Cykling

What a feeeeeeling

Posted on av Magnus

Varför har man inte skaffat en el-cykel tidigare? Imorse kunde jag inte testa nya el-cykeln till fullo hela vägen, då jag skulle möta en kollega i Täby. Hon skulle cykla till jobbet för första gången och jag hade erbjudit mig att cykla med henne, så hon kunde se vilken väg jag kör.

Det är rätt lätt att välja fel väg på vissa ställen, så man får världens omväg eller hamnar på en en väg som är mer backig och därför jobbigare. Jag som pendlat i många år med cykel har kört vilse många gånger i jakten efter den perfekta pendelsträckan.

Resultatet av morgonens cykeltur till jobbet visade att jag förbrukat 28 % av batterikapaciteten och hade då 72 % kvar till hemfärden. När det var dags att cykla hem, var jag själv och nu skulle el-cykeln få visa vad den gick för.

Hemfärden – första riktiga testet

På vägen hem trampades det på. Och wow vilken skön känsla det var att susa fram i +25 km/h och vid minsta backe känna el-motorns hjälpande hand. Den gör att man inte tappar fart uppför alla små och stora backar jag har utmed min pendelsträcka.

Den tunga el-cykeln plöjer fram som ett kryssningsfartyg i full fart. Och det är en vrålhärlig känsla. Visst kommer man med en racer ofta upp i mycket högre farter än vad jag gör med el-cykeln. Men den oslagbara känslan är när man på ett lekande lätt sätt trampar uppför långa sega backar.

Jag brukar köra sträckan hem från jobbet med den vanliga cykeln på ca 1 tim och 10 min. Hemfärden idag tog bara strax över 1 tim och då hade jag även lite ofrivilliga hinder på vägen. Den stora skillnaden är ju att man inte känner sig i närheten så slut som jag skulle varit om jag hållit samma tempo men en vanlig cykel.

Trodde aldrig jag skulle säga: El-cykel – What a feeeeeeling! Om du tror att man inte får någon träning med en el-cykel, så har du fel. Jag var riktigt svettig när jag hem.

Siljan runt – fast ändå inte

Posted on av Magnus

Min första Siljan runt körde jag förra året och fick då uppleva en premiär i strålande väder och en temperatur man annars bara får uppleva mitt i sommaren.

I år skvallrade väderapparna om att det lutade åt ett episkt Siljanväder med regn och kyla. På fredagen kändes detta som en lögn. Solen sken och det var ca 18 grader varmt när vi kom upp till Mora och hem till de familjer där vi brukar bo.

Vi vaknade upp klockan 04:45 och inget regn syntes till, men det var rätt kallt. Vi hade några som ställt in sig på att köra hela Siljan runt, som är 16 mil oavsett väder. Och ett gäng som inte var lika pepp på att frysa och lida pin. Man kan under rundan välja att ändra sig och köra bara 12 eller 7 mil om vädret eller orken skulle tryta. Sedan kan man regga om sig i mål så man får sitt resultat på rätt lopp.

Denna lilla plastsak var ovärderlig som skydd mot regnet som väntade oss

Här är hela gänget samlat innan starten

Regnet som var utlovat började ge sig till känna när vi var på plats på Sollerön och starten. Vi delade upp oss i två grupper och jag anslöt till det gäng som valde att starta med alla som skulle cykla 16 mil, men som tänkte vika av från långa rundan och istället köra korta på 7 mil. I vår klunga blev vi 8 personer.

En bit in i loppet ökade regnet i intensitet och sakta med säkert blev vi allt blötare, kallare och skitigare. Regnet tärde hårt på oss cyklister och våra cyklar, men vi fick bara några mindre tekniska bekymmer som inte hindrade oss märkbart. Trots vädret höll vi humöret på topp under hela rundan och väl i mål hade vi hållit ett rullsnitt på 29,4 km/h under loppet, vilket är rätt bra tycker jag.

Jag kände inte någon som helst avundsjuka över att jag inte cyklade hela Siljan runt som jag gjorde förra året. Det räckte gott och väl att cykla runt Orsasjön. I mål frös jag som ett asplöv och vi valde att försöka få i oss lite varm mat innan vi duschade och bytte om. Jag var dock tvungen att kasta i mig maten och bege mig mot duscharna för jag var frusen in i själen.

