefronten här i kommunen, så är det mitt enda alternativ just nu.

Cykeln är ett pendelalternativ
– även i Österåkers kommun

Jag vägrar vika mig bara för att det aldrig händer något och jag önskar att fler Österåkersbor valde att cykla och till och från kommunen, trots avsaknaden av cykelbana. Detta för att visa kommunen att cykling är ett alternativ till pendla med bilen, bussen eller tåget. Jag förstår att alla inte kan eller har möjlighet att göra detta, men för mig som har 2×33 km, så kan det en vanlig morgon med bilen ta lite mer än 60 min till Solna från Åkersberga. Med cykel tar det mig bara ca 15 min längre tid att cykla ”samma” sträcka. På köpet får du en bättre hälsa och så blir du lycklig av att cykla 😀

I onsdags när jag valde att cykla till jobbet fick jag hejarop från några kids genom ett vädringsfönster på en av bussarna som först körde om mig innan kön började. Hejaropen kom när jag sedan körde om dem i kön. Sånt känns alltid lite peppande, så tack för det 🙂 I torsdags återupprepade jag pendelcyklandet och åtnjöt samma lyx att kunna glida fram som på en räkmacka förbi köerna.

Igår lördag, så hoppade jag lite spontant ned i mina löpardojjor och drog ut på första joggingturen sedan i vintras. Det blev 5,6 km i långsamma tempot 6:15/km. Så idag kom träningsverken som ett brev på posten. Jag ska verkligen försöka få in lite vana att springa lite varje vecka, för jag tycker det känns bra för flåset.

Kräftpremiär

Igår blev det kräftpremiär för mig, då jag hade mamma och lillebror här på middag. Vi körde färska Turkiska jumbokräftor och svenska havskräftor, som båda var riktigt smarriga. Till detta hade vi klassiska tillbehör som Västerbottenpaj, bröd, ost och öl till detta.

Och nu till höstens lilla mål

Jag ska ge mig fanken på att nå min målvikt på strax under 70 kg nu. Nu har jag tjafsat om detta tillräckligt och ska jag bevisa för mig att det går. Det handlar på ynka 5 kg, men jag vill inte svälta mig eller sluta äta för att nå dit. Den ska nås genom träning! Så det så!

75 kg and counting…

Här siktas morgonens första köstopp för bilarna på väg 276 som jag lätt kan glida förbi.

Även på vägen hem är det härligt att cykla förbi de långsamma bilisterna på Bergshamraleden.

😳 Dödskänslan efter första löppasset på läääänge.

Pendelchipscyklist

Idag var det dags att bryta vilan efter Cykelvasan och varför inte göra det med lite pendelcykling. Sedan är det klart att jag valde cykeln just idag, då jag halvvägs till jobbet blev överraskad av ett spöregn. Men ska jag vara ärlig så var det rätt skönt att bli lite blöt.

Älskar friheten när man sitter på en cykel, som när man närmar sig ett köstopp och man bara kan blåsa om bilarna som bara kan sitta där i sina plåtlådor och titta på varandras bromslyktor i bilkön 😃

På jobbet idag, så delades det ut chips i stora lass. Tror det var chips som blivit över, då ICA fyllde 100 år och vi hade tillställningar runt om i landet för alla anställda. Jag norpade 2 påsar och tänkte väl inte vid tillfället hur jag skulle få hem dem med min slimmade pendelcykelryggsäck. Med lite presentsnören, så knöt jag ihop påsarna och sedan band jag fast dem på utsidan av ryggsäcken. Funkade klockrent.

När jag susade fram på väg 276 in mot Åkersberga, fick jag glada miner från bilister som nog tyckte jag såg lite kul ut med mitt snigelbo av chipspåsar på ryggen 🐌 Jag tror att mataffärerna i Åkersberga ökade sin försäljning av chips från Estrella ikväll efter min rullade reklam.


Kortbyxpendling

Det har ju inte blivit så mycket pendelcyklande som jag hoppats på senaste tiden, men idag var det dags att äntra sadeln igen. Morgonpendelingen bjöd på en skön temperatur på hela 13 grader och en doft i luften som man känner efter ett sommarregn. 

Det kändes lite som molnen hade ramlat ned på marken och det var otroligt fuktigt i luften. Efter en stund övergick det i ett stilla strilregn, men eftersom det var så skönt i luften gjorde det ingenting. Det var nästan lite härligt.

Idag körde jag dessutom utan benvärmare och den känslan är speciellt härlig när man cyklat inpackad i flossad lycra sedan oktober förra året. Man är lite som en ko på grönbete – allt känns liksom sådär lätt och enkelt.

På vägen hem var det närmare 20 grader och solen stekte på skönt, så då var det kortkort som gällde och med det menar jag att även armvärmarna åkte av. Det är dagar som idag som man verkligen njuter av att pendelcykla de där 2x33km till/från jobbet.

Ett litet livstecken

Nu har det snart gått en vecka sedan jag kom hem från cykelöarnas ö Mallorca och minnet från varma cykelturer i bergen och allt annat trevligt kommer leva med mig länge.

I fredags gjorde jag en nypremiär med att pendelcykla till jobbet och det gjordes i mina nya Team Utan Gränsers cykelkläder. Även om jag testat dem på Mallorca, så fick jag nu prova min långärmade tröja och benvärmare eftersom vi inte har +22 grader i Sverige ännu.

Man får som vanligt ett rejält uppvaknade på grusvägen som egentligen inte är en väg mellan Täljö och Rydbo som är så skumpig att ögongloberna nästan vänder sig ut-och-in. Ändå är det en magisk frihetskänsla att cykla till jobbet tycker jag. När jag cyklade över Stocksundsbron passerades jag av en för mig okänd cyklist som glatt sa: 

-Snygga cykelkläder och det är dessutom inte alla som har ett Swishnummer på rumpan 🙂. 

Igår kväll var jag dessutom på Berns och lyssnade på A tribute to Prince som igår lämnade oss för ett år sedan. Det var en grym konsert med en kavalkad av både mindre kända och kända artister som sjöng Princelåtar. Magiskt!

​​

Två punkor på rad

Idag körde jag årets första pendelcykling och den första biten till jobbet var en fruktansvärd upplevelse, då flera partier på den 8 km långa grusväg jag måste cykla på var täckt av svallis. Detta gjorde att jag fick gå med cykeln i skogskanten bland grenar och stenar för att ta mig fram.

På vägen hem fick jag punka i höjd med Arninge, precis vid sista gatlyktan. Hittade ingen orsak till punkan och satte i en ny slang som höll ett par kilometer, så när jag nådde Rydbo var det dags igen. Ringde då min kompis Robert T. som är den som bor närmast Rydbo och bad lite snällt om skjuts hem. Inom 10 min kom Robbans cykelambulans till undsättning och jag och crossen kunde komma hem. Ibland är det lite extra bra med snälla kompisar.