Säg mig vart du är… Just nu finns du inte. Du syns inte iallafall, men imorgon lär du ge dig till känna känslomässigt tror jag.

Idag väckte jag liv i mina mag- och bröstmuskler på dagens PT-pass. Det här med PT har öppnat en hel ny värld för mig, måste jag säga. Att se fram emot ett styrketräningspass, vet jag inte om jag någonsin gjort. I veckan kom jag på mig själv att jag faktiskt gick och längtade till att få åka till gymmet.

Idag gick Tim som är min PT igenom sista delarna av kroppen, så nu har jag ett gäng övningar för att flytta runt träningsvärken över kroppen. Nästa vecka lägger vi i en högre växel, för även om jag ibland varit helt slut efter vissa pass, så finns det ju alltid en tyngre vikt…

Imorgon kanske man skulle få till ett morgoncykelpass om jag orkar upp i tid?