Ett varv fick räcka idag

Mitt mål med Tour de Zwift har varit att köra den långa etappen varje gång, men jag fastnade med en jobbgrej och missade starten kl 19:00. Då bestämde jag mig att ändå köra, men då fick det bli den korta etappen (B). Jag gillar nämligen inte att träna för sent in på kvällen. Brukar då få lite svårt att sova när man är fylld med adrenalin.

Idag var det dags för Innsbruckbanan och långa etappen (A) var två varv och vi som körde (B) körde ett varv. Det är en bana med en rätt kraftig stigning på nästan 500 höjdmeter, så det är inte lättcyklad bana. Jag kämpade verkligen stundtals och kände nästan att snart får jag se gulaschsoppan som jag åt till middag igen 🤢 Men den stannade där den hör hemma.

När man kommit upp på toppen av stigningen är det en lång utförsåkning och idag vann jag en utmärkelse för att jag kom upp i över 100 km/h nedför backen. Det e fort, riktigt fort…

Jag slutade på plats 292 och 643 i (B) av de som listas på Zwiftpower.com. Att komma lite ovanför mitten i den listningen är okej tycker jag.

Monsteretappen

Igår öppnade möjligheten att köra 6:e etappen i Tour de Zwift och denna gång bjöds på alpklättring och över 1 220 höjdmeter. Jag hade inte möjlighet att köra igår, då jag och Team Utan Gränser körde ett två timmars intervallpass på Studio L’Echelon då.

Men idag på eftermiddagen, fann jag tid att delta i denna monsteretapp. Jag har ju kört banan Alpe du Zwift många gånger, så jag visste vad som väntade mig. Klockan 17 satt jag då där på cykeln redo att bestiga berget än en gång.

Vi blev ca 1 600 som startade och jag försökte hålla mig lite i skinnet fram tills att klättringen startade. Det är det lätt att ryckas med när starkare cyklister trampar på fort med risk att ens energi och ork tar slut. Jag tycker jag höll ett jämt och bra tempo uppför hela alptoppen och jag hamnade på plats 450 av 757 listade i A-klassen.

Medan man cyklar tycker jag det är superskoj att följa vad folk skriver och chatten som tenderar att gå från lite glatt alldagliga meddelanden till lite mer plågade ju längre in i passet man kommer. Men det är några riktigt skojiga ibland som får en att skratta gott.

Det kändes verkligen i benen idag att jag hade ett rätt hårt intervallpass i benen. Och jag hade lite kramp i fötterna och benen när jag klev av cykeln idag. Nu är det några dagars vila innan etapp 7. Då bär det av till Innsbruckbanan och ett ganska långt lopp på nästan 50 km. Även där ska det klättras ca 1 000 höjdmeter. Känns som dagens monsteretapp kan bli monsteretapp delux när etapp 7 öppnar den 23 januari.

Andra intervallpasset på Studio L’Echelon

Idag samlade vi oss i Team Utan Gränser för ett andra cykelintervallpass på Studio L’Echelon på Östermalm i Stockholm. Det var rätt många deltagare idag som även var med förra veckan, men vi hade också ett tillskott av flera nya och lite kompisar till medlemmar. Totalt blev vi över 30 personer, vilket var kul!

Detta utsattes vi för

2 timmars svettfest blev det idag och upplägget på dagens intervallpass var lite annorlunda jämfört med förra veckan, vilket var bra. Passet började som tidigare med en uppvärmning och sedan startade intervallerna med en ”pyramidliknandet” del som innebar att man för varje steg ökade på hur många procent av sin FTP man skulle hålla för att sedan trappa ned igen efter att man nått 100% av den.

Nästa del var utformad så att man under 6 block skulle hålla en viss procent av FTP:n för att sedan avsluta varje block med 30 sekunder ”fri fart och kraft”.

Sista intervallmomenten var uppdelade i två block och byggde på att man skulle hålla rätt bra snurr på fötterna, ca 80 i kadens i 15 sekunder och detta varvades med 15 sekunder och full kraft med minst 110 i kadens. Detta moment var det mest påfrestande och jobbigaste tycker jag.

Teknikstrul

Jag hade personligen lite strul med tekniska idag och under flera gånger slutade pulsprylen som man har på armen att skicka signaler till cykeln och skärmen framför oss på väggen. När jag egentligen kanske låg på en puls på 175 så visade den 55. Eftersom detta är ett lite nytt sätt att spinna och visa data för de som deltar, så är det väl lite barnsjukdomar med det tekniska gissar jag. Det var var jätteskoj ändå!