Efter att jag fått på mig varma torra kläder kände jag mig en ny människa och köpte mig en stor kaffe och en varmkorv som aldrig smakat så gott. Jag väntade in min skjuts och kompis Robert T som den stålman han är, körde 16 mil.

Till min samling av dalahästar som man får oavsett vilken sträcka man kört, adderade jag en gul häst.

Välkommen Electric Jane

Posted on av Magnus

Idag var jag ledig och på eftermiddagen levererades min el-cykel som jag beställt. Jag har aldrig någonsin provat en el-cykel och den jag köpte var för mig helt oprövad, eftersom jag beställt den på webben.

Leveransen

Enligt Postnord skulle paketet väga 200 kg 😳 vilket antingen innebar att jag beställt ett 10-pack med el-cyklar eller att något var fel i deras app. Det var givetvis något fel på deras info de fått från butiken.

En jättelåda dök upp på utsatt tid och levererades av en supertrevlig chaufför som hjälpte mig att få in lådan på tomten.

Det mesta var monterat på cykeln, men det som man behövde göra själv var att vrida rätt styret och montera på pedalerna. Det ingick vanliga pedaler, men dessa valde jag att inte montera. Jag tog en sväng till Cykelkraft och köpte klassiska SPD-pedaler som jag är van med och nya innerslangar till däcken. Det var sådana med bilventiler som satt på, men jag vill ha prestaventiler så jag kan pumpa däcken hemma med den pump jag har.

Övervikt med pondus

När allt var monterat begrundade jag min rejäla och bastanta dam. Den väger in på ca 23 kg och den känns som ett stycke amerikanskt militärfordon när man lyfter den. Ett namn skulle den ju också få och jag hade lite förslag från pappa, då jag kollade på en tysk cykel förut. Men nu blev det ju en från USA och därför känns Electric Jane som ett perfekt namn.

Jag bekantade mig lite med displayen och inställningarna. Man kan välja mellan 3 lägen hur mycket elmotorn ska hjälpa till. 1 är något sorts ECO-mode som ger lägst assistans och 3 är maximal assistans.

Snygga detaljer

Cykeln är en E-MTB från Rock Machine med fabriksmonterade stänkskärmar och belysning. Jag måste säga att man integrerat baklampan supersnyggt i bakskärmen.

Premiärturen

Då var det bara att ta på sig hjälmen och trampa iväg. Med läge 3 aktiverat drar cykeln iväg med ordentlig fart när man börjar trampa. Man kommer snabbt upp i 25 km/h, som är den maxfart som elmotorn hjälper till.

Jag har 9 växlar till förfogande, men på vanlig väg känns de ganska onödiga. Man kör ju typ tyngsta hela tiden och när det börjar gå rejält uppför kanske man växlar ner några steg. Känslan är smått underlig hur en sådan tung bjässe kan framföras så lätt. Vill man trampa på fort, ger sig cykelns vikt till känna. Detta eftersom motorn inte hjälper till när man kör över 25 km/h.

Jag tror detta kommer bli en skön kompis fram och tillbaka till jobbet, med tanke på alla backar jag har på min pendelsträcka. Allt handlar ju om vilken medelhastighet man kan hålla. Så vi får väl se om tiden blir densamma som för vanliga cykeln eller om det går att kapa tid med denna el-cykel.

På min lilla korta testrunda, så avslutade jag med en stig som är en del av Blå leden där det finns en superbrant rätt kort backe. Jag tog det rätt lugnt och normalt så skulle jag med den farten fått stopp halvvägs upp i backen och fått kliva av.

I ingången av backen ökade elmotorn snabbt på vridmomentet, med resultatet att man skjutsades uppför backen så att det nästan kittlade i magen. Superskum, men härlig känsla.

Mer reflektioner kommer efter att jag cyklat lite längre med den och då får vi se hur batterikapaciteten är i verkligheten.

Österåkers kommun på 2:a plats i kommunvelometern

Posted on av Magnus

Av en händelse scrollade jag förbi ett inlägg från Danderyds kommun som meddelade att de hamnat på en förstaplats i kategorin småkommuner (upp till 50 000 invånare) i Cykelfrämjandets Kommunvelometer 2019. Där nämnde de att Österåkers kommun kom på andraplats efter dem.

Vad är kommunvelometern?

Kommunvelomtern är något som kommunerna självmant väljer att delta i denna mäter och jämför Cykelfrämjandet kommunernas insatser för cykling under föregående år. Sist Österåkers kommun deltog, var 2012. Med tanke på allt som gjorts för cykel 2018 i kommunen, var det ett smart drag.

Det har ju senast 2 åren gjorts en del lokala investeringarna som byggandet av den eminenta MTB-banan och diverse andra cykelfrämjande åtgärder, som t.ex. offentlig cykelpumpstation. Och så har vi grusvägen mellan Täljö och Rydbo, som har mycket kvar att önska innan den blir ett alternativ för alla cyklister att pendla från och till kommunen på.

Ett stort framåt, men mycket finns kvar att göra

Hursomhelst är det jättekul att se att de sker satsningar i min hemkommun. Men läser man hela genomgången som Cykelfrämjande gjort, så finns det mycket kvar att göra. Bland annat lägger Österåkers kommun bara hälften så mycket på underhåll och drift av cykelbanor jämfört mot genomsnittet bland de små kommunerna. Det märks faktiskt där ute på cykelbanorna. Det uppmärksammade jag igår i mitt inlägg om bland annat grusvägen mellan Täljö och Rydbo.

Stort grattis

Jag vill ändå säga Heja Österåker och grattis till 2:a placeringen. Nu siktar ni väl mot en 1:a placering?

Cykelfrämjandets rapport

Här kan ni läsa Österåkers resultat i Kommunvelometern 2019

Intensiv pendelcykelvecka

Posted on av Magnus

Denna vår har mitt pendelcyklande haltat lite, men denna vecka har jag cyklat fram och tillbaka till jobbet 4 av 5 dagar. Det har resulterat i nästan 23 mil pendelcykling totalt.

Det är så härligt när vi som bor i Österåker nu kan ta oss ut och in i kommunen via den nya cykel/gångvägen. Jag syftar då på den väg byggdes förra året utmed Roslagsbanan mellan Täljö och Rydbo.

Jag är i grunden en lycklig cyklist, men blir så ledsen när vi cyklister inte fått det som vi blivit lovade. Det är långt kvar innan cykeln kan bli ett transportmedel för alla. Ett litet steg är taget i rätt riktning med denna vägsnutt, men det finns många luckor som gör att färden på cykel ut och in i kommunen inte går så smidigt som den skulle kunna göra.

Dåligt underhåll av nya cykel/gångvägen

Vi är snart inne i juni och fortfarande är inget gjort för att sopa bort allt grus efter all sandning i vinter. Dessutom är jag så besviken på att kommunen och markägaren tillåter hästar på denna väg. Det har gjort att den är som ett månlandskap på stora delar av den körbara ytan. Stallet som ligger i närheten av denna väg har lovat att de ska hålla sig på kanten, men det struntar vissa ryttare i och rider över hela vägen, vilket gör det otroligt obekvämt att cykla.

På vissa ställen är det också mycket löst grus att man måste skotta bort det för att komma ned till den hårt packade yta som vi några gånger fick uppleva förra året.

Två gånger har jag nu hört av mig till kommunen för att påminna om att de gick ut och lovade oss en väg som skulle vara så nära en asfalterad som möjligt. Men det kommer den aldrig bli pga hästarna, vars hovar gör djupa hål i vägbanan. I mitten på denna vecka skulle entreprenören som sköter om vägen kolla vad som behövs göras enligt den jag kontaktade på kommunen, men inget har gjorts ännu.

Detta är inte så nära asfalt man kan komma 👇🏼

När blir cykeln ett pendelalternativ i Österåker för alla?

Det känns så tråkigt att kommunen inte prioriterar cykelmöjligheterna ut och in i kommunen. Cykeln skulle verkligen kunna bli ett pendelalternativ för många fler om man bara någon gång vågade satsa på den infrastruktur som krävs för att det ska bli smidigt att cykla.

En dröm jag och många andra cyklister har, är en asfalterad dubbelriktad cykelbana utmed Roslagsbanan ända ned till Täby och helst ända in till stan. Då krävs det att kommunerna samarbetar över kommungränserna.

Snart blir det elektrisk MTB-pendling

Ni som följer mig, såg kanske att jag i veckan beställt en el-cykel i MTB-utförande som ska bli min nya pendelcykelraket. Förmodligen kommer den dåligt underhållna cykelvägen kännas mindre jobbig då. Det förändrar inte min önskan om att man ska satsa på bra, säkra cykelvägar ♥️