Imorse var det dags för mig att ge blod för andra gången och jag såg verkligen fram emot det.

Jag trodde aldrig man kunde känna så här inför en blodgivning. Innerst inne känns det så bra att kunna hjälpa till, fast man egentligen inte vet vem man hjälper.

Idag stod jag först i kön vid blodbussen och väl på plats förbyttes min inre glädje i lite av en besvikelse. Det stick som sjuksköterskan gjorde hamnade fel, vilket resulterade i att det inte rann så snabbt och som i sin tur gjorde att påsen bara blev halvfull. Då kan det inte kan användas för att hjälpa någon i nöd, utan då kommer det denna gång istället användas för forskning.

Nu är det bara att vänta tre månader till… Och så får jag nog vänta någon dag eller två innan nästa träningspass.