Efter cykling får man fika

När jag åkte hem så stannade jag och köpte med mig årets första semla som jag tyckte jag var värd idag.

Imorgon stundar Tour de Zwift och monsteretappen uppför Alpe du Zwift…

Efter cykling får man fika, så är det liksom bara!


En vecka kvar med gamla vanor

Nu börjar verkligheten krypa ikapp mig och jag inser att det idag är en vecka kvar innan jag måste ändra mitt sätt att resa till jobbet pga att ICA flyttar till nya lokaler. Egentligen är detta supernajs och nya kontoret ligger dessutom lite närmare mitt hem.

Foto: Robert Otterstål

Att ändra en vana är inte lätt

När jag inte cyklar, vilket mest sker sommartid så väljer jag att köra bil till och från jobbet. Och enda anledningen är tidsvinsten som det medför för mig. Med bil tar resan 35-45 min och med buss tar den 1 tim och 15 min. Väljer jag cykeln tar det om man håller ett lagom tempo ca 1 tim och 20 min.

Som jag sagt tidigare kommer parkeringsavgifter på nya stället att skjuta i höjden. Att välja bilen kommer inte längre att vara ett alternativ lika ofta som jag använder den idag. Internt inom företaget har detta blivit en het potatis och många anställda är besvikna.

Jag personligen är verkligen delad i denna fråga, då jag är för att vi anställda ska välja ett annat sätt att ta oss till jobbet på än med bil. Speciellt eftersom rätt många som bor nära, ändå väljer bilen. Men pendlar man lite mer än 6 mil varje dag som jag gör, så kommer fritiden att påverkas rätt mycket med en mer än fördubblad restid.

Vad händer nu då?

Jag kommer nu försöka välja cykeln, men när minusgraderna blir tvåsiffriga så känns det varken hälsosamt eller särskilt kul att välja cykeln. Det blir nog också så att jag kommer köpa mig mitt livs första SL Accesskort, så jag kan åka buss också.

Det känns också nu mer lockande än på länge att skaffa mig en elcykel för att kapa restiden. De är dock ingen billig investering, så vi får väl se vad jag hittar på.

Hjulfix i soffan

Häromdagen kom min kassett som jag beställt till nya kolfiberhjulen, så i soffan till På Spåret på TV monterade jag kassetten på bakhjulet. Nu ska jag bara hitta ett par sjyssta racerdäck.

Jag har tidigare hållit mig till Continentals GP-serie, men när jag köpte nya racercykeln levererades den med Vittoria Rubino Pro som jag nu kört med en säsong utan problem, så vad fanken ska man nu välja för däck?

Upp och ner

Idag var det dags att ta sig an den femte av nio etapper i Tour de Zwift. Jag anmälde mig till etappen med start klockan 18:00. Jag hann precis hem efter jobbet och fixa lite innan det var dags att svira om till cykelbyxorna!

På schemat för femte etappen var det nu dags att köra Richmond och banan UCI World Champs. För oss som körde (A) blev det till att svettas och kämpa på cykeln i nästan 50 km. Klockan 18:00 var vi ”bara” ca 1 500 startande och det märks att Zwift funkar betydlig bättre när det inte är så sjukt många som det varit i tidigare etapper som jag kört.

Richmondbanan är inte så lång, så idag var det ett lopp där tre varv skulle avverkas. Fördelen med att köra fler varv på en etapp är att man vet vad som väntar en efter ett varv. Och ikväll var det bra eftersom delar av banan är lite berg-och-dalbaneaktig och avslutas med en inte så lång, men ändå en uppförsbacke.

I (A) kom jag på plats 370 av 590 i listningen på Zwiftpower.com. Jag är nöjd med min mellanmjölksplacering 😀 Det är ju inget race, men jag och många andra kör loppen som om det vore det. Jag kanske inte tog ut mig till max, men hårt var det. Jag gillar annars hela upplägget med Tour de Zwift, där det är ett par dagar mellan varje etapp, vilket för att man får lagom med vila.

Nästa lopp blir en monsteretapp, då den går uppför Alpe du Zwift med sina 1 000 höjdmeter. Dessutom går etappen precis i anslutning till Team Utan Gränsers andra långa intervallpass på Studio L’Echelon 😬