 |
| Glad prick vid starten |
I fredags kl 20.34 begav sig jag och Henrik ut på vår första Vätternrunda, ett Sveriges längsta cykellopp. Vårt mål var att ta oss runt och inte försöka jaga någon speciell tid. Men med den inställningen var det ändå inte tal om någon söndagscykeltur, utan med våra olika träningsmöjligheter innan så gällde det att hjälpa varandra in mot målet.
Vägen ned från Motala mot Jönköping var rent utsagt fruktansvärd med en motvind utan dess like. Med 10 grader i luften blev det otroligt tungcyklat. I Ödeshög som var första depåstoppet valde jag att dra på mig mina skoöverdrag som jag köpt tidigare på dagen. Det gav mig tillbaka känseln i tårna, så de var nog bästa köpet på mässan får man nog säga.
Tron om att få medvind på andra sidan Vättern uteblev, men under nattens gång så minskade blåsten ändå markant och det kändes lättare. Det är en märklig och magisk känsla att cykla på kolsvarta vägar och se en lång orm av röda lampor framför sig. Av någon anledning så kände jag mig inte ett dugg trött under natten eller dagen därpå, vilket jag fasat över.
Henrik däremot drabbades ett tag på lördagen av en enorm trötthet. Att komma in i andra andningen tog lite tid för honom. Men som han själv sa, hjälpte det för honom att ställa in sig på att klara sig till nästa depå och ställa in delmål i huvudet.
 |
| Henrik vilar lite vid vägkanten |
För det mesta tyckte jag loppet gick bra och man visade varandra respekt oavsett vana. Tycker dock att många stora klungor passerade extremt nära och visade ingen respekt för oss andra. Det fanns dock några undantag och detta säger jag bara inte för att att jag själv träningscyklat med dem en gång. Det var Fredrikshofs olika grupper som passerade med välformade klungor och med respekt för oss andra.
Personligen skulle jag se att man skickade iväg eliten först istället för sist. När dessa passerade oss andra kändes det stundtals ganska läskigt. De måste ju känna att vi motionärer hindrar dem från att kunna utföra sin bästa prestation.
Vi klarade oss utan vurpor, punkteringar eller annat krångel under hela resan. Det enda som jag upptäckte med min Bianchi var ett klickljud som uppstod när man trampade. Vid sista depån som Bianchi ”ägde” svängde jag in till deras servicetält och frågade vad det kunde vara. Efter en check av min cykel kunde man konstatera att det förmodligen var vevlagret som lät. Det är tydligen rätt vanligt fel på Sempre och även på nya cyklar som min, vilket känns trist när man ändå betalt en bra slant för den. Problemet kan lösas genom att man fettar in lagret igen och tystar det inte då får man byta ut det. Ska ta den till återförsäljaren och be dem kolla upp det i veckan. Det var ingen fara att cykla vidare sa de i depån, vilket kändes skönt.
Efter 16 timmar och 42 minuter rullade vi över mållinjen. Inte någon höjdartid, men vi tog oss i mål och var överlyckliga för att ha tagit oss runt. Maten och ölen man fick vid målgång har nog aldrig smakat så gott.
Tror mitt stora mål nästa år blir att försöka anmäla sig igen till Vätternrundan och få en plats. Då ska det jagas tid!
Tack Vätternrundan för ett välordnat arrangemang, som jag gärna gör igen.
Jag har också införskaffat mig en Tacx Flow trainer till min racercykel, så i vinter blir till att spänna fast den och nöta mil efter mil hemma i vardagsrummet. Att jag blivit med trainer har jag Jörgen Otterstål att tacka för. Jag befriade honom från den häromveckan, eftersom han tröttnat på den.
Magnus Cykelblogg 