Jag läste häromdagen ett inlägg där Sara Penton skrev om den vikthets som hon som ung proffscyklist fått erfara. Det finns nog rätt många sporter där det finns en rätt osund inställning vikten och hur vi ska se ut för att prestera på topp i sporten vi utövar. Precis som inom modevärlden där de smala modellerna påverkar oss hur vi tror att alla ska se ut, finns det samma sak i sportvärlden. Inom t.ex. cykelsporten handlar det kanske inte om utseende, utan mer om prestera watt per kg. Att väga så lite som möjligt, men ändå ha starka uthålliga ben är något som många cyklister gärna eftersträvar och det är väl då som man lätt kan hamna i en osund spiral.

Jag som vuxen påverkas också av det vi överöses iform av olika ideal, men jag tänker framförallt på alla unga människor som inte ännu kanske kan sålla mellan vad som är sunt och osunt för att uppnå det ”perfekta utseendet” eller göra lite bättre tider i den sport man utövar. De påverkas nog mer än vad vi tror av oss vuxna.

Min viktresa är ingen vikthets

Med detta sagt så glider jag över på min egen vikt och den lilla viktresa jag genomför just nu. Man kan tro när man läsar alla mina inlägg om viktminskning att det är ett tecken på att jag drabbats av en vikthets. Jag kan lugna er alla med att det behöver ni inte vara oroliga för.

Jag har aldrig varit en särskilt vältränad kille och har varit rätt bekväm med det, tills den där dagen då vågen nästan visade nästan 90 kg kring år 2010. Det var ingen sund vikt för en som är 171 cm lång. Sedan i somras så lade jag i sista växeln på denna viktresa efter ha stått still i några år. Målet med viktresan är att hitta en bestående vikt på strax under 70 kg. Det är en sund vikt tycker jag för mig och min längd.

Målet är i sikte

Äntligen byttes ettan mot en nolla på vågen, då Herr Våg idag stannade på 70,5 kg. Nu är målet nära och ni ska veta att min självkänsla har den senaste tiden vuxit och jag kan nu gilla att se ett foto på mig i helfigur, vilket inte alltid varit fallet. Jag tycker plötsligt om det jag ser spegeln och det är en stor seger 🙂

Jag hoppas bara därför att den som läser om min viktresa ska känna sig inspirerad och inte hetsad att även små förändringar kan göra stora förändringar i ens självkänsla.

Om du har tid läs gärna Sara Penntons inlägg som jag pratade om i början av mitt inlägg: Två storlekar mindre, men rädd för en banan – ett ganska viktigt inlägg

Jo tackar som frågar. 30 dagars utmaningen att äta mindre kolhydrater är slut sedan länge, men eftersom det gav resultat så fortsatte jag. Jag har inte varit lika hård mot mig varje dag och på helgerna har jag unnat mig en del vanlig mat med kolhydrater, smörgåsar och en och annan sötsak faktiskt. Detta utan att det påverkat vikten åt fel håll.

Jag har hållit upp ångan med cyklingen för att inte tappa fart med träningen. Det enda är att jag inte orkar ta i lika mycket under längre tid, utan intag av kolhydrater. Men så får det vara just nu.

Vikten är ju en sak att stirra sig blind på, men jag har varit lite dålig på att mäta omfånget på mage och bröst, men det gjorde jag idag. Den största skillnaden jag nu kunde se, var att bröstomfånget minskat med ca 7 cm sedan i början på augusti. Det kändes grymt bra, för det är detta område jag som kille tyckt varit mest besvärade.

Herr våg kunde idag också konstatera 71,5 kg, vilket är den lägsta noteringen hittills 🙂 Nu är det inte mycket kvar, men jag ska under 70 kilosstrecket, det har jag bestämt mig för.