Sveriges bästa cykling finns på Fårö

Att åter få äran att cykla på den lilla karga ön Fårö är något som fyller mitt hjärta med lycka. Jag har verkligen inte cyklat överallt i Sverige, men den härligt lättcyklade terräng som Fårö erbjuder är magiskt läckert. Överallt finns det stigar och grusvägar som inbjuder till helt underbar cykling.

I år valde vi att cykla MTB istället för cyclocross som förra året. Detta gjorde att vi nu har ännu fler vägar att välja på. Idag har vi cyklat allt från vackra grusvägar täckta av gotländsk vit kalksten till cykling i urskog där inte en kotte satt sin fot på väldigt länge, där vi fått leda cyklarna för att ta oss fram.

Lunchen avnjöts på Fårös pärla, Crêperie Tati & Kutens bensin som serverar den franska specialiteten Galette. Detta är en maträtt som får smaklökarna att dansa.

Beslutet om loppet på Island rycker allt närmare

För några veckor sedan väcktes en tanke att köra det 20 mil långa grusvägsloppet The Rift på Island nästa år. Detta efter att jag sett ett YouTube klipp från GCN. I samma veva lade min cykelkompis Gerry upp ett evenemang i Team Utan Gränser om detta lopp. Gerry är en inbiten grusvägscyklist, vilket jag inte är. Men man kanske kan bli? Jag har inte riktigt fastnat för det, då jag gillat MTB mer. Detta på grund av min trevliga heldämpade MTB som gör cyklingen bekväm och kul på en och samma gång 😃

Ibland måste man bara göra det

Nu handlar det ju om grusvägsloppet på den lilla ön i Atlanten. The Rift har begränsat antalet deltagare till max 500 personer nästa år. I och med detta har man satt upp en anmälningslista, som är en slags väntelista.

Utan någon direkt eftertanke eller planering fyllde jag i mitt namn på listan. Jag kom med på listan och i mitten på oktober skulle anmälningsförfarandet öppna stod det i första bekräftelsen. Ett par dagar senare, kom ett nytt mail om att man har tidigarelagt detta till mitten september. Detta på grund av det höga intresset.

Nu har jag alltså bara lite mer än 2 veckor på mig innan anmälan öppnar och jag måste definitivt bestämt mig 😱 Jag kan redan nu säga att själva loppet finns ingen tvekan om, det är mer utrustningen det hänger på.

Det är 20 mils grusväg som ska avverkas och det sätter rätt höga krav på cykeln och i sin tur cyklisten. På en landsväg kan man ju alltid slappna av om man är trött då det går nedför, men på en grusväg finns oftast inga sådan tillfällen.

Lite kort om själva loppet

Loppet går utanför Reykjavik och banans underlag är 85 % grova grusvägar. Totalt kommer man avverka 2 165 höjdmeter, vilket är nästan dubbelt så mycket som Cykelvasan. Ett antal floder ska man cykla igenom och det utlovas ett vattendjup upp till ankelhöjd när man sitter på cykeln. Kan bli en riktig utmaning detta!

The lady in red – en cykeldröm

Jag har blivit helt kär i Lauf True Grit, som är Laufs första kompletta gravelbike med deras fräcka framdämpare.

En av mina cykeldrömmar har alltid varit en röd cykel. Grusvägscykeln med det långa namnet Lauf True Grit Weekend Warrior i Twilight Red är ju bara så fräck. Jag kan nästan leva med att den kommer med SRAM Rival 1 växlar (gillar inte växlingsförfarandet på SRAMs manuella växlar).

Det som är mest spännande med denna gravelbike är dess framdämpare med 30 mm dämpning. Dämparna är utvecklade av Lauf själva och kan kanske liknas lite med en sorts bladfjäder.

Lauf True Grit i Twilight Red. Foto: Lauf

Det får blir stora avsättningar på sparkontot framöver om jag anmäler mig till loppet 🤑. Här kan du se avsnittet på Youtube från GCN som fick mig att bli intresserad av att delta i The Rift på Island.

Drömmar om grus, lavastenar och floder

Det är inte ofta jag blir sugen på att cykla något lopp utomlands, men efter att jag såg ett klipp från GCN på deras YouTube-kanal så pirrade det till i magen. Deras programledare Oliver Bridgewood deltog i det 20 mil långa grusvägsloppet The Rift på Island.

Detta äventyr anordnas av isländska Lauf som är tillverkaren av de lite lustiga dämparna som först bara fanns till MTB, men som nu finns i en mer slimmad variant till gravelbikes. Lauf har nu också börjat tillverka egna gravelbikes med dessa dämpare.

The Rift går av stapeln under juli månad och verkar vara en upplevelse utöver det vanliga. Loppet går på grusvägar genom Islands till stora delar obebyggda kala, men majestätiska natur. Du cyklar över glaciärer och passerar Islands mest aktiva vulkan Hekla. Det utlovas också cykling genom vattendrag som du måste korsa på din väg mot målet. Visst låter det ballt?

I år deltog strax under 200 personer och nästan alla gick i mål.

Se klippet från The Rift på YouTube. Foton: GCN

Ett nytt land upptäcks bäst på cykel

Jag har aldrig varit på Island och detta skulle ju vara det ultimata sättet att få uppleva det lilla landet ute i Atlanten. Det finns ett litet bekymmer bara och det är att min cyclocross är inte en cykel jag skulle vilja cykla ett 20 mils grusvägslopp med.

Nu har jag dammsugit YouTube på tester av Laufs egna cyklar som jag blivit lite smått kär i. Lauf True Grit är inga billiga saker och vill man ha en lattjo färg så har de rätt saftiga påslag. Testerna är överlag mycket positiva till deras dämpade framgaffel och flera av dem säger att Laufs framdämpade gravelbikes är några av bästa på marknaden just nu i sin kategori.

Den skarpsynte lägger märke till kapsylöppnaren 🍺 som sitter där framväxeln annars sitter monterad om man har två klingor.

Vi får väl se om det stannar vid en dröm eller inte detta…

Nedre bilden är en närbild på den lite annorlunda dämparen från Lauf. Foton: Lauf

Det bästa med cyklingen är fikat

Det finns inte många sporter där det fikas efteråt eller mitt under ett träningspass. Men inom cykelsporten är det populärt och det är kanske därför jag fastnat för denna trevliga sport.

Medan ett antal teamkompisar i Team Utan Gränser givit sig iväg från starten i årets Cykelvasa för att möta regn kladdiga stigar, var vi ett gäng i Stockholm som körde en lugn runda i södra roslagen.

Vi fick ett härligt lagom varmt väder under turen och inget regn. Idag var målet bara att cykla och ha trevligt tillsammans. Enda sprättillfället var i slutet på rundan och segmentet uppför Hakungebacken, där vi körde fri fart och återsamling vid Österåkers kyrka.

Vid Wira bruk fikade vi och njöt av alla godsaker som de har. Det är verkligen i mysigt ställe att stanna på och fika och njuta av historiens vingslag.

Idag var det 80:e försöket för mig på segmentet Hakungebacken Uppför. Det blev inget PR på det 1,4 km långa segmentet, men det blev det på delsegmentet Hakungebacken, endast backen. Det är den brantaste delen av backen som är 340 m lång och har en snittlutning på ca 10 %. Där blev det ett PR idag (1:04). En anledning var nog att jag fick jaga efter Nils Rönström. Det blev bara ett par sekunders förbättring, men det är ändå en förbättring 😀

Sammanfattningsvis var det en trevlig dag i sadeln med ett skönt cykelgäng.

Foto av mig på fikasällskapet

Foto av Nils Rönström från andra sidan fikabordet

Foto av Nils Rönström

Foto av Nils Rönström

Tronskifte på Hacksta Trail och backintervaller i monsterbacken

Idag på förmiddagen fick jag agera depåstopp när mina cykelkompisar kom förbi och skulle köra MTB-banan i Hacksta här i Åkersberga. Jag hade så himla gärna velat cykla med dem där, men min MTB är ju kvar på cykelverkstaden.

När de var klara kom de förbi mig på en fika. Jag dukade fram kaffe och mina hemgjorda pistagebullar. Givetvis gratulerade jag också Alexander Carlsson som nu har den snabbaste tiden (12:54) på Hacksta Trail i Team Utan Gränser. Han knep tronen från Robert Otterstål och jag är nu tredje snabbast i klubben med lite mer än 1 min till Alexanders tid.

Jag vete fanken om jag är kapabel att slå Alexanders tid just nu? Han är 15 år yngre än mig och han verkar ha en bra träningskurva uppåt just nu. Men inte ska jag ge upp för detta. Jag bor ju nära banan och när MTBn är tillbaka, ska det tränas där 😅

Backintervaller i monsterbacken

När jag inte kunde cykla MTB idag, beslutade jag mig för att köra lite backintervaller i Hakungebacken. Det är en riktig monsterbacke. Min snabbaste tid där satte jag för ett par år sedan i sällskap med några kompisar efter en runda. Jag vet att vid det tillfället tog jag backen på ett helt annat sätt än vad jag brukar. Normalt brukar jag ställa mig upp på cykeln en bit upp i backen, men då satt jag ned under stora delar av den brantaste biten. Och jag tror det kan ha varit ett vinnande koncept då.

Jag haft svårt att hitta samma kraft som jag lyckades klämma ut ur mina ben då. Men idag var jag nära, då jag nästan nuddade mitt personliga rekord från 2016. Min bästa tid är 3:13 uppför Hakungebackens 1,4 km långa segment. Och idag var jag bara 3 sekunder från rekordet.

Förutom att jag ska träna på Hacksta Trail, ska jag försöka nöta lite backintervaller någon gång i veckan i Hackungebacken, för jisses vad pulshöjande den backen är. Man vänder nästan ut och in på lungorna när man närmar sig segmentets slut och toppen av backen.

En dödstrött kille efter dagens backintervaller