När Stålmannen blev Gummitarzan

Igår kväll var jag sugen på att köra ett lite hårdare MTB-pass på den förträffliga Anstaltsbanan, men redan på första varvet tog det stopp.

Jag kände mig som Stålmannen när jag stack iväg på mitt första varv och jag kände att jag hade bra fart genom banan. I slutet på banan finns ett drop (en mindre bergskant) som jag normalt aldrig haft några problem med, men nu kom jag lite snett med framhjulet och det tog tvärstopp.
Stålmannen förbyttes snabbt till Gummitarzan. Det är rätt mycket som händer i huvudet från det att skorna släpper från SPD-pedalerna och man startar sin flygresa över styret ned mot marken. Efter att man råkat ut för detta några gånger, lär man sig att försöka få till en landning som gör minst ont. Jag lyckades undvika att landa på stenarna och hamnade på stigen. Resultat blev att jag fick lite skrapmärken på benet och lite blåmärken, samt att insidan på knät svullnade lite.

Här står Florence och skäms efter att hon kastat av mig

Nysydd efter cykelkrash

Nu ligger jag här hemma i soffan med ett ögonbryn tokblått och uppsvällt efter att man sytt ihop mig på Norrtälje Sjukhus.

Kort sammafattning om vad som hänt:
Idag sken solen och jag gav mig iväg på en cykelrunda på de tillsynes torra vägarna. Efter ca 2 mil i ett skuggparti så fanns det is och lite snöslask kvar. Plötsligt försvinner bara mina hjul bort och jag drar omkull. 
Jag minns inget av kraschen i backen. Första minnet efter att jag ramlat är när Tina och hennes man som var de som hittade mig och väckte liv i mig. Jag hade förmodligen legat på vägen i ca 15 minuter när de fann mig. Min första fråga till dem var: Hur gick det för cykeln?
Efter ambulansfärd till Norrtälje sjukhus, blev nacke och huvud röntgat och sedan sydde de ihop vänster ögonbryn. Som tur var så hittade man inget skadat i röntgen. Nu har jag en redig blåtira och skrapmärken på haka, ansikte och höft. 
Jag hade hjälm och den räddade mitt liv idag.
Alla ni som cyklar utan hjälm, sluta göra det. Det är otroligt billig livförsäkring. Jag hade förmodligen inte skrivit detta inlägg idag om jag inte haft hjälm.
Sedan vill jag säga att stooooort tack till Tina och hennes man som hittade mig och som tog hand om min cykel nära jag låg på sjukhus och som såg till att jag kom dit.
Det var en härlig känsla att i eftermiddag bli skjutsad hem till dem av pappa för att hämta cykeln. Det är inte varje jag man får hälsa på sin räddande ängel. Ikväll ska jag beställa ett stort fång blommor och skicka till dem med ett stort tack! De sista de sa till mig när vi åkte därifrån i eftermiddags var att nästa gång jag ger mig ut på cykeln får du cykla förbi oss och säga hej. Klart jag ska göra det